En Stockholmsborgares Familjebrev

Pehr W. Sundström alias Bill Shark

1931

Brev från Herbert, Pehr, Rose och Svante Svensson

~ 1931 ~

Ekonomisk depression

Nödhjälpsarbete i Burnaby B. C.

Back Back to Intro Next

Amerikabreven

Nya Eriksberg den 10 januari 1931

Kära min Rosabit!

Tack för ditt brev av den 30 nov.-- julbrevet -- med sitt stämningsmättade innehåll -- mest av allt verkande tragik. Jag känner ej riktigt igen min för helt kort tid sedan så optimistiska och själstrygga ”Bit”. Har din förvärvade ljusa livssyn åter förbleknat?

Jag ger dig visserligen obetingat rätt i ditt omdöme vad angår U.S.A. både socialt och politiskt sett -- men däremot blottar du en hemsk skrämmande okunnighet om Sovjet-Ryssland -- ditt n.v. ”ideal-land” och ”mönsterlandet av ordning och rättvisa” som du skriver. Mitt älskade barn, hur är det fatt med dig??? Ha motgångar och prövningar banat väg för bolsjevismens andliga gift? Varifrån har du insupit det, och på vilken sorts grund stöder du dina omdömen om ”det ryska paradiset”?

Finland ligger västerut närmast från Ryssland, och därstädes följes och studeras händelser,förhållanden och alla Sovjetregeringens handlingar dag för dag. Och vi ligga därefter närmast. Visserligen kunna ej vi så noga följa med allt i Ryssland som finnarne, men alldeles tillräckligt för att vara à jour med det allmänna tillståndet i landet.

Vi ha, sorgligt nog ännu en hel del ofullbordade leveranser och oavslutade affärer med Sovjet, sedan år tillbaka, och det finnes därför stora affärsintressen att bevaka i Ryssland. Det allvarsammaste för oss är fortfarande de 150 miljoner kronor svensk egendom, som Sovjet ”konfiskerat” av svenska medborgare i Ryssland. Någon ”rättvisa” står ej till att få för dessa i flesta fall ruinerade köpmän och industri-idkare trots vår regerings diplomatiska intervention --

Vid alla de otaliga undersökningsresor, som de övriga intresserade ländernas ”kommissioner” företagit i Ryssland, har Sovjet haft deras mottagning på förhand preparerad, för att dölja sanningen med falska kulisser. Resultaten bliva därför negativa och man får bida -- bida tills sovjetkrukan en gång spricker -- Här i Stockholm har Sovjet en av sina viktigaste ”spioncentraler” förlagd -- men polisen gör vad den kan för att försvåra deras mullvadsarbete. Gud bevare dig och din man för att fatta kärlek till detta mänsklighetens avskum!!!!

Tack för att du sände fotografierna från Cartago! Enligt din önskan återsändes de härmed. Julen har jag tillbringat hemma. Jag var bjuden till Trollhättan, men May är klen och jag själv är så besvärad av gikt i fötterna, så att jag måste avstå från resan. Julafton hos Adlers och annandagen hos Erdtmans -- trettondagen hos Bergqvists med trevliga små middagar, har helgen förflutit.

Det går nu influensa här och många ligga f.t. därför opassliga. Snön faller tätt, och det är härligt skidväder för ungdomen, och vackert här på N.Eriksberg just nu!

Min bön går till Herren varje dag, att Han bevarar er för undergång i nöden i U.S.A. Må Han höra mig! Alla hälsa! Skriv så snart du kan till mig -- hur det än må gestalta sig. Trofaste

Fader Bill

Nya Eriksberg den 15 januari 1931

Kära min gosse Bertie!

Innerlig tack för ditt kära julbrev, som kom mig tillhanda på ”3je-dagen” jul. Det uppvisade många dystra förhållanden -- men det julbrev jag fick från Rose visade dock än fler och grumlade julstämningen i betydlig grad. I mitt förra brev gav jag dig del av hennes bedrövliga läge samt hennes då nya adress. De flyttade, som du kanske minns, från ökenstaden Cartago till det ljuvliga Santa Monica i januari f.å. Allt såg då så utmärkt ut.

Svens stora perspektiv på uppfinningen, förtjänsten, ny plats m.m. torkade emellertid in! Bolaget var för svagt att kunna utvidga sig efter planen, och genom depressionen blev det i stället ”the sack” för Sven och ett dussin andra funktionärer -- och sedan ingen annan plats! De flyttade då till utkanten av North Hollywood, där de hyrde en liten kåk, som stått obebodd ett par år. Hyran är mycket billig -- och nöden har ingen lag. Hon har haft litet översättnings-arbete för filmens räkning. Men det var nog slut på hösten. Vad som verkligen bekymrar mig är vad hon säger i slutet av brevet (sedan hon talat om alla missförhållanden i U.S.A.): ”Vet du vad vi nu önska oss? -- Till Ryssland!” (...)

Har du hört något så vanvettigt okunnigt, Herbert? Jag har svarat henne på detta med auktorativa rapporter om tillståndet i Ryssland och Sovjet-djävulsregementet som håller hela nationen i slaveri och terror. Och vi känna till det -- liksom ock finnarne. Över 150 miljoner kronor svensk egendom i Ryssland har av Sovjet ”konfiskerats” = stulits, och Svenska Staten är ännu maktlös hjälpa våra landsmän att få ersättning från sovjet-paradisets judestyre. Dessutom ha en hel del av ”ryss-svenskarne” spårlöst försvunnit (antingen arkebuserade eller försmäktande i fängelser) -- ”Ordningen” är alltså ”god”! men låt oss draga en slöja över eländet.--

Julen tillbringade jag hemma denna gången. Julafton hos Adlers ”i stilla frid”. Juldagen hemma på Hemmet, Annandagen på släktmiddag hos Erdtmans och Trettondagen dito hos Bergqvists. Den sistnämnde var mycket stilig och fyndigt arrangerad i den lilla men stiliga funkisvåningen. Dina systrar Nen och Maggie kan i sannning konsten att med små medel verka flott.

I synnerhet är Nen beundransvärd, som utan någon hjälp sköter hem, barn och latmasken-mannen samt ensam skaffar inkomsterna. Hon skriver (dvs. författar och även omarbetar) i medeltal två noveller i veckan för Åhlén & Åkerlunds veckotidningar. Och som detta ger mer än sjukgymnastik och massage och hon å samma gång kan ha sitt arbete i hemmet och slippa öda bort en massa tid med resor till patienter, så har hon f.n. slungat ”yrket”

Maggie har nästan ett helt år tjänstgjort som vikarie på olika apotek -- än i landsorten än i Stockholm. Under sådana förhållanden nödgas hon, med tre barn, ha en tjänsteflicka. Och detta är ett bedrövligt kapitel numera. De äro socialistiskt organiserade, obstinata och dyra, och det är därför nu hos oss som i U.S.A. och N.Z. att fruarna av medelklassen få klara sin skiva själva.

Här är f.n. mycket vackert vinterlandskap, betydligt med snö; 3.000 man snöskottare arbeta dagligen för Stadens räkning på att hålla någotsånär trafikabelt på gatorna. Canadas arbetslöshet och våra landsmäns nöd där äro jämt föremål för tidningsrapporter.(...)

Här är f.n. en influensaepidemi, framkallad av den fuktiga luften under december.

Min bok är under tryckning, den utkommer i februari. Jag ämnar att för egen del sälja till det fåtal ”kunder”, jag har kvar från förra åren, men det blir nog ej den gamla klämmmen på det -- jag är för gammal vorden nu -- och förtjänsten blir f.ö. minimal, enär Förlaget håller så låga (fixa) priser på den populärvetenskapliga serie, varå den utgives (avsedd för Folkbiblioteken huvudsakligen). Det var synd tycker jag, att jag ej fick ut den som en riktig bok, ty det ligger så mycket arbete bakom densamma och ger läsaren valuta för pengarne.

Jag hoppas innerligt, att du skall kunna rida ut depressionen.(...) Jag har varit mycket (och är ännu förresten) väldigt ansatt av min gikt i händer och fötter, men jag biter ihop tänderna och släpper ej taget -- ännu. Alla de våra hälsa dig nu -- ävenså ”Farbror Ernesto” -- Wille A. är mycket dålig och ligger nu mest till sängs.

Min hälsning till Hedvig! Din egen

Fader Bill

No.Hollywood Jan.22 1931

Käre Far.--

Tack för brevet av 29 nov. Skulle skriva på maskin -- om jag hade någon. Men översättningsarbetet sinade ut då jag ej kunde anskaffa de svenska uniformsreglementerna, och naturligtvis hyr jag ej maskin om den ej bringar mig inkomst.

Vad medborgarskapet angår är bästa platsen för upplysning ”City Hall” i vilken stad som helst. Vad Mr Montén beträffar skulle jag aldrig gå till honom och be om ”råd och bistånd”. Du vet hans namn men jag vet mer. Meningen du ej förstod var skämt dvs. att jag skulle fara till Sverige, för det vet jag ju att jag inte kan. Men det vore enda sättet att undvika att bli ”utan land” om jag ej ville bli amerikanare. Men även om vi ej hava svensk medborgarrätt äro vi dock svenska undersåtar (Swedish subjects) enda till vi taga ut medborgarskap någon annanstans oberoende av hur länge vi stanna borta från Sverige.

Vår jul var mycket trevlig och fridfull. Barnen fingo förstås en hel del leksaker och kläder från grannar och bekanta. De blir aldrig utan.

Det var roligt höra om Herbert. Har ej hört från honom på länge. Vad champinjonodling beträffar anses det ytterst lönande här i Calif. så vi skall hoppas det går bra för Herbert. Priset där han bor måste vara högre än här, jag menar, försäljningspriset, då väl sesongen är så mycket kortare.

Jag skrattade verkligen åt mig själv, när du sade det ej fanns violer i brevet. Jag pressade dem först så att de ej skulle bli hopskrumpna och sedan glömde jag att ta ut dem ur boken jag lade dem i. Det var verkligen tokigt. Annars är jag ej glömsk och distré längre, som jag var för ett par år sedan.

Sven är nu i San Francisco och försöker få något arbete där. Här är omöjligt. Du ser väl i tidningen om alla upplopp som de arbetslösa ställa till. Den ena banken efter den andra gå i kull och stora finansbolag ramla, de flesta på grund av kolossala förskingringar. Bankstölder och ”hold-ups” äro så vanliga de anses vara bagateller.

Hoppas nu Sven kan få fatt på något. I alla händelser stanna jag och barnen här ”ute på landet” ännu några månader. Vi kunnna ej leva billigare än vi gör här. Innerliga hälsningar från oss alla

Rose

Barnen ha alla varit sjuka, mer eller mindre, på grund av förkylningar. Det vanliga. Inget svårt.

P.S. Vi ha haft radio två månader nu. Det är verkligen ett utmärkt sällskap när man är så isolerad som vi äro. Har hört tal av prime minister Mc.D. från London, Canada´s prime minister, av Mousolino från Rom osv. Tal och musik från Fillepinerna, tal från New Zeeland m.m. Hört dr Einstein tre gånger och de andra storgubbarna i Pasadena om relativitets-teorien. Nyårsafton hörde vi ”Big Ben” i London slå tolvslaget (kl.4 e.m. här), sedan tolvslaget i New York (kl.9 e.m.), tolvslaget i Toronto, Canada, i Chicago och Denver i tur och ordning med väsen och musik från restauranger och gator. Här har dom sitt säregna sätt att fira nyåret: dricka sig full och göra så mycket oväsen som möjligt.-

Detta endast ett par exempel på hur radion kan sätta en i kontakt med så gott som hela världen. Ja, vi hörde ett svenskt program ”recorded” i Sthlm. Prins Wilhelm, Skansen-musik m.m. det gjorde mig bara hemsjuk för en vecka, så jag led mer än gladde mig.

P.S.II. Vad har Åkeshov fått sitt namn av? Vem är Åke?

(Ankom 23.2)

Sunwood 25 Jan.1931

Kära Far!

Hjärtligt tack för ditt långa brev av 1/12 30 och för alla urklippen!

Det är roligt höra, att Far tycker om idéen med ”urklippen”, ty det är ett praktiskt och bekvämt sätt att giva dig en inblick uti förhållandena här.

Ang. av dig omtalade Stockholms bekymmer: trafikproblemet kan jag omtala, att de ha samma bekymmer här. De måste utvidga olika gator årligen, och detta efter 25 års tid. Man tycker att ”trångsyntheten” här ej skulle varit nödvändig, då de haft så mycket land att ta´ av. Nu blir det här också svårt och dyrt med expropriation.(...)

Jag trodde, att det ej skulle dröja så länge, innan arbetslöshet och depression satte in även i Sverige, ty där bruka ju alltid de s.k. ”tiderna” följa ca 6 mån. efter denna continent-.- Jag läste just idag i vår tidning, att 65 utav Sveriges städer nedsatt kommunalskatten för 1931, därav Oscarshamn ”uti landets centrala del” med 10%.

Ja, visst var jag bekant med Wallander på Stocksund. Han är jämnårig med mig. Vi andra pojkar ansågo honom för en ”morsgris” -- lite ”bakom” och flickaktig -- Ja, så kan det gå här i världen.

(...) På den här continenten är alting bara ”smäck”, men ändå ha svenskarna fluga på, att ta efter Amerika. Gör ej det för all del!

Här i Canada försöker man att ta avstånd från ”Staternas” inflytande. Deras levnadssätt, metoder och språk gillas ej alls här. För en tid sedan företogs en razzia emot amerikansk ”cheap magazines” samt en ”drive” mot användandet av amerikanska skolböcker.(...)

Jag hade brev från Rose till Jul. Roligt höra från henne, fastän hon hade det svårt. Jag begriper ej, vad de tänkt på, som varken tagit ut medborgarpapper eller förnyat sina svenska pass. Nu våga de förstås ej knysta angående medborgarpapperen, ty göra de det, så bli de ögonblickligen inburade i fångläger, under väntan på deportation.

Om ”anglic” har det förut stått att läsa något i ”Province”.(...) Vi ha ej haft någon snö än så länge. Annat än i bergen förstås, där den ligger 5 fot djup. Dit upp kan man komma på 40 minuter med bil, så du ser, att vi kunna njuta av förstklassig vintersport också, om vi vilja. ”Våra berg” ligga på North Vancouver. Bland urklippen, som jag sänder dig separat finnes ett projekt beskrivet, att medelst tunnlar förbinda the South and North Vanc. Den nuvarande förbindelsen, en 5 år gammal bro över ”Second Narrows”, har redan visat sig alldeles otillräcklig och är därtill ett hinder för sjöfarten (samt har ramlat i ”spat”).

Jag är fortfarande frisk, och tillväxer i visdom och erfarenhet. Kära hälsningar från Din trofaste

Butt

Jag har fått nyårskort från farbror Ernesto, för vilket ber tacka.(...) Gräset är grönt och blommorna knoppas. Tidiga rabarber ha vi färdiga i svamphuset. Hedvig hälsar så mycket!

Feb.1 -1931

(ankom 23.2)

Käre Far.

Tack för brev av 10 jan., som jag fick för några dagar sedan. Hade då redan skrivet ett brev till dig, men hade ej postat det ännu. Sänder det brevet också.

I asken är ett par bomulls”frukter” eller vad man skall kalla dem. Sven plockade dem från en bomullsbuske, då han paserade genom en bomullsodling. Dom ha ej mycket bomull här, det hör ju till de södra staterna, så Sven passade på att plocka litet bomull åt dig. Om någon av Lizzie´s barn är intresserade kan du ge den ena till dem.

Tack för Rysslands-urklippen som voro intressanta. Det var tråkigt att du tog det så allvarligt om mitt ”omdöme” om Ryssland. Visste ej att jag yttrade mig objektivt om Ryssland. Jag sade, att när man är här i U.S.A. och ser all korruption inom politiken och affärsvärlden förefaller Ryssland att vara ett mönsterland. Jag sade ej, att vore jag hemma i Sverige skulle jag ha sådana tankar. Det var ”a slam ” mot U.S.A. och ej beröm eller gillande av Rysslands förhållande i för sig själva. Menade att du skulle förstå hur hemskt sakerna te sig här då man t.o.m. skulle föredraga Ryssland -- det landet varande det sista man skulle önska sig till i normala förhållande. ”You get me”?

Dock tror jag ej vi ha rättighet att kalla dem ”mänsklighetens avskum”, som du säger. Vad skola vi då kalla dessa få amerikanska millionärer, som hålla på pengarna här i landet så att 1/3 av befolkningen lider verklig nöd? Så länge miljonärerna kan få 7% på sina pengar bry de sig ej om hur många som måste svälta.

Hur kommer det sig, att när ni äro samlade till familjemiddagar ingen tänker på att sända mig en rad? Du kan ej tro hur ont det gör i hjärtat att vara så bortglömd och bliva så likgiltigt behandlad. Många gånger hör jag i brev hur ni varit samlade till enkla fester, men aldrig har ni tänkt hur oändligt glädjande det skulle vara för mig att få ett kort, där alla skrivet en hälsning.

Det måste nu vara tre år sedan jag hörde något från Maggie eller Nen. Jag har skrivet ett par gånger, men man känner sig ju bara som ett påhäng, när det aldrig blir svar. Så besvärar jag hellre ej alls.

Hela min vistelse i U.S.A., eller de senaste åtta åren, skulle ha varit betydligt glädjerikare för mig om ej mina systrar ”gett mig på båten”. Den enda ursäkt jag kan finna är deras totala oförståelse och oförmåga att fatta situationen.

Sven är hemma från S.F. igen. Där är ännu värre än i Los Angeles. Sven säger att gatorna äro fulla av tiggare. Man kan ej gå många steg utan att bli hejdad av en framräckt hand. I restauranger, butiker, på spårvagnar blir man ideligen tilltalad av personer som tigga arbete -- ej ofta pengar, men arbete, arbete!!

Tro ej att jag förlorat min ljusa livssyn eller optimism därför att mina brev äro allvarliga. Det är ej endast på mig själv jag tänker. Vi klara oss nog, jag och min familj, och troligen affekteras vi ej så mycket av dessa vargatider ”in the final analysis”, men det är tusentals andra som förstöres moraliskt och fysiskt. Det är allvar!

Rose

Nya Eriksberg den 18de Februari 1931

Kära min lilla Rosabit!

”Nära 8 000 000 människor arbetslösa i U.S.A” stod det häromdagen i tidningen. O, min gud, vad jag känner det hemskt vid tanken på er därborta! Att tänka sig er i nöd och elände och att ni äro prisgivna, då ni ej äga någon hemortsrätt -- varken här eller där -- I min egen vanmakt att effektivt hjälpa skriver jag ännu en gång innan jag har fått svar på mitt förra brev. Jag tycker mig kunna utläsa ganska tydligt, att det stora och allvarliga missgrepp ni båda gjort med hemortsrättens bevakande, grundar sig på vantrivsel med Amerika förhållanden efter allt vad ni fått genomgå, å ena sidan och att ni samtidigt blivit apatiska, ”rotlösa” och förblindade i jakten efter lyckans hägringar, som ni tyckes ha räknat med alltför sangviniskt,-- och så, mitt i detta, släppt ifrån er det svenska medborgarskapet. I denna prekära situation, har förtvivlan framskapats,som gav sig uttryck i ditt brev:.Sovjet Ryssland.

I ett något äldre brev skrev du, att du längtade hem och skisserade upp en bosättning i Skåne, och jag trodde därför att ni möjligen genom Svens anhöriga i detta landskap hade fått detta uppslag och utsikter till dess realiserande.

Som jag ser saken nu ligga till, vore det lyckligast att ni kommo hem till vårt gamla land igen. men därtill fordras penningmedel, och mitt förstånd står stilla vid tanken härpå. Med pengar går nästan allt i världen att realisera, men ej utan, att återfå ert svenska medborgarskap efter återkomst hit, bör väl icke bliva alltför svårt.

Jag rådde dig att genast uppsöka svenska konsuln i Los Angeles för att få hans råd. Undrar nu om du följt det rådet?! Det beror ju mycket på en sådan persons kynne, huruvida han ställer sig sympatisk eller ej mot landsmän i trångmål. En bildad svensk dam, som du är, borde väl dock kunna ha några utsikter att ej bli kallt avvisad -- om han är en gentleman. Dina öden i U.S.A. äro av så pass ömmande art att jag ej kan förstå annat än att de borde kunna beveka även en hård natur, och det är ju blott upplysning och råd du ber om -- för all del intet annat!

Jag har även tänkt på Greta Garbo. Hon lär vara en verkligt god människa, som kanske kunde bli dig till hjälp -- om du blott kunde komma i kontakt med henne. Hon har svenskheten kvar, säges det. Gör iallafall energiskt försök! Cheer up my girl! Låt ej knäcka dig. lev i hoppet om att få komma hem igen -- vi får väl se litet längre fram -- blott du håller ut.

Jag har varit dålig hela tiden sedan före jul. Gikten i fötterna är svårast och hindrar mig mycket genom att jag ej kan gå mer än korta bitar i taget. Här har [?] varit mycket sjuka, influensa epedemi. May ligger å sjukhus i Göteborg -- blodbrist, gallsten m.m. I åratal har hon ”hankat” och aldrig varit riktigt frisk, -- Nen är duktig och skriver alltjämt för Åkerlundska förlaget, Lizzie och Maggie sega och uthålliga i knoget, men aldrig riktigt prima till hälsan.

Från Bertie hade jag brev för några dagar sedan. Han var och hade det all right -- trots den förfärliga depressionen som råder där. Och att han klarar sig, gläder mig än mer därför, att han strikt följt de grundlinjer vi tillsammans uppgjorde innan han lämnade Sverige. Betecknande är hans avslutning på brevet ”Jag är fortfarande frisk och tillväxer i visdom och erfarenhet”. Han kom ut jämt tio år försent för att, mänskligt sett, kunna skapa en förmögenhet eller ens fullt oberoende. Men han tycks ha på fullt allvar beslutat sig att bli kanadensisk medborgare och fortsätta mot de mål han strävar. Blott nu hans hälsa står bi --

(Sedan jag skrev första sidan av detta brev har jag i dagens tidning läst att det ryktas, att Greta Garbo har planer på att flytta över till Paris, där man nu håller på att upprätta en världscentral för talfilm.--)

Min bok (som är en liten stackare på bara 11 tryckark) är nu utkommen. Jag skall sända den då jag genom brev från dig blir förvissad om att du ej ändrat adress igen.

Alla de våra hälsa dig. Och nu min egen innerliga hälsning till dig, Sven och de små! Gud vare med er alla! Din trofaste

Fader

Skriv snart!

Nya Eriksberg den 22 Mars 1931

Käraste min gosse, Bertie!

Du torde förvåna dig åt min långa tystnad. jag fick ditt 25te jan. brev efter 20 dagar, och alltså har jag sölat åtskilligt. Men det finns ju orsaker till allting -- mer eller mindre. Jag har haft två månaders bokdistribueringsarbete, som tagit all tid i anspråk. Och jag kan n.m. ej prestera det arbetsresultat som jag kunde för några år sedan. Det tar mera tid för mig nu.

Vad distributionen beträffar, så gjorde jag -- liksom med ”Don Ernesto” på sin tid -- en överenskommelse med förlaget, att jag fortfarande fick sälja till mina vänner och få den vanliga rabatten, som bokhandlarne åtnjuta. Visserligen ha mina ”kunder” år för år minskat i antal, men jag vill ej heller gärna släppa dem som troget hållit på Bill Shark´s författarskap under åren och varit vana att få boken direkt från mig. Det ligger något visst varmt och personligt i den kontakten som å ömse sidor uppskattas. Dessutom ger det mig en extra slant i provisionen att bättra upp det låga honoraret med. Angående bokens spridning i den stora bokmarknaden , saknas ännu uppgifter, men det ligger mycket osålt kvar på förlaget, vadan förhoppningar å en andra upplaga synas små, åtminstone i år.

Vi ha haft Elektors- och stadsfullmäktige val i dessa dagar. Trots all vår möda, togo ”sossarna” en överväldigande majoritet vid platsernas besättande. Det kanske kommer att gå här som i Australian Commonwealth, att arbetarpartiet ”financierar i kull statsekonomien”. Det är rent vanvett att lösa arbetslöshetsproblemen på det sätt de tänkt sig. Ja, den som lever får se.(...)

Bland våra ”nya saker” här ha fisktransporterna från västkusten till oss och övriga delar av landet nått en ideal utveckling genom rent svenska uppfinningar och organisation.(...) Medan jag kommer ihåg det: Till min förvåning har jag märkt att dina senare brev frankerats med fem cents -- emot 8 förut. Detta är glädjande, ty det förra var en internationell orättvisa, ja, skandal nästan.

Angående den förestående Nautilus-expeditionen kan jag nämna, att Stockholms Dagblad skaffat sig ensamrätten för Skandinvien att publicera Sir Hubert Wilkins artiklar, och som blott tre andra tidningar i hela världen ha sådan rätt, tyckes mig att det är bra gjort från presssynpunkt sett.

Från Rose hade jag ett långt brev för en tid sedan. Situationen var då oförändrad, Sven hade varit borta till San Francisco för att söka arbete, men där gingo de arbetslösa som hungriga vargar, plundrande banker och butiker, och han återkom, glad att få svälta i lugn och ro, i stugan på ”vischan” i North Hollywoods utkant. Fortgår detta längre, så kommer det att knaka i fogarne i U.S.A.--

Det var fägnesamt höra att ni redan i januari hade så milt och avancerat. Vi ha haft ohyggligt med snö, men normal kyla. Det börjar nu se mera vårlikt ut, men man är ju aldrig säker i detta vårt klimat. May har varit mycket illa sjuk, men är nu konvalecent -- hon är allt bra klen till hälsan. De övriga må f.n. bra, och alla sända dig sina hälsningar!!

Jag har haft mycket berömmande recensioner i tidningarne angående ”Ett Hjältefolk” och om jag bara orkade, så tror jag att jag skulle få det förnämliga förlaget Natur och Kultur att förlägga mig vidare.

Min hälsning till Hedvig! Skriv snart till din egen trofaste

Fader Bill

Nya Eriksberg den 24 Mars 1931

Käraste min Rosabit!

Oändlig tack för dina brev av den 22/1 och 1/2 (det sistnämnda oavslutat). Angående det du skrivit om de ryska förhållandena lydde ordagrant det i brevsamlingen infästade brevet följande.”Vet du vart vi nu önska oss? Till Ryssland. Det förefaller oss vara mönsterlandet av ordning och rättvisa och -- opportunities”. Alla som läst dessa ord här ha fått samma uppfattning därav som jag själv. Du har nu efteråt gett en helt annan förklaring av vad du menade med dessa ord -- detta var ju i och för sig lättande -- men hur vill du att någon människa med logiskt förnuft skall kunna utläsa denna av det du nedskrivit!?

Jag föreslår emellertid, att dessa saker som vi divlat om oss emellan böra avföras från ”dagordningen” ty varken du eller jag kan ändra de faktiska förhållandena. (Apropå detta vill jag, medan jag kommer ihåg det, bedja dig återsända det blad ur ditt brev, som jag sände dig. Du förstår att jag vill ha dina brev förvarade i komplett skick.)

Du skall ha tack för bomullsblommorna, som naturligtvis voro intressanta att få. Jag hade ej sett några sådana sedan 1876, då jag var i Sydstaterna.

Angående oroligheterna i U.S.A. i samband med arbetslösheten, så ha vi märkvärdigt nog, ej fått veta mycket här. Möjligt är det därför, att de amerikanska myndigheterna söka att hindra spridandet av dessa för dem genanta meddelanden. Bankkrascherna äro däremot bekantgjorda, som syns av närslutne ”klipp”.

Intressant var det att erfara, at ni haft radioförbindelser av så omfångsrik beskaffenhet, att även Hemlandet kom med. Endast de bäst gynnade här kunna ernå sådana förnämliga kontakter --

Du klagar över, att då vi äro ”samlade till familjemiddagar, ingen tänker på att sända dig en rad”. Att du ”är bortglömd och likgiltigt behandlad”. Käraste min Bit! Detta är så likt vad människor, som varit länge skilda från de sina i hemlandet i allmänhet få för sig. Detta är emellertid i regeln en förvrängd uppfattning. och det är det absolut i ditt särskilda fall.

Sorgligt sant är, att både Nen och än mer Maggie är oförbätterliga som brevskrivare. Men ingen av dina syskon kan tillvitas att vara kalla och ointresserade av dig och ditt öde. Men sådan är den mänskliga trögheten, att den i många fall har svårt att ge känslorna effektiva uttryck i form av handling. Undras om du själv häri bildar något undantag? Däremot ger jag dig fullständigt rätt i ditt påpekande om ett hälsningskorts avsändande. Att detta ej blivit av är obetingat mitt fel. Ty jag är ju den ende av oss här, som har personlig erfarenhet av utlandsvistelsens känsloförhållanden. Jag borde ha tänkt på detta, och ber dig förlåta min lapsus.

(Så synnerligen ofta ha ej dessa sammanträffanden varit, som du tycks fått för dig. Det är Jul, Nyår och Påsk som det inträffar, och då ha ej alla varit samtidigt samlade.)

Hoppas att depressionen i U.S.A. nu nått botten efter denna rysliga vinter. Allt här i världen måste följa den Eviga Lagens paragrafer -- vågrörelsen: Orsak -- Verkan. Yankeenationens världsstormande penningmakt och dess ungdomliga övermod kan därför en gång knäckas -- vem vet när.--

Säkert är, att man i U.S.A. i saknad av de europeiska kulturländernas gamla, gedigna och beprövade statsförhållanden, nu står tämligen hjälplösa och valhänt inför problemen, som uppstått på senare tiden. Nationen har endast sett framgång och utveckling så länge den existerat och det synes som om de aldrig tänkt sig få erfara ett bakslag. Statsunionens i många fall oansvariga ställning till den enskilde medborgaren, då denne kommer i nödläge, är ett av de många talande exemplen på ”oordnade förhållanden”; ”De som lever får se!”

Här börjar det nu att lida mot vinterns slut, ty dagarne bli längre och ljusare men isarne i Östersjön ligga ännu svåra. De våra här i stan må alla f.n. bra. May är nu hemkommen från sjukhuset i Göteborg, där hon blev mycket bättre, men det gäller för henne att sköta sig strängt hädanefter, om hon skall få vara kvar här.

För min del har jag haft det lika ”marigt” med hälsan som då jag skrev sist. Jag försöker hålla mig ”status Quo” genom jämn sysselsättning. Kan ej begripa huru gubbarne här kunna stå ut med sin sysslolöshet. Jag skulle dö av tristess, om jag ej hade något att syssla med. Vad tycker du om boken? Här säges det rätt allmänt att den var ”den bästa jag skrivit”. Själv tycker jag ej alls det -- men ”smaken er forskellig” som man vet.

I hopp om att du och de dina kunna rida ut stormen, att ni kunna bo kvar, där du trivs i din lugna stuga, sänder jag er alla mina hjärtligaste hälsningar!

Din egen trofaste

Fader Bill

March 26 -31.

Kära May.--

Äntligen skall jag tacka för julklappar och julbrev. Du kommer väl aldrig att skicka mig något mer, för att jag ej tackar som sig bör. Men denna gång har min underlåtenhet att skriva berott på att jag varit mer eller mindre sjuk (mest mer) för månader. Och så har ju Sven varit utan arbete i evighet. Vi ha ej haft annan inkomst än vad jag kunnat förtjäna på översättningsarbete. Så mellan hushålls-sysslor, barnen, översättning och sängliggande har det ej blivit någon brevskrivning av. Du har också varit sjuk säger Far, och när han sist skrev var du på sjukhus i Gtbg. Du måste skriva och tala om hur allt går! Om du måst ha gått igenom en operation har du sannerligen mina fulla sympatier. Jag hade själv en sådan i lördags och skriver detta liggande i sjukhussängen. Jag hade livmodern uttagen och en del andra reparationer gjorda. Fy vad man känner sig tjyvtjock med magen uppsprättad. Vet att du haft tillräckligt i den där vägen att veta vad jag talar om. Men jag repar mig ju så kvickt, då min fysik fortfarande är en björns trots mitt lyte. Barnen äro hos grannfamiljer, och idag kom Sven med nyheten att Gunnar och Vera ha mässlingen. Så är det, det är ej nog med en sak i sänder.

Det är synd, att vi kommit så långt bort från varandra genom årens lopp, så nu höra vi ej från varandra annat än när det är sjukdom och elände. Alla glada, trevliga händelser blir aldrig nämnda just, de liksom drunkna i alla bekymren. Well, such is life. It is great, if you don´t weaken!

Detta blott en hälsning att du ej skall tro att jag har glömt bort dig. Hoppas det blir muntrare nästa gång och hoppas du svarar mig att du är frisk igen.

Hälsningar till alla

Rose

4514 MarineDrive Vancouver B.C.Copy.

March 26th, 1931.

To whom it may concern:

The bearer of this letter Mr Herbert Sundstrom has been working for me for the past two weeks as a carpenter. During that time he has been building a fence for me which is a credit to any neighborhood, a fine piece of work.

I have found Mr Sundstrom very conscientious and thorough in his work, and feel sure anyone employing him will find him satisfactory.

I am very pleased indeed to be able to give Mr Sundstrom a first-class recommendation.

K.Fraser

New Westminster 29 Mars 1931

Kära Fader Bill!

Nu undrar du väl, vad som går åt mig, som ej skrivit på så länge. Kanske, med tanke på de dåliga tiderna, du varit litet orolig. Jag har dock, änså länge ”klarat skivan”. ”Plantagen” har hållit lif i oss, fastän den ”businessen” även lider av dålig efterfrågan. Folk har ej råd att äta delikatesser nu, utan hålla sig mer till potatis. Så rätta tidpunkten för utvidgning är det ju ej. Jag använder dock mellantiden till att samla erfarenheter i branschen, för att kunna klämma till, när tiderna berättigar det.

Jag har även haft några veckors snickerijobb hos en konserv-fabriksman, samt fick en synnerligen god rekommendationsskrivelse från honom. För att du skall se, att jag fortfarande håller gamla svenska traditioner ang. ordentlighet och grundlighet, trots fem års vistelse i detta, de slarviga metodernas land, bifogar jag en avskrift av brevet.(...)

Din bok var ”kul”, och skulle säkert, översatt till engelskan, kunnna säljas här, där de äro förtjusta i Nya Zeeland och allt som rör maoris.(...)

Då jag i början av Febr. läste om snöstormar, flod och oväder i Europa, gick jag här och jobbade i skjortärmarna på tomten.

Av de här bifogade tidningsurklipen ser du, att Canada satt barrikad för Sovjet Import, därigenom satt ett exempel för Moder England, vars regering dock är för flat för sina socialdemokratiska väljare, att våga något sådant. Det är ett snyggt spektakel, att se England förfasa sig över Soviet-dumpingen, men på samma gång tillåta den.-- Låt dem ha´n.

Inga mer ”Totem Pålar” få utskeppas från B.C., sorgligt nog. Och jag, som hade spetsat på, att när jag blev ”well to do”, sända en liten påle till dig, för att presenteras till Travellers Club! Nu får jag en gång, då jag får råd, sända dig boken ”The history of the Totem” istället.

På ett av urklippen ser du en medicine-man med sin rattle och tom-tom. Nu för tiden tål ej regeringen något skrock ens bland indianerna, utan häkta de medicinmän, som kunna överbevisas för ”häxeri” och ”fördrivning av onda andar” (...)

Jag för min del tycker, att polisen gärna kunde låta gubbarna hålla på med trevligheten, isynnerhet som det framgår, att de själva tro därpå, och hållit på med det sedan generationer. Inte kunna de förhäxa den vita befolkningen med det där, inte!

Här finnes en relegiös [?] sect i B.C. och Alberta, som kallas Doukhobonss [?]. De komma ursprungligen från Ryssland. Fingo för ett tiotal år sedan regeringens tillstånd, att slå sig ner i Canada. Dessa ”frihetens söner” ha tid efter annan försökt trotsa landets lagar, samt bruka ställa till massdemonstrationer och långa vandringar. De ha fått för sig, att kläda av sig nakna, för att väcka uppseende (och anhängare?) Många bataljer med polisen ha förekommit (...).Som du ser, finnes många egendomliga förhållanden i det här landet. Ty de här berörda äro blott ett par av dem.

Vi hava fortfarande, peppar och salt, helsan, samt knoga vidare, för att få något resultat. Hur är det med Wilhelm A.? Ber om min hälsning till honom och Farbror Ernesto, samt vare du själv innerligt hällsad från

Din tillgivne son

Bertie

N.Eriksberg 25 april 1931

Käre gamle vän Ivar!

Ej med tomma ord är det jag härmed vill komma, utan av det mitt hjärta är fyllt. Under den långa tid jag kunde betrakta Din maka Harriet som en vän, har vänskapskänslan vuxit sig allt starkare. Jag förstår därför huru Du känner det.

Men, broder Ivar, helt visst må Du ändå hysa den övertygelsen att ”Döden” ej är annat än övergången till en ny och bättre tillvaro. Alltså bör den överlevande maken icke sörja om han än känner saknad och tomhet.

Jag har sett många prov på din själsstyrka, Ivar -- och jag hoppas därför innerligt att du nu uppbäres av den kraft, vi alla få Ovanifrån. Din varmt tillgivne

Pelle

P.S. I.st.f. krans kommer min minnesgärd genom Blomsterfonden.

Nya Eriksberg den 25 April 1931

Älskade barn!

Sedan ditt brev av den 1 februari har jag ej direkt hört något från dig, men jag har i ett brev från dig till Nils Folke, fått höra att du åter legat och undergått operation samt att ni leva på svältgränsen i beroende av goda mänskors hjälp; och att ni önska er tillbaka till Sverige har du ju vid flera tillfällen givit tillkänna.

Med anledning av allt detta har jag kommit till den övertygelsen att det vore bäst för er att komma hem till gamla Sverige igen. Men hur skall detta ske? Jag har talat vid mina mågar här i Sthlm, och de hysa samma uppfattning som jag, om att det vore ett stort önskemål att få er ifrån det f.d. Eldoradot U.S.A.

Jag uppdrog då åt Sigurd Erdtman -- som har en del försänkningar här och där -- att hos Johnson-Linjen taga reda på möjligheterna och kostnaderna för ert överförande hit, och han har nu uträttat detta uppdrag.

Sålunda: Resan San Pedro--Göteborg för dig, Sven och barnen skulle gå på 750 dollar, men har nedsatts till 600 dollars eller Kr 2.244 (Om båten ev. går till Stockholm i st.f. Göteborg blir priset antagligen detsamma.)

De lägenheter som nu närmast komma ifråga äro från San Pedro den 18 maj -- den 22 juni och den 1sta Augusti. Båtarnes namn vet jag ej nu, men de äro de tre största komfortablaste och billigaste med endast plats för 10 passagerarhytter. Affären uppgöres här i Sthlm med teckning, likvid och kabeltelegraferas sedan gratis av rederiet till agenturen i U.S.A.

Innan något vidare kan göras här måste jag dock omgående få genom brev veta huruvida ni stå fast vid er önskan att komma hem, om ni tror er ha någon utsikt till hjälp för resan från Svens familj och om ni ha några speciella planer för bosättningsort här under första tiden. Detta är alldeles nödvändigt, och därför torde lägenheten den 22 juni bliva den tidigast möjliga att tänka på.

Först sedan ert svar ankommit till mig kan frågan om medlens anskaffande tagas upp på allvar. Sedan beror det även på vad rubbning som kan uppstå genom passagerarteckningen å båtarne under väntetiden.

I hopp om at ni efter mogen överläggning fattar edra beslut och lämnar mig detta utan onödig tidsutdrägt sänder jag er alla våra hjärtliga hälsningar

Trofaste

Fader Bill

North Hollywood, 28 April, 1931.

Käre Far!

Tusen tack för brev och bok, som jag läste ögonblickligen. Tycker allt som de många som säga att detta är din bästa bok. Sven säger att det är för att du har ”a scientific mind” som du lyckats bättre med detta arbete än med de som voro mer i berättelse stil. En svensk som vi känt i många år såg ”Hjältefolket” och bad genast få läsa den. Jag visade honom dina andra böcker och han tog hem dem alla. När han lämnade tillbaka dem sade han att det var den bästa läsning han fått tag i sen han kom till U.S.A. Ävenså hade han fått resfeber och går nu och drömmer om äventyr i Söderhavet. Så du ser att du sprider glädje även på den här sidan av klotet.

I ditt brev av 18de Februari säger du att du tror det bästa för oss vore att komma hem till Sverige. Ja, där säger du en sanning som vi känt i åratal. Men som du också säger, det beror allt på pengar. Och den hjälp du talar om vi skulle söka kunde ju ej bli annat än ett tiggande om penninghjälp ty inget annat kunde köpa oss fri från detta land. Här finnes blott två sätt att kunna komma i besittning av den avgudade dollarn: att förtjäna den genom arbete eller komma åt den på oärligt sätt. Det sista är i vårt fall omöjligt (vi äro ju fullkomligt hopplösa när det gäller amerikanisering) och det förstnämnda alternativet tyckes av omständigheterna göras svårare för var dag.

Alltså få vi nöja oss med att existera en dag i sänder på de smulor Gud i sin nåd låter komma i vår väg till en dag vi anses värdiga att få del av den överflödande rikedomen av materiella ting.

Jag vill genast rätta uttrycket ”anses värdiga” och i stället säga: till vi en dag ha tillräcklig insikt att kunna realisera den gudomliga kraften inom oss som nu ligger dormant på grund av spirituel inaktivitet.

Käre Far, du säger i brevet av 24 Mars: ”hur vill du att någon människa med logiskt förnuft skall kunna utläsa denna (förklaring) av det du nedskrivit?” Vet du, när jag skriver till dig bryr jag mig verkligen ej om logik eller förnuft eller andra människor. Jag helt enkelt öppnar upp och låter rum för översvallet och vilka tankar och reflektioner som ligga överst eller som under brevskrivningen arbeta sig upp de komma osorterade på papperet. Jag försöker ej skriva en artikel när jag skriver brev så därför blir det så här ”ruff and tumble”. Har aldrig tyckt om artificiella människor så hoppas du låter mig få förbli naturlig i mina brev, och att du överser det ologiska, det fantastiska och kontradiktoriska.

Tack för de intressanta tidningsurklippen. Ja, få se om U.S.A. någonsin (i vår tid) kan växa ut barnskorna och bära sig åt som en vuxen nation.-- Att Spanien nu är republik ger mig en känsla av vemod (säkerligen omotiverat i dina ögon, men det gör mig verkligen vemodig; om du hörde amerikanska radioprogram dedikerade till republiken Spanien skulle du känna dig vemodig också, för att ej säga något värre). Ja, här hör man ena dagen presidenten av Spanien och en andra kungen av Siam. Snart finns det väl ej några kungar. Hur är det med Sverige? Någon fara där?

Glad att höra att May är återställd igen. Som du väl hört från Lizzie har jag också nyligen måst besöka sjukhuset .Visste ej att en ”major operation” skulle taga så lång tid att repa sig från. Jag menar att jag fick stanna i sängen så länge, först tre veckor på sjukhuset och sen en vecka hemma. Och sen bara sitta för en annan vecka. Nu är jag på benen igen, men ännu ej riktigt stark. Fast jag är fullkomligt frisk vad min hälsa beträffar. En viss oförmåga av muskulaturen räknar jag ej att vara sjuk utan anser tvärtom att jag är friskare än de flesta människor; troligen har jag en bättre hälsa än mina syskon.

När jag ännu var på sjukhuset fick Gunnar mässlingen; den dagen jag kom hem hade Ann och Vera just fått utslagen och Gunnar hade börjat ”kikna” när han hostade. De ha nu alla kikhosta, det är mer än tre veckor. Hela denna tid ha vi ej kunnat sova om nätterna som barnen måste ha hjälp ideligen. Det var knogigt för Sven kan du förstå med de tre barnen i hög feber och mig hjälplös i sängen. Vera fick passas ideligen som hon fick konvulsioner litet emellan. Och naturligtvis hade vi ej pengar till medicin eller annat extra.

Den sista veckan har det regnat väldigt och det var väl för det hade ej varit normalt med regn förut. Detta sena regn betyder mer än jag kan förklara. Även för oss var det välkommet då vi har en liten grönsaksodling på tomten, tomater, grönsalad, morötter, lök etc. I sommar skall vi väl ej behöva svälta med frukt och grönsaker och bär växande runt stugan.

Ja, Far, vi skola nog rida ut stormen, må du tro, fast det låter kusligt med sjukdom och nöd. Jag har återtagit mitt översättningsarbete, och det skall väl stoppa hungern i barnens magar. Jag har verkligen skrivit så mycket den sista veckan att mina fingrar (ovana vid arbete efter sängliggandet) äro så ömma det är svårt för mig att slå rätt som du kan se av detta brev.

Innerliga hälsningar från oss alla

Rose

Svante Svensson

(f. 1862 i Riseberga, Färingtofta, nära Röstånga, d. 1936 i Malmö)

Öfver Tull Kontrollör i Malmö

(Veras Farfar)

Villa Lugnet, Vintrie d. 13 maj 1931.

Min Frände!

Tack för Edert vänliga brev!

Det innehöll ju en del fakta, som redan voro väl bekanta för mig, då min hustru ju hela tiden för Svens vistelse i Amerika stått i förbindelse med honom och sedan 1923 med Eder dotter Rose.

När Sven vid 16 års ålder [1913] blev student var han för ung att få anställning i tullen; genom en god vän, apotekaren å Lejonet i Malmö, fick han anställning som elev därstädes, men efter ett års förlopp bröt han den banan trots mitt uttryckliga förbud; jag skickade honom då till Lund för att fortsätta studierna och skötte han sig väl någorlunda tillfredsställande enär han förvärvade sig ett betyg i matematik och skötte laborationerna i kemi till två betygs kursen till dåvarande laboratorn, sedermera professorn Rambergs fulla belåtenhet.[Arbetade som analytiker hos A.B.Kväveindustri Bohus 1916.]

Emellertid yppade sig ett tillfälle att få honom placerad som e.o.kammarskrivare med avlönad tjänstgöring här i Malmö vid uppnådda 18 1/2 års ålder. Efter ett års anställning därstädes [1917] bröt han ånyo banan utan mitt vidare hörande och antog en tillfällig simlärare-plats i Ystad. [Värnpliktig i Fältjägarna Jämtland 1917-18.) Därpå hade han planer på fortsatt utbildning i åtskilliga andra riktningar, men därav vardt intet, antog sedermera plats i ett danskt cementbolag i Indien [1918-19 Bundy Hydraulic Lime and Cement Co Lakheri.] men återvände efter ett halvt års vistelse därstädes och uppehöll sig sedan en el. annan månad hemma hos mig sökande platser lite här och där, men uppförde sig härunder så, att jag en vacker dag måste tillsäga honom