Tack för gårdagens brev! Det var mycket tråkiga underrättelser, som Far giver däri. Hur den saken skall ordnas förstår jag ej, och ser tyvärr ej någon utsikt för mig att underlätta densamma. Jag antar, att Far avser fråga om jag vill och kan deltaga som borgensman, men för att godtagas som sådan fordras förstås vederhäftighets-intyg. Min ställning är tyvärr ännu sådan, att mitt namn säkerligen ej skulle duga. Jag har själv över 7.000 kr skulder och har ganska trassligt att klara dessa med amorteringar och räntor, som Far väl kan tänka sig.

Sedan jag sist skrev till Far,har situationen för mig försämrats därigenom att ej mindre än 5.500:-- kr av mina fordringar blivit osäkra. Denna fordran, leveransskadestånd, hade jag förut ”som i en liten ask” -- trodde man --, då varor för den summan voro utmätta hos gäldenären, en jycke vid namn Thure Lundqvist i Gäfle. Dock, då varorna av utmätn.man skulle hämtas till auktionen voro desamma ”putz weg” -- han (L) hade brutit sigillen och förskingrat det utmätta godset! Vad sägs om det?! Karlen blev ju häktad förstås, men jag fick ”dra veven” för pengarna.

Nu, då alla omkostnader äro så onormalt uppskruvade, så är man ju ej i tillfälle kunna ”lägga av” något, utan får vara glad om debet och kredit någotsånär går ihop, trots det, att våra omkostnader här äro väldigt mycket lägre än Edra i Stockholm. 1918 års ”hus” gick för mig till 3.064 kr. Det kan ju kallas billigt, eller hur, men så leva vi också ganska inskränkt. Ha t.ex. på 2 år ej kostat på oss nöjen för mer än 10 kr 70 öre!

Att jag gärna ville hjälpa min Mor till sjukhusvård, torde jag ej behöva närmare bedyra, men f.n. är det totalt omöjligt! Då Far även tycks ha det svårt ställt, kan jag ej annat hjälpa, än giva Eder det rådet, att på något sätt inskränka Edra omkostnader, och försöka få vård åt Mor under billigare former.

”Rotemans förord och bevis” för att erhålla friplats, anser jag, att Far skall försöka anskaffa. (Förutsättningen för erh. av sådant har jag ej reda på.)

Vore det f.ö. ej skäl i, att Far försökte inrätta sig på annat sätt under denna bistra tid? För att få levnadsomkostnaderna så små som möjligt. Far skrev en gång, att Mor var ängslig över Eder framtid, och hur Ni skulle klara alla utgifter. Och hon hade stora skäl därtill. Jag vet ju ej, vad Far har för inkomster, men jag tycker det är vågat, att sätta sig fast där man har de högsta omkostnaderna, då ju ej Far för sin utkomst är tvungen vara på den orten.

Jag skulle vilja råda Far till, att nu till 1sta April söka flytta till någon billigare plats, och torde Far få en bra summa i avträde för våningen. Mor skulle säkert trivas bättre och få det lugnare i en stuga på landet. (Gärna nära Sthlm, då Far kunde åka till staden ibland.) Något ”underverk” kunna vi nog ej vänta på, utan är bäst inrätta sig förståndigast och ”se nyktert på saken” som Far brukar säga.

Hur har Rose det ordnat med sin ekonomi? Har hon fått något studielån? I så fall, har hon räknat så fel, så att ”pengarna äro slut” efter 4 mån.? Hur Far skall orka med dessa utgifter under ytterligare 1 1/2 år (?) förstår jag ej. Hon får väl söka ordna på något annat sätt för sig (eller Far för henne), ty på det där sättet går det ju ej, med sådana priser!

Det är i sanning ett dystert perspektiv, som Far i sitt brev upprullar, och Gud allenast vet, hur saken skall ordnas, men den torde kunna förbättras, om Far inrättar det hela på ett annat sätt.

Jag tycker givetvis det är rätt så dåligt av mig att sakna förmågan att hjälpa Eder, och är bedrövad därför, men har det, som sagt, själv ganska trassligt nu.

Gud hjälpe oss alla!!

Med innerliga hälsningar till Eder alla.

Herbert

Stockholm den 20 jan. 1919

Kära min gosse Butt!

Tack för brevet av den 8 dennes! Av innehållet finner jag till min bedrövelse, att du -- från att i det föregående brevet ha givit mig en nästan tilljublande beskrivning på din goda frammarsch, det du uträttat och förtjänat -- kommer du, sex dagar därefter med en alldeles motsatt tavla, framställande dig så ekonomiskt ynklig som möjligt.-- Det var en hastig och sorglig vändning.

Vad dina råd till mig beträffar, hyser jag den meningen, att de äro välmenade -- men jag antar, att du anser mig ännu så pass normal och ej ännu bliven barn på nytt, därför förvånas jag åt dem, om de kommit ur din egen hjärna.

För att giva råd åt andra av något värde,är första förutsättningen den, att man själv är fullt inne i förhållandena. Här gäller det verkliga problem som skola lösas och de bliva ej detta så lätt och ledigt som du gör i ditt brev. Det skulle emellertid taga för mycken tid att skriftligt förklara för dig alltsammans -- blott något litet vill jag nämna i den saken. Passi: ”inskränka Edra omkostnader”, ”rotemans förord”, ”friplats på sjukhus” föranleder mig fråga: tror du att jag ej längre känner vägarne att gå i slika saker, eller förlorat förmågan att gå dem? Om så, misstar du dig -- men jag kan ej ändra tidens vanvettigheter, framkallade av världshändelserna. Vi kunna ej komma närmare existensminimum än vi äro, min gosse.

Mor har en obotlig sjukdom, och även under normala tider finnes det blott två inrättningar här, som mottaga obotligt sjuka -- nu äro alla sjukhus fyllda över bräddarne.

Vad vistelseorten beträffar, har du alldeles rätt i princip, det är ju min egen åsikt -- fastän du andrager, att jag ej trivs annat än i Stockholm -- man får ej alltid vad man vill, och jag skulle obetingat bosätta mig där jag kan bäst försörja mig. Men nu är du ej inne i saken igen; du känner ej till mina betingelser för att kunna leva, huru jag har dem här och huru de skulle ställa sig i en avkrok på landsbygden. Jag är ej bara författare, utan även förläggare av mitt arbete, och detta förlagsföretag är ej av den vanliga typen, utan av privat natur och arbetssättet är därför alldeles olika -- det blir baserat på den personliga bekantskapen och kontakten, således ett slags kolporterande. Utan att äga den stora bekantskapskrets jag har här, hade jag aldrig fått mina alster så spridda, att jag och mor kunnat leva, om vi ock suttit i en statarstuga. Sveriges bokhandlare ha ej visat något intresse för mitt lilla ”förlag” -- med en bok, då de andra ge ut hundratals olika om året. F.ö. taga bokhandlarne så gott som hela förtjänsten, vilken i andra fallet oavkortat tillfaller mig själv.

Mors sjukdom tillåter f.ö. inga flyttningar och därmed förenade stora kostnader och oro. Allt det där är utdiskuterat förut.

Jag kommer nu slutligen till ditt svar å min ”framställan och förfrågan”. Genom det svar du gav, grusades förhoppningen om, att du hade något kvar av den samhörighetskänsla, som blodfrändskap brukar framalstra, men som dock ofta nog slites av genom yttre och främmande påverkan, eller inre egna karaktärsändringar.

Min appell gällde att få veta, huruvida du ville och kunde hjälpa, och i så fall, i vilken form: att av dig själv avgöras, om med kontanter eller borgen. Ehuru intetdera ”beviljats” vill jag dock meddela dig, att saken nu är ordnad vad ansökningshandlingarne beträffar. Jag vill därför nu tala fritt --

Det bästa inlägget du kunnat göra för mor hade varit, att med en andel bidragit till den summa, som förskottsvis kvartalsvis skall betalas (mors ansökan gäller lägsta avgiften, 3 kr om dagen). Vad borgen beträffar är ”sjukhusborgen” mera en pro-forma sak; någon vederhäftighetsförklaring är ej nödvändig och jag fick t.o.m. själv -- ehuru jag väl annars borde vara jävig som gift med den sökande -- ställa mig som ena borgensmannen. Dessutom betalas i förskott per kvartal, vadan risken är begränsad till en eller annan veckas uppehåll, om ej betalningen skulle ordentligt fullgöras. Av detta framgår, att den hjälpen ej hade behöft stjälpa dig, men väl kunnat göra dig litet mera tillfreds med ditt eget samvete, än nu bör vara fallet.

Nu kanske du framkastar den ”spån”, att ”det där visste jag inte, och det kunde Far ha upplyst mig om på förhand”. Nej, min lilla gubbe -- hade du haft hjärtat på rätta stället, så hade du ej kategoriskt svarat nekande, utan bedt om upplysningar först, innan du klippte till. Den där borgen skrev en av mina vänner på utan att blinka -- men sedan han skrivit sitt namn, frågade han efter dig -- och frågade om du och jag levde i ovänskap med varandra nu för tiden.-- Hans mening var tydlig nog med frågan, och jag kände det -- ja, du förstår.Som jag kanske förut skrev, tar det minst sex månader innan ansökan kan lända till åtgärd, vadan det kan hända mycket innan dess.

En sak, jag glömde nämna i sammanhang med talet om vistelseort är, att jag vid min ålder ej kan ha utsikter att skapa fram nya bokalster ideligen för at kunna leva på och draga lass -- jag måste ha något fast -- och det torde väl ej behöva närmare förklaring, att jag därtill har större ”möjligheter” -- om några alls finnes för mig -- här, än någon annan stans.

Du frågar om Rose ekonomi. Flickan är, som du vet, ännu några månader fram, omyndig, men hon har under de år hon växt upp i Upsala blivit mycket självständig av sig -- hon vill ”klara sig själv”? Det där är nog bra förstås, men hon saknar erfarenheten. Utan att fråga mig till råds skulle hon, då hon var hos Lymans i Blekinge, ”ordna” för pengar till sina studier. Tog ett Sparbankslån mot borgen av L. på -- 1.000 kr och resten till de 5.000 kr som beräknats till två års kurs,”de bli väl alltid någon råd med”, resonerade hon.-- Så står saken, och nu har jag t.v. fått av mina medel hålla henne flytande. Ett lån måste naturligtvis anskaffas,-- hur det ska gå till. Mor är ”som vanligt”, och hälsar dig hjärtligt. Din egen

Far

Fogelhem 26 Jan 1919

Kära Far!

Efter 12 dagars genomkämpad Spansk sjuka får jag härmed besvara Fars brev av 20 ds! Då Far ej riktigt tyckes tro på sanningen av min berättelse ang. min ekonomiska ställning, då den så hastigt blivit förändrad, får jag meddela, att på själva Nyårsdagen, innan jag t.o.m. var uppstigen kommo ”kissarna” hit och knackade på.-- Med en stämning från Nässjö Threeplyfabrik gällande skadestånds-anspråk, för utebliven leverans från min sida, lydande å kr 16.340! Den 2dra Jan. fick jag jobsposten, att Thure Lundqvist i Gäfle förskingrat utmätta godset, och gick jag där, som jag skrev,förlustig 5.500 kr! Detta på två dagar!!!

Alltså i sanning en omsvängning till det sämre på mindre än de 6 dagar, som förflöto mellan breven. Det är också ”en hastig och sorglig vändning”!!

Vad mina råd beträffar antog jag, att det alltid fanns något i dem värt att taga vara på, och om Far anser sig ej ha nytta av dem, behöva de därför väl ej förlöjligas? Så mycket känner jag dock Far, att några råd, som komma från mig, aldrig skola följas, även om de skulle vara bra. Därför avstår jag gärna från en sådan otacksam uppgift.

Ang. hjälpen för att få Mor in på sjukhus får jag erinra om ordspråket ”Det är ej gott att lugga en flintskalle”. Tror Far att ”den samhörighetskänsla, som blodsfrändskap brukar framalstra” är nog stark för att kunna ”framalstra” pengar, som ej finnas? Jag säger ”pengar”, ty att härvidlag gå i borgen (om jag varit duglig därtill) hade för mig varit detsamma som kontanta pengar. Att denna borgensförbindelse varit endast ”pro forma” tror jag ej. Kanske för sjukhuset, men ej borgensmännen emellan.-- Far säger ju förrästen själv, att det bästa bidraget jag kunnat lämna, var att betala en andel i Mors sjukhusavgift. Då detta för mig är omöjligt, varför skall jag då ha samvetsagg? Åtminstone ej därför, att jag ej hjälpt till, möjligen därför att jag är oförmögen därtill.

Hur vet Far ”att den hjälpen ej behöft stjälpa mig”? Då jag redan omtalat (i förra brevet) att jag har över 7.000 kr skulder, så förstår, eller borde väl Far förstå, att jag för den hjälpens utbet. måst ytterligare upplåna pengar.

F.ö. om jag blir tilldömd Nässjö Threeply skadestånd, kommer jag omedelbart själv begära mig i konkurs. Då hade visan återigen blivit en annan, om jag stått som hjälpare i någon form tillsammans med Far! Då hade jag fått ovett för at jag ”ej sagt något, utan kastat mig in i detta, då jag visste hur sakerna stodo”. Jag känner alltför väl igen det.

Någon ”spån” att ”det där visste jag ej” har jag aldrig behöft eller tänkt framkasta, emedan jag var fullt inne i saken, vilket f.ö. Fars sista brev bekräftar.

Jag hade också skrivit på den där borgen ”utan att blinka”-- om jag haft samma goda ekonomiska ställning, som den av Fars vänner, som skrev på.

Fars ”gliringar” och försök, att få mig generad,kunna ej ändra ett fait-accompli som detta. Ej ens den stora chikanen, att Far ej tror mig. Om Far visste, hur gärna jag skulle vilja hjälpa Eder alla, även Rose, blott jag kunde, så skulle Far sannerligen ej framkasta något dylikt.

Då jag t.ex. ej har råd, att unna mig det minsta nöje, såsom varande en onödig utgift, torde Far förstå, att dessa pengar till Mor verkligen hade spelat roll för mig. Kläder har jag -- Gudskelov -- blott behöft anskaffa en kostym på fyra år, så ej har jag på min person förslösat något.

Dock har jag i affären fått betala lärpengar, vilken förlust ju är mitt fel. Dock lever jag på hoppet.

Med många hälsningar till Eder alla tecknar Din son

Herbert

Södra Vi den 8/5 1919.

Kära Far!

Hjärtligt tack för brevet till min födelsedag! Samt framför min synnerliga tacksamhet till och beundran för Mor, som gjort sig så stort omak, och skrivit ett så långt och rart brev till mig! Jag skall sedermera besvara även detta.

Jag är nu nästan bra efter ”spanskan”, men det var en vådlig sjukdom, att kunna taga krafterna av en människa. De första 3 dagarna, som jag var uppe, kunde jag ej utan stöd gå över rummet ens. Har fått åka tåget fram o. tillbaka till kontoret denna vecka. I dag skall jag dock försöka med cykel.

Som Far antog, ordnade jag med bostad därnere [Malmö] under min resa. Det är ju meningen, att jag skall bo i själva staden, men bostadsbristen är svår även i Malmö, och så kom jag händelsevis över denna provisoriska bostad i Limhamn. Nu skall jag under sommaren söka erhålla en lägenhet i stàn. Möblerna skola vi låta stå kvar här tills i höst, och hava vi hyrt ut villan här möblerad till Bokförläggare Bille, Stockholm för 400 kr över sommaren. Det var ju bra pris, men behövs också, då jag själv får bet. 500 kr i hyra i Limhamn till 1 Okt. Jag skulle förrästen ej kunnat tänka på denna dyra flyttning alls, om ej Hedvig fått sälja sin matsalsmöbel till bra pris, samt dessutom hållit auktion på en del överflödigt gods. Dessa pengar har jag nu fått låna av henne, som hela denna tid alltid varit mycket god och hjälpsam mot mig.--

Som jag förut skrev, har jag nu fått nog av Småland och den miljö, vari man här är hänvisad leva. Visst är jag Stockholmsgrabb! Det känns nog. Och detta håller jag även på. F.ö. har jag märkt, att allt som kommer från huvudstaden, här i landsorten har en nästan sagolik nimbus över sig. Folk är här så förbaskat naiva, så de se på Stockholm, som en annan på Amerika.

Bönderna här ha under krigstiden förtjänat grova pengar, så nu sitta de alla skuldfria och hava desssutom ett kontant överskott på 20.000--50.000 kr ( + gården). Det är egendomligt att se folket här. De gå klädda som tiggare och trashankar, frågar man någon ”vad det där var för en luffare” svaras: Hemmansägare, skogs- eller kreaturshandl. Johansson, ägare till ca 75.000 kr. Det kan verkligen gå en ”fin karl” i magen!

Inom trävarubranschen är enda ”sättet” här, att köpa skog på rot, avverka o. sälja. Detta tänkte även jag slå mig på. Pengar hade nog alltid kunnat uppbringas gm förskotter o.dyl. (dock svårare nu, då tiderna varit så osäkra) men ett stort ”men” kom jag underfund med, och detta var, att denna marknad är alldeles för över- befolkad i Småland. Där en skogshandl. vore lagom finns minst tio. Och dessa tio slåss om ”pinnarna” som vargar. Det är under sådana förh. ej rådligt för en främling och nybörjare inom det gebitet, att ge sig in i slagsmålet. Inköpsprisen bli alldeles på tok för höga, och skall man låna rörelsekapitalet behöves ju stor vinstmariginal. Jag blev därför hänvisad till den rena agenturverksamheten, men också denna går klent här, ty alla avverkare känna så väl till köparna. (De mindre sälja till de större.) Därför har jag nu räknat ut, att jag gm att slå mig ned i Malmö kan stå i personlig kontakt med danskarna, för att till dem sälja trävaror från de större handl. här i Småland, vilka jag nu även känner personligen. Hoppas det skall lyckas på detta sätt. Även har jag uppslag till en annan verksamhets-gren, som jag hoppas skall bli inbringande, och utan vilket jag ej vågat taga detta steg.

Idag är mitt ”mål” före för 3dje gången. Advokaten sade i förrgår, att han tyckte, det ”hade ljusnat betydligt”.

Jag såg dig som ”gubbe” i Sv.Dagbl. Det var, som sagt, bra med en liten reklam, men att människorna nästa dag glömt bort saken, det tror jag också. Intressant att höra, det Far tagit anställning på ”B.K.” [Bränslekomissionen]. Hoppas blott, att du kan ”dra jämt” med förmännen, så att du ej blir förbaskad, och går din väg.

Tråkigt höra, att ”Vinglarna” gå så dåligt.(Tur man kan vitsa, fast man har tråkigt.) De innerligaste hälsningar till Eder alla och skola vi hoppas, att framtiden för oss måtte ljusna så småningom.Din son

Herbert

Malmö 4 den 2 Juni 1919.

Kära Far!

Hjärtligt tack för brevet! Det var roligt höra, att Mor blev glad åt mitt telegram, samt även att alla syskonen sände henne sin hyllning på Mors Dag.

Jag skrev förut, att jag tyckte det var ”kul”, att Småland är ett minne blott. Ja, nu tycker jag även att det är härligt, förbaskat bra, utmärkt, bussigt, bra, bättre, bäst m.m.! Jag riktigt njuter av, att vara i mera civiliserade trakter igen. T.ex. att höra spårvagnen gunga fram, då man sitter här och skriver! Detta är för mig som en skön musik. Det bevisar, att man har längtat efter ”stadslivet”, fast man ej själv vetat om det. Ja, ja, det skadar ju dock aldrig, att ha fått vältra sig bland bönder och gödselhögar också, en gång i livet.

Vi ha f.ö. haft tur med tidspunkten för flyttningen hit. Nu finns ju här åter både smör o. mjölk att få köpa. Och är t.o.m. bättre om mat, än i Fogelhem, på grund av den goda tillgången på fisk, som ej fanns där.

Sabla skönt att trampa stadsgator igen! det är, som hade man varit på någon expedition till obygden. (Vimmerby räknar jag ej som stad.) Jag njuter också av all den rikliga vegetationen här. Det är verkligen praktfullt! Malmö är vackert med sina många och stora ”gröna fläckar”.

Och sådana villor och trädgårdar det finns i omgivningarna! Vi gingo en dag på upptäcktsfärd, och jag får säga, att en del saker voro riktigt sagolika. Trädgårdarna erbjuder en nästan tropisk grönska och yppighet (till varje trädgård hör minst en näktergal), villorna likna slott, ibland, och äro annars underbara verk av solid och magnifik byggnadskonst. Trädslag, som jag aldrig sett, finnas här. Höga ”träd med vattenliljor” och ”buskar med prästkragar på ”.

Limhamn är också vackert! Bättre än jag föreställt mig. Spårvagnen från Malmö tar 20 min. för att komma hit. Under hela denna väg, ca 5 km, möter ögat blott villor och trädgårdar.-- verkligen enastående! Vi bo bra här. Bostaden är trevlig, och villan omgives av en liten näpen trädgård, med yppiga lövträd framför, så att gatan knappast syns.

Som jag skrev förut, ha vi möblerna kvar i Fogelhem, och skall Hedvig resa upp i sept. och packa till riktiga flyttningen, vilken nog kommer att gå till modiga slantar. Kanske hon dock säljer av en del, för att slippa fraktkostnaderna.

Det var ej märkvärdigt, att Far fått sin hyra påökt. Här begärs nu ända upp till 600 kr rummet! Också passa de på, att överlåta sina våningar mot förbehåll, att möbler övertages -- till priser, som ställa sig fem gånger högre, än värdet. Blir nog kvistigt, att erhålla något lämpligt till hösten, förmodar jag.

Har nu ”spring och jobb” med att organisera mitt nya arbetsfält här nere. Ang. ”uppslaget”, som jag talade om, skall jag ej nämna något nu, men sedan, då jag ”klämt igång” därmed, hoppas jag kunna komma med goda nyheter.

Tack för dina önskningar om framgång, och för dina förböner, Far! Dem behöver jag. Hoppas att Han hjälper oss alla!

Har nu skaffat mig postfack i Malmö, så att min postadress hädanefter är endast Malmö 4.

De allra hjärtligaste hälsningar till Mor, Far och systrarna. Din tillgivne

son

Om man går blott 2 min. promenad från min bostad, kan man tydligt se danska landet. Till Sundets blåa bölja ha vi blott 7 min. väg. Det är härligt!

Malmö 4 18 Juli 1919.

Kära Far!

Hjärtligt tack för brevet av den [?]! Jag håller på, att knyta rätt så goda förbindelser i träbranschen här nere. Går allt bättre att arbeta här, än att sitta i en avkrok i Småland. Kan hälsa fr. gubben Schweder. Var hos honom häromdagen i virkesaffärer. Han var förtjust i ”Två Vinglare”. ”Förbaskat sant”, var gubbens utlåtande. Apropå ”T.V.”, så såg jag en recension om boken i Sv.Dagbl. i Juni, skreven av ”Bill Nix.”

Jag håller bl.a. på och underhandl. med en Lübeck-firma om lev. av störrre partier träull och svarvade björkdosor, som skola lev. av ett par Smålandsfabriker. Även är jag i färd med att skaffa mig direkta förbindelser på Belgien för virkesexport. De behöva ju mängder av virke, men ha ännu så länge klent med bet. medel.

Då jag ej skulle ha något emot, att för min utbildning taga anställning i Belgien på trävaruimportkontor, kanske Far ville av Erik Nylander taga reda på förhållandena och utsikterna inom träbranschen i Belgien, samt om rätta tidpunkten för event. engagement där nere. Då jag, genom mina förbindelser, står i förbindelse med de flesta sågverk i Sverige, torde jag kunna åtaga mig, att självständigt sköta inköpen. F.ö. borde man väl kunna få en god anställning gm Nylanders rek. och antar jag, att belgierna gärna vilja anställa svenskar för denna bransch. Är, som sagt tacksam, om Far ville gå upp och tala med honom om saken.

Jag sökte en ledig plats som expeditionschef hos Ståhles Träv. A.B. här. Tillräckligt meriterad var jag nog, det var ej farligt, men de tyckte sig ej ha råd betala, vad jag begärde = 5 à 6.000 kr. Det var väl ynkligt, eller hur? ”Samma var´e ” förrästen, ty bolaget är litet och brädgården en ”kryddbod”. Schweder har 4 ggr så stor rörelse.

”Den andra affären”, som jag ”mystifierat” dig med, är ett Ischiasplåster, vilket jag försäljer. Det är ej ”humbugsmedicin”, utan har visat sig vara ett osvikligt medel mot Ischias. Omsättningen är ej ännu så stor, men är redan nu affären god, då det ”duggar” beställn. jämt. Detta behövs också, om man alls skall kunna klara mat o. hyra.

Av Holmer har jag fått 460 Stds att sälja, få se om det lyckas.-- Vore väldigt roligt, om Far fick sina vägar hit någon gång, men att resa ”blott til lyst” är nog för dyrbart, isynnerhet som vi ej kunna taga emot ngn att bo, då vi nu ha det för litet. Har Mor rest till Hörbergs? Många kära hälsningar fr. Din tillgivne

Son

Logen nr 10 Viktor Rydberg på sommarutflykt till Waxholm 1919. Femte mannen från höger i översta raden – mannen som höjer handen till hälsning – är Pehr W. Sundström

Stockholm den 15 Augusti 1919

Käre son Herbert!

Jag får tacka dig för ditt uttömmande brev av den 8 ds, samt den

Ischias-plåster-litteratur, du sänt mig. Jag vill nu direkt hugga in på detta ämne. Men innan jag gör det, vill jag dock förutskicka, att mina uttalanden äro förestavade av idel välvilja för din person, ävensom vårt namns anseende och ej alls av lust att sabla ned saken som sådan.

För det första verkade ”affärsgrenen” redan från början obehagligt på mig. Ty den har ju i alla tider varit förenad med dåligt anseende, på grund av all humbug som presteras och att de smarta männen som ”gjort i” den, varit i regeln obildade geschäft-makare. Och vem det vara må som lägger sin hand i en sådan affärsgren, riskerar alltid att kallas en humbugs-makare av de ”otroende”.

Emellertid kan ju medlet vara alldeles förträffligt -- för all del -- för dem, som ha tålamod och i plågornas förtvivlan gripa efter den hjälp som bjudes dem.

Vad nu särskilt ditt inlägg i denna ”människovänliga affär” beträffar, så inser jag fullt och väl, att du behöver all den inkomst av skilda slag, du kan skaffa dig, då du hittills ej med ett stadigt mål för ögonen, kunnat kämpa framgångsrikt. Jag klandrar alltså ej detta -- men din ”litteratur” gillar jag ej till fullo. Den är påtagligen endast avsedd för den lantliga befolkningens naiva och okritiska uppfattning, och kan därför ha det goda med sig, att den blir bättre förstådd, men på mig verkar den som en avskrift av annan liknande ”litteratur” och ej kommen ur min realskolebildade sons hjärna.

Den självmedvetna ton av auktoritet, du tager, är efter äkta amerikanskt mönster. Med förlov sagt, är det dock väl oförsynt, att kalla plåstret, ”mitt plåster”, då du blott är agent eller mellanhand åt den verkliga ägaren av receptet för hans på apotek framställda varas försäljning. Detta vare sagt med full hänsyn till, att du köper varan fast och säljer den på egen risk. Likaså, att du kallar köparne till denna av dig endast försålda vara för dina -- ”patienter” och detta t.o.m. i ditt privata brev till mig, vilket tyder på, att du anser det fullt juste. På ett enda ställe (i ditt cirkulär S.H.T.) använder du ordet ”kunder”. Värför ej använda detta riktiga ord överallt?

Med anledning av att du ”cirkulerar” -- därtill är jag för rädd om mitt namn -- får jag inpassa, att jag -- just för namnets skull -- helst sett att cirkuläret i vissa delar vore annorlunda avfattat.

(Då vi tala om ”namnet” kommer jag ihåg, att mor, vid sin hemkomst förra veckan, omtalade, att hon läst ditt namn i bustidningen ”Fäderneslandet”, som Hörbergs tyckes hålla sig med. Det var om något slags lotterigeschäft med en Holmqvist och Herbert Sundström laborerande med gemensam postbox i Södra Vi och bedrägligheter med inkommande postförsändelser eller något dyl. som gjort henne bedrövad. För min egen del anser jag, att vad som står i den tidningen till stor del är utpressningshistorier. Tidningen lever på sådana och den skandalhungriga publikens nyfikenhet.)

Men nu skulle vi komma till min Ischias. Det var bra, kära Butt, att du var försiktig vid mitt falls ”behandling”. Säkert är nog, att jag ej har tålamod att bära ett plåster i mitt arbete under tre hela månader (med stora utsikter till ytterligare tre). Jag får därför vänta med den kuren tills jag, liksom ”fallet Karolina Johansson”, blir ”en stor usling” och ligger och skriker i verk.

Jag är visserligen just nu f.t. väldigt dålig -- men i hela mitt

”gikt-reumatiska system” (har bland annat ryggskott, svullna handknogar och reum. huvudverk) men jag börjar bli som gubben Aspengren -- biter ihop tänderna och knogar på ändå.

Mor kom hem tidigare än ämnat var. Hon hade för obekvämt på allt sätt, och vantrivdes och längtade hem till sina små, tysta men för krymplingen mer avpassade förhållanden. Hon hälsar dig så hjärtligt! Ännu har jag ej haft tillfälle att söka råd angående dina Belgienplaner. Men gömt är icke glömt! Skall återkomma till saken så fort jag fått önskade upplysningar klara.

Din egen tillgivne

Fader Bill

[Maskinskrivet]

Rikstelefon 426

Malmö d.27 Augusti 1919.

Kära Fader Pelle.

Ditt brev av 15 ds har jag tyvärr ej -- undanflykter å sido -- förrän nu haft tid besvara. Jag har näml. arbetat på kontoret från kl.9 på morgnarna till 1/2 8 på kvällarna, men hinner ej ändå med, vad jag ville. Till den stora arbetsbördan, vilken jag ej alls beklagar mig över, tvärt om, kommer även att jag nu är alldeles ensam. Hedwig är näml. uppe i Småland: Ditbjuden att gästa Majorskan Braun på Fågelhem under bärtiden. Jag sköter mitt hushåll själv. Visserligen finns det här många ”Margaretor”, men jag föredrar min egen matlagning. Ang. plåsteraffären, så har jag noga och länge vägt mina skäl för och emot, innan jag nånsin började med densamma. Jag är fullt på det klara med branschens dåliga anseende i allmänhet, men detta inverkar ej på min åsikt, att jag VERKLIGEN HÄRVIDLAG GÖR MINA MEDMÄNNISKOR EN TJÄNST. Att saken EJ är humbug, har jag i går fått ytterligare ett bevis på, i form av ett intyg, som härmed bifogas.

”Litteraturen” är, som Far mycket riktigt anmärker, huvudsakligast avsedd för folk med lägre bildningsgrad, ty folk med mera bildning kasta hellre ut en förmögenhet för läkarearvoden, eller ”bita ihop tänderna”, än de nedlåta sig till, att tro på en lekman.(...) Att jag kallar köparna patienter är nog ingenting som varken Fars eller mitt namn lider utav.

Vad ”Fäderneslandshistorien” beträffar är sakens förhistoria den, att jag förra hösten i Vimmerby engagerade en resande, som ”snodde” omkring i Småland och sålde klippfisk åt mig. Jag var särdeles nöjd med karlen, ty försäljningen gick friskt undan. Han verkade litet ”dekis”, det var det enda, samt hade en hal tunga och en hånungssöt mun. Nå, denne Holmkvist hade redan då något lotteri-geschäft (som Far mycket riktigt uttrycker saken) och för att han ostört skulle vara i tillfälle ägna sig åt min försäljning, vilket jag var särdeles inkiett om, (då fisken måste vara utsåld före Jul) åtog jag mig på hans begäran, att sköta exp. av hans s.k. Vinst-rätter på obligationer. ”Intet ont i det”, tänkte jag, ty jag visste, att många firmor sålde på samma sätt, t.ex. Stockholms Obligationsbyrå, Per Jönson i Malmö m.fl. Antingen nu just ofvannämnda Per J. kände Holmkvist förut eller på något annat sätt, nogav blev H. utpekad i P.J:s tidning såsom varande en ”mystisk” individ och H.Sundström kanske var lika mystisk osv. eftersom H. hade samma Box som S. Av andra påstötningar, jag fått, började jag att dra öronen åt mig, och gick för den skull in till Stadsfiskalen i Vimmerby, och fick av honom reda på att Holmkvist var en -- känd poliskund! Morgens, sade jag, då har man råkat åt Hälsingland, och rabalder blev det, ty jag höll på och ej bli av med karlen. Jag måste bedja min gamla Påhlmanskamrat,

t.f. landsfiskalen i Södra Vi, hjälpa mig. De togo in H. ”på kurran” och förelade honom att ge sig bort från orten, vilket han också gjorde. Det där ”kom ju ut” och de trodde visst också, att jag varit tvungen att ”schappa”, men så är dock ej förhållandet. De, som VERKLIGEN känna mig däruppe, beklaga mig som ett offer för den värda herr H-st, och för övrigt hade jag bestämt mig för att flytta långt innan. Nu har väl den utmärkta bustidningen ”Fäderneslandet”, fått fatt i artikeln från Jönsons lika utmärkta ”Meddelanden”. Ja, det där var nu historien -- ”en bild ur livet”, men som jag hoppas, en nyttig läxa för mig. Jag är dock glad åt, att denna händelse ej på det minsta vis inverkat störande på mitt MYCKET GODA förhållande till en viss änka, ägarinna till en gård, värd 250.000:-- kr samt dessutom ”pengar på banken”.

(...) Din alltid tillgivne son

Butt

Stockholm den 14 Sept.1919

Käre son Butt!

Jag tackar dig hjärtligast för ditt brev av den 27 Aug. Du har skaffat dig skrivmaskin ser jag. Det gläder mig att du kommit så långt, ty det är nog behövligt för en modern affärsman. Min egen maskin är nu rätt utsliten och ehuru jag under de gångna åren kostat på den mera i reparationer än vad jag gav för den (100 kr som du minns) är den ändå bra usel, men den får nu hanka med, ty en ny blir för dyr att anskaffa. Hoppas att du lärt dig den rätta tekniken i maskinskrivarkonsten -- den är jag för gammal att lära själv, ty mina fingrar ä´ fulla av gikt och ej tjänliga för ”pianospel” -- en kvinnlig maskinskriverska på ”B.K.” t.ex. skriver nog fyra gånger så fort som undertecknad.

Din ”bild ur livet” var nog så intressant; ju längre man lever ju mer får man klart för sig ”världens ondska”. Jag är emellertid glad åt att du givit mig en tillfredsställande förklaring på saken. Vad du däremot menar med ditt mycket goda förhållande till en viss rik änka, är ej gott för den oinvigde att veta; här är fältet öppet för gissningar -- men du tänker väl komma med en förklaring -- bye and bye -- eller hur?

Jag har haft en slitsam sommar detta år -- 12 à 14 timmars arbetsdag ibland övertidsarbete för bokslutens klarande till 1sta Sept. Nu är detta färdigt och jag har återgått till ordinarie arbetsordning: 6 1/2 timmar. Jag hoppas nu blott att jag får stanna kvar i den förkättrade ”B.K.” under vintern, men därom vet jag intet säkert. Det är ändå blott genom den största sparsamhet man kan draga sig fram på inkomsten i dessa förfärliga tider, men man får i sanning vara glad så länge man har något fast.

Rose har nu kommit hem och har naturligtvis ej lyckats skaffa sig något lån för studiernas fortsättande, utan blir det min lott att hålla henne flytande så länge det går. Må den gode guden hjälpa oss som hittills. Mor är åtskilligt svagare till krafterna än ifjol, och för att spara henne en del arbete har jag nu några månader ätit huvudmålen ute, vilket ju ej gör det billigare för mig. Ej ett ljud har vi hört från ”Stockholms Sjukhem”, och det synes taga åratal innan hon kan komma in där. Jag har ej heller gjort någon förfrågan, ty hur det än är, så blir det bedrövelse ömsesidigt då vi skola separera.

I hörnet vid dörren till stora rummet ligger fortfarande 1.000 ex. av ”Två Vinglare” osålda! Ej en bok har jag sålt sedan mitten av Juni, och nu är den naturligtvis glömd i marknaden; jag är led på hela förläggarverksamheten, som nu kommer att ge mig en nätt förlust, som det synes. Jag har ej tid att arbeta med det förra distributionssättet så länge jag är anställd på ”B.K.” och sedan får man väl sälja lumpen på realisation..Om jag kommer att ge ut något mera, så får jag väl skaffa mig en förläggare och taga deras usla arvode.

Av de brev du på senare tid sänt mig tycker jag mig finna, att du ännu trevar och famlar efter något ovisst mål. Om du aktar mitt råd, vill jag giva dig det, att insätta all din kraft på ett mål och undvika att splittra dina intressen. Det är den enda förutsättningen, att utan kapital kunna komma fram. Sedan beror det ju även på vad man kallar tur -- till dels -- men många bevis finnes på sådana fall, då den s.k. oturen besegrats av den envisa energien. Ställer du dig under Guds beskydd och ledning i all din handel och vandel, så kan du besegra vilka hinder som helst till uppnåendet av ett föresatt rimligt mål.

(...) Vare själv hälsad från tillgivne

Far

Malmö 6/10 1919.

Kära min Fader!

Stor och hjärtlig tack för brevet av 14 pto! Jag trodde nästan ett tag, att Far ej ville skriva till mig, därför att jag råkat ”i klistret” för den där Holmkvist, men så blev jag desto gladare, då jag fick brevet, och Du istället tröstade mig, och kände jag detta som ett värdefullt och härligt stöd. Det är verkligen skönt, att hava en Far, som förstår en. Det kännes verkligen skönt, vet Du vad, och sporrar mig till nya strider. Tack, Fader Bill!

Vad skrivmaskinen angår, så har jag ej ännu kunnat köpa densamma, men det är i görningen. Har nu provat diverse fabrikat, och bestämt mig för Remington, vilken har den bästa och jämnaste skriften, samt det i mitt tycke behagligaste anslaget. Ja, nog behöver jag en skrivmaskin alltid! Det är nästan nödvändigt, ty man får riktig skrivkramp ibland, för att ej tala om den reklamen som ett maskinskrivet brev är. Då jag nu korresponderar mycket med utlandet, gör det ju ej så gott intryck med ett handskrivet brev, då ju maskinen numera finnes på det minsta kontor. Jag skall sedan genomgå en kurs i maskinskrivning, vilken man får gratis hos Remington, då man köper maskin.

Jag genomgår nu en kurs i Tysk o. Engelsk Handels-korrespondens, av vilka ämnen jag f.n. behöver tyskan särdeles väl, då jag lyckats erhålla en agentur för en tysk fabrik med tillverkning av en ”Braständare”. Generalagenten för fabriken bor förrästen i Sthlm. Heter August Minnemann och är även han tysk. Han kommer hit till Malmö om onsdag, då vi skola göra upp våra affärer. Jag har för den där agenturen besökt en del större grossister här i staden och fått några att ”föra” varan. Söker nu en ensamförsäljare för Skåne. Får jag en sådan kommer jag att förtjäna bra, då jag har provision på allt, som denna säljer. Jag säljer även en telefon-förstärkare ”Polyfon”, och har några agenter (plats-försäljare) här, samt en del ute i Skåne, och då ju alltid någon säljer något på dagen, börjar ”ruljangsen” så småningom att gå, och hjulet att snurra, fastän, som Du vet, alla maskiner gå långsamt i början.

Nu vet jag, att jag är inne på rätt bog. Agenturer skall jag arbeta med. Det både intresserar mig, och kan bliva lönande, samt behöves ju ej så stora resurser. Trävarorna har jag nu fått lägga på hyllan tills bättre tider i den branschen inträffar. Nu svälter man ihjäl på den förmedlingen. Jag är glad, att jag flyttade från Småland. Här kan ju finnas utsikter i litet av varje i affärsväg, men där var det ovanligt begränsat.

Jag har nogsamt kommit till insikt om att, som Far säger, man ej får splittra sig för mycket, om man vill komma framåt. Det dumma med mig har varit, att jag varit intresserad av, och velat gripa tag om, för mycket. Jag har ganska lätt att sätta mig in i ”allt mellan himmel och jord” men detta har ej varit till nytta. Den där fabeln med hunden och köttstycket passar för mig att noga akta uppå! Du vet, att jag aldrig varit ”spelevinker” på samma område som andra unga män, men det är sannt, som Högelin en gång sade:”Så har man ialla fall några andra dumheter för sig”.-- Jag hopppas dock nu att jag skall kunna hålla stadigare i rorkulten och ej låta mig lockas ur banan av förmodade chanser, vilket ta-mej-tusan också behövs, då jag nu slutat ”kryssen” och skall runda för ”slören”.

Tror Far ej, att det skulle löna sig att nu till Julen annonsera om ”Vinglarna”? (...) Hoppas att Mor ej är allt för dålig och klen. Skall snart skriva till henne. Hur går det för Rose?

Ni äro alla hjärtligt hälsade.Din

Son

Träleverans-målet är ej ännu avgjort, men min advokat tror, att jag skall vinna. Det vore skönt!

Stockholm den 18 oktober 1919.

Käraste min gosse Butt!

Jag tackar dig för ditt kärkomna brev av den 6te dennes, och det gläder mig att du funnit innehållet av mitt brev vara av något värde för dig.

Det är ju helt naturligt att jag vill ge dig de råd jag kan och giva dem efter bästa förstånd och för ditt eget bästa. Så har alltid varit min avsikt, ehuru du flera gånger reagerat för den och ej alltid upptagit dem så som de av mig och mitt fadershjärta menats. Men du mognar ju mer och mer för varje dag och därmed följer även en bättre förståelse av mina avsikter, hoppas jag.

Jaså, du har börjat arbeta på Tyskland! Rätt så! Försök du att få något i första hand -- allra helst generalagentur för något lättsålt. Men jag vet nog att det ej går så lätt att få en sådan utan att hava ett gott och känt namn. Du bör besöka upplysnings-byråerne i Malmö och ärligt lägga fram din sak, i den händelse du kommer i det läget att utländska eller inhämska firmor behöva fråga på dig. Att bluffa på det området är i längden dålig politik; det kan lyckas en liten tid ibland, men så kommer bakslaget sedan desto värre, när det kommer. I alla väder varar ärlighet längst! Av allt mitt hjärta önskar jag, att du kommit på det rätta och att du stadigt styr kurs på ett fast mål!

Din välmenande tanke om annonsering till hösten för mina ”Vinglare”, har jag för länge sedan själv beslutat, och tog mig i förra veckan ledigt från tjänsten för att taga upp de ”tappade trådarne” sedan i våras. Jag har sänt ut 300 cirkulär med största ”urskiljning” -- jag har annonserat i ”Regeringsorganet”: Soc.Dem. -- på Mors inrådan, enär arbetarne ju nu trätt in i de köpstarkastes kat.-- resultatet blev -- en bok beordrad av en gammal bekant till mig -- man kan bli glad!!! Jag kommer troligen aldrig att förlägga något arbete mer -- det har jag fått nog av. Jag har nu en ny bok från Sydamerika under planering till nästa år, men den kommer någon annan få baxa ut i marknaden, om den blir färdig förstås.

Jag har nu t.v. övergått till ”Ekonomibyrån” där jag har en lugnare befattning än på ”Revisionen”. Jag sitter f.n. och gör upp utbetalningsorder till alla Kommissionens debetsedlars täckande i landets olika kommuner: den s.k. skogsaccisen. Ett rätt så intressant arbete -- men, som allting i denna byråkratiska institution -- för sent ute. Man häpnar över allt ovederhäftigt slarv med tid, både då det gäller att själv honorera och att inkassera sina egna fordringar -- allt under det att ”B.K.” räntor gå till 37.000 Kr om dagen (förra året 40.000 -- således: blott en ringa minskning i år).

Du torde kunna ana att jag sitter inne med intressanta siffror från denna landets dyrbaraste inrättning.

Johan Stålhand köpte i fjol för 800.000 Kr virke av oss på kontrakt som Lantmannabanken står i borgen för. Han har tagit ut halva partiet, men ej betalt in mer än tjugotusen kr!!! Sålde posten till England, virket lär ha varit dåligt och han fick reklamering, det blev besiktning och bråk, men vår Johan hade dragit som vanligt mot konnossement, vadan han nu haft väldigt gott om pengar, alldenstund han ej betalt oss mer än de 20.000 då han ritade på kontraktet. Få se hur det där kommer att sluta.

Mor är ”som vanligt” och hälsar dig hjärtligt! Den 30 Oktober fyller Emil Högelin 60 år. Glöm ej att telegrafera i god tid!

Och nu, Gud vare med dig! Din egen tillgivne

Farsgubbe

Malmö den 16 Nov. 1919.

Kära Far.

Först och främst får jag på det hjärtligaste gratulera Dig på Din födelsedag -- 61-årsdagen i morgon. Må Du få hava hälsan och få det så bra, som möjligt under Dina återstående levnadsdagar. Detta, och allt möjligt annat gott, önskar jag Dig med anledning av födelsedagen. Har också att tacka för Fars senaste brev, mottaget för snart en månad sedan.

På grund av den där processsen med Nässjö-firman, och det stora skadestånd, som de fordra av mig, har jag för mina affärers lugna utveckling funnit det klokast, att ställa ”de gamla surdegarna” helt utanför. För detta ändamål har jag inregistrerat en ny firma, i vilken Hedwig godhetsfullt tills vidare intredt som innehavare, med mig som prokurist. Angående ”målet” ifråga, så är det på långt när ej ännu avslutat. Det tycks bli en lång -- och dyr, historia. Min advokat tycker dock, att saken för mig nu åtskilligt klarnat, men man vet ju aldrig vilka vändningar en sådan där leveranstvist kan taga. Jag har i den här saken resonerat som så, att skulle man här få i gång affärerna, och ”Nässjö” sedan kanske med berättigade krav, stödda av givet utslag, klämde åt mig, så skulle jag ju genast ”åka i drickat”. Som jag nu har det ordnat, kunna de åtminstone ej stjälpa firman.

Jag håller nu på och skaffar mig agenturer, men det är, som Du också skrev, fasligt svårt att få tag i något verkligt bra, då man ej varken har solid eller inarbetad firma. Jag nämnde väl i mitt föregående brev om BRAS-TÄNDAREN, som vi höllo på att underhandla med Minnemann om? Jag har nu erhållit agentur för denna sak, och har även fått en stor grossist här intresserad av, att som ensamförsäljare för Södra Sverige föra ut varan. De ha beställt en vagnslast som prov, men så kommer ett stort ABER, den tyska fabriken kan ej få varan hit, på grund av blockader, godsanhopningar och andra dylika rara saker. Så nu stå mina köpare och vänta med otålighet på sin vintersäsongvara, som kanske ej uppträder i Sverige förrän frampå vårsidan nästa år. Den där saken är ej rolig för mig, som i det fall, att leveransen kunnat ske prompt och föranlett efterbeställningar efter uträkning, skulle renderat oss en särdeles god avance.

Jag underhandlar också med firman Berner & Zetterström i Göteborg om att få nederlag och försäljning till detaljisterna här av deras ”Ziwa”-tvål, men det lyckas nog ej, ty de vilja prompt ha en firma, villig köpa i fast räkning, då vi däremot blott kunna taga kommissionslager.

På grund av den låga kursen på Tyska Mark, erbjuder det stora vinstmöjligheter med import därifrån, och jag har också lyckats bli erbjuden en generalagentur för en tysk firma i en tämligen bra artikel. Jag har anhållit om prov på varan, och fått räkning därpå, men PROVET har ännu ej hörts av, fast det snart är 2 månader sedan. Fabriken kan på grund av råvarubrist ej tillverka artikeln.

Roligt skall bliva, att läsa Din nya bok om Syd-amerika, då den kommer. Det är nog det bästa, som Du tänker göra: att nöja sig med en mindre avance, som är SÄKER, än att försöka förtjäna mera, men vilket kanske blott förorsakar förluster istället.

Det där om Stålhand var rätt så intressant och -- mycket likt den store Grosshandlaren. Jag får nu avsluta dessa mina rader med att hälsa Dig och Mor hjärtligen. Hell födelsedagsbarnet! Din egen tillgivne son

Herbert

P.S. Inneliggande sänder jag ett av nya firmans ganska ”flotta” brevpapper. (För kuriositetens skull med kopia av ett brev till en tysk firma.) D.S.

Stockholm den 30 Nov. 1919

Kära son Herbert!

Jag får på.det hjärtligaste tacka dig för brevet av den 16 dennes med din gratulation till min 61 årsdag! Det var innehållsrikt men fyllde mig med vemod, och orsaken därtill skall jag nu söka klarlägga.

Din process synes ännu hänga som ett Demokels svärd över ditt huvud. Hur sorgligt är ej detta! Och du har därför fått vidtaga dina försiktighetsmått, för att ostört kunna få rätt att fortsätta dina affärer som ”din egen”. Den gamla vanliga historien för en köpman som förföljes av olyckan -- ja, jag använder det uttrycket här -- ty jag minnes vad min broder Fredrik en gång sade mig: ”du tyckes vara född under planeten Markattan” -- och detta kan jag med samma rätt säga om dig. Ty det där med skojaren i Gävle hade du väl bra litet skuld till.

Men jag måste säga, att din smak blivit litet underlig, då du valt ett sådant namn som ”Merkator-Institutet” på din firma. Det smakar danskt humbugs-geschäft -- Vi häruppe i landet äro kanske gammalmodiga i våra begrepp, och smaksaker äro så variabla -- men ett är säkert, att här väcker ett sådant ”institut” misstänksamhet; ingen erfaren köpman kan gärna kombinera det namnet med en ärlig agenturaffär med legetima transaktioner. Med ”institut” vill man i vanligt fall se en utbildnings-anstalt för något visst ändamål -- i det här fallet således för handelsadepter Antingen detta eller en mask för att slå blå dunster.

På Emil Högelins födelsedag var jag ej närvarande med de andra vännerna, enär jag genom något missförstånd ej blev påstött, men på Emil-dagen träffades vi, och då kom din person på tal. Jag tillfrågades om ditt ”institut”, och jag blev alldeles stum av förvåning, ty jag hade då (den 14de) ej hört ett jota om detsamma. Anledningen var den, att förfrågningar hade inkommit till Högelin och Holmer om dig bl.a. från Göteborg -- de svar de lämnat voro från båda tillfredsställande så tillvida, att de givit dig de amplaste vitsord för redbarhet och skicklighet i affärer, men då dina affärer eller penningförhållanden äro svåra för dem att bedöma, hade de svarat, att du var värd en begrändsad kredit, (ex. några tusen kronor). Alltså precis vad rättvisa och försiktighet krävde från deras sida.

Men att jag i min okunnighet kände mig enkel, kan du förstå. Dock därom nämnde jag ej ett ord till dem, förstås.

De nuvarande kollosala svårigheterna på Tyskland lida alla av som göra med det landet. Måtte det dock lyckas dig till slut få form på sakerna!

Hur går det med plåstret? Du nämner inget om detta! Både mor och jag deltaga med hela vårt hjärta med intresse i dina svårigheter och bedja Gud om hjälp för dig. Det kännes svårt, att se dig gång på gång motas av vidriga vindar -- men ”svårigheterna äro till för att övervinnas” -- du kan dock ej förtänka mor, då hon anser ”det varit klokare att du tagit dig en plats”.(...)

Vad inrättningen ”B.K.” beträffar, blir ”ledningen” i densamma alltmera huvudlös, och det hela spricker väl en vacker dag. Vi gå alla däruppe som på en vulkan, och man vet ej dagen, då man står utan sin befattning och sitt bröd.

Mor släpar sig fram allt tyngre för var dag ; det skär i mig att se hennes hjälplöshet, men du får lova mig att ej i brev till henne häntyda därpå, ty man får vara mycket försiktig och aldrig beröra det ämnet, ty då blir hon alldeles ”slut” för en tid. Samvaron är annars den bästa, men gör att jag själv känner mig gammal numera -- och trött på det jordiska släpet och framtidens tröstlösa mörker, om man får leva. Mor och Rose förenar sig i hjärtlig hälsning till dig. Må Gud vara med dig och oss alla! Din egen trofaste

Far

Malmö d. 15 dec. 1919.

Kära Far.

Nu är skrivmaskinen anskaffad. Den är begagnad, men i mitt tycke den bästa jag, till det priset, 250 kr, kunde få. De nya kosta nu 750:-- kr, och skola nästa år ökas till 800:--, beroende på dollarns fortsatta stegring.

Skall nu giva den i brev till Mor utlovade förklaringen till ”min underliga smak”. Far skriver:”Med Institut vill man i vanliga fall se en utbildnings-anstalt för något visst ändamål -- i det här fallet således för handelsadepter”. Ja, vad säger Far om, att firman ursprungligen bildats just för detta ändamål? Detta framgår av anmälan till handelsregistret och bevisas ytterligare av de lektioner i korrespondens-kursen, som jag översänder till Dig för sakens belysande. Uppslaget till kursen har jag från en annan liknande, vilken jag omarbetat och förbättrat, dock i mitt tycke ej tillräckligt. Ett mindre antal elever ha hos oss genomgått kursen, men jag låter densamma nu ”ligga till sig” av flera orsaker. Dels är det dyrt att annonsera, och denna sak kräver mycket i det fallet, dels har jag nu så mycket annat att stå i med.

Det har en tid varit påtänkt, att antingen ändra firmanamnet till ett mera med nuvarande verksamhet överensstämmande, eller också att bilda en helt ny firma, som övertog agenturerna och min trävaruförmedling. Jag vill dock ej slopa ”kursen” utan vidare, på vilken jag nedlagt en hel del arbete, därför torde det sista förslaget vara det bästa.

Far kan ju nu vid lämpligt tillfälle förklara saken för mina vänner Farbröderna i Stockholm, så att de ej, liksom Du, anse att ”min smak blivit underlig”, eller i bästa fall tro, att jag ej förstår innebörden av ett firmanamn. Jag beklagar blott, att jag ej berättat detta för Far förut, så att Du sluppit bli ”stum av förvåning”, men jag hade ej beräknat, att mina åtgärder så fort skulle bli bekanta litet varstans i Sverige.

Förfrågningarna till Holmer ocg Högelin voro föranledda av, att jag sökt en del agenturer, och enl. erhållet löfte från dem, upptagit deras namn bland mina referenser. Jag har dock ej lyckats erhålla någon god agentur för svensk firma, har blott blivit erbjuden en massa strunt. Det goda och lönande i den vägen, som man söker, får man aldrig, eller ock är det redan upptaget av en annan.

Underhandlar fortfarande med Tyskland om generalagentur på några små massartiklar, få se, hur det avlöper.

Så har jag i dagarna gjort en god virkesaffär på Danmark. Firman köpte i fast räkning ett parti sparrar och sålde samma dag till Danmark med en avance av ca 2.500:-- Kr. Jag var denna gång så försiktig, att jag ej bekräftade någon, vare sig köp eller försäljning, förrän jag hade både säljarens och köparens telegram framför mig på bordet. En vagn är i dagarna exp., och nu få vi se hur den affären avlöper. Med min vanliga påverkan av ”Planeten Markattan” är det ju ej alls otroligt, att dansken kommer att kassera leveransen.

Plåstret, som Far frågar om, har jag ej brytt mig om något vidare, men har det i alla fall varit ett gott ”nödhjälpsarbete” för mig.(...) Hälsa Mor så hjärtligt och tacka för det kära brevet, samt var själv hälsad med mitt fasta handslag. Din tillgivne

Son.

Sthlm den 21 dec.1919

Kära Nen!

Först vill jag önska dig en i allo trevlig och härlig jul (...).Mor hälsar och tackar för brevet (...).Du skriver såna härliga brev (...)!

Jag hade trott, att jag skulle skriva bums jag hade tenterat i anatomi, men sen blev det dels så många andra förhör, dels blev det så många fester i slutet.(...) Men nu undrar jag om det här kommer fram till dig i Umeå! Man vet ju inte när du reser.

Jo, anatomin är klarad, du. Kul var det på tentamen. (...) Men vad man saknar ämnet sen. Inte plugget, men i alla fall. Anatomin var ändå det bästa av allt tycker jag. Men nu skall jag istället lägga an på patologi. Det är också hemskt kul. Vet ännu inte vad jag får för betyg i anatomin, men tror jag fick ab.(och så fick du A).

Första frågan var hemskt lätt om diafragmas topografi.(...) Fast bara för att jag fick första frågan, som jag hatar att få, var jag liksom lite nervös först o. så tyckte jag det var sån konstig fråga. (Vi va tre st och det var i en lektionssal på Arvedssons institut.) Han gick i ordning med frågorna dvs. runt ett varv och börja sen om igen och gick runt osv. Det var trevligt så behövde man ej prata så länge i ett kör.(...)

Så frågade han om lilla hjärnans funktion.(...) Jag tyckte, att det var balansen, som reglerades gen. lilla hjärnan. Då fråga han vilket särskilt sinne det var. För att hjälpa mig på traven bad han mig blunda o. sträcka ut ena armen hur som helst, sen skulle jag sträcka ut den andra likadant. Så fråga han hur man kunde göra det. ”Muskelsinne” sa jag ögonblickligen förståss.

Men nu skall du höra på ngt lustigt. Den hundradels sek. det dröjde mellan hans fråga och mitt svar gjorde mina tankar en himla lång resa. Jag for på järnvägen på kartan i Sveriges Kommunikationer, med färjan över Trelleborg till Satznitz [?] och ner till Dresden. Där såg jag framför mig hela dr Wagenbers institut och du och doktorn i en sal (båda med vita rockar!) och han stod med utsträckta armar och sneglade först på ena, sen på andra handen och berömde sitt muskelsinne (du känner igen din berättelse?!); sen for jag på färja och järnväg uppför kartan igen och befann mig i lektions-salen o. svarade på frågan. Ja, det är tokigt så oändligt fort tanken kan flyga. Tänk då, sån evig tid det tar för mig att skriva det här! I alla fall var det tack vare din hist. jag bums kunde svara. Vi ha nämligen ännu inte läst om det i fysiologin och till anatomin hör det ju inte alls.(...)

Så fick jag redogöra för det para-autonoma nervsystemet, som inte ens står nämnt i Müller, men som Arvedsson nån gång prata lite om på en lektion. Som tur var hade jag hört på och det var som att trycka på en knapp så höll jag en liten föreläsning om det.(...) Sånt där står förståss inte i Müller, utan det skall man kunna gen. att sitta och glo på bilderna i Spalteholz. Som väl är har jag bäst synminne o. kan se bilderna framför mig bara jag blundar och sen är det bara att läsa ”synantill”.(...)

Vet du, Proffe fick tjänstledigt (...) och Draken-berg är t.f. och det är ett himmelrike. Danska flickan, Appel, var uppe o. fråga Proffe strax förut om hon fick resa hem på lördag före jul i st. för att gå hela söndagen o. sen ha en halvtimmes klinik på måndan o. ej hinna hem till julafton. ”Nej” sa Proffe-idioten. Samma dag Drakenberg kom gick hon upp och fråga honom. ”Jadå, så förfärligt gärna”-- och var det fler flickor som hade lång resa hem så skulle de få resa också, det var bara att lämna upp en lista med vilka som skulle resa --.så nu är vi bara 7 st som kommer på kliniken i morgon.

(...) Oh, om du visste vad vi hatar Proffen.-- Minns du, att det i inre rummet på kliniken inte fanns någon klocka? Drakenberg hade varit förest. en vecka så satt där en stor fin väggklocka (...).

Men oh! nu har jag glömt talat om det underbaraste av allt -- kära Nen, jag är den lyckligaste på jorden -- jag har fått mitt Riksbankslån ordnat nu! Mamma Svartling var nog änglalik att be sin farbror bankdirektören skriva på. Först skrev dir. Ekegren o. Far på, men det gillades inte, så skrev ”Mammas” farbror på och då gick det bums förståss. Han är ju en storpamp inom bank-världen. Så jag blev den lyckliga lånarinnan av 2.500 kr.

Och ändå köpte jag en så struntig julklapp åt dig. Ja, snälla du, förlåt mig. Men ser du jag måste snåla i alla fall. 425 kr måste jag betala Far för maten för förra terminen (vårterminen) och så hade jag lånat av Mor, May o. Far den här termin och 400 förra nyåret, så att 1.350 kr gick till återbetaln. av smålån och så skulle jag betala hyran de sista mån. här, så nu återstår inte fullt 1.000 kr till nästa termin och det är ju ej så mkt, när det går 250 kr i mån.

Och ändå snålar jag som en tok och mat och husrum har denna termin bara gått till 120 kr i mån. (65 kr rummet -- 55 kr maten). Så är det kläder o. skodon som drar så hemskt o. kurskassa och allt jag vet inte vad. Jag förstår verkligen ej, aldrig går jag på bio och aldrig på kondis (om jag inte blir bjuden vilket hänt summa två gånger denna termin). Jag känner mig som en asket o. äter middag bara varannan dag och ändå rinner pengarna bort och jag står ändå på ca 70 kg. Ack ja.

Men -- God jul på dig -- och hälsa ”din gosse”, om jag törs be det? Din egen

Rosan

Malmö 23/12 1919.

Kära Fader Bill!

Hjärtligt tack för julklappen och Julbrevet! Båda delarna tyckte jag bra om, och blev glad och tacksam åt att få.

Du hoppas att jag skall upptaga dina ord och förmaningar med ”välvilja och förståelse”. Ja, farsgubben lilla, det är just vad jag gör. Sådana samtal, hämtade ur en fars rikare och längre erfarenhet, är just vad en son behöver, och hoppas jag blott, att du vill berätta mig mera om dina egna erfarenheter och din kamp i livet.

Gjorde alla Fäder och Mödrar detta, och barnen verkligen ville lyssna och lägga på minnet, då skulle, som du skriver ”släktet förädlas”. Sorgligt att säga tyckes dock släktet ”förädlas” på så sätt att de unga kasta de äldres erfarenheter och gammal visdom överbord som rutten och onödig barlast.

Jag hör dock ej till det släktet,utan är 10 år ”gammalmodigare”. Jag ivrar nu mycket för uppfostran i levnadsvett och visdom, baserad på erfarenhet. Därför må du vara övertygad om, att jag med uppriktig tacksamhet assimilerar allt, som du kan och vill giva mig i den vägen.(...) Jag slutar nu detta brev med att önska Eder alla en fridfull Julhelg samt ett gott slut på det gamla året! Din egen

Son

P.S.(...) Hedvig ber hälsa till eder och önskar

God Jul. D.S.

Back Back to Intro Next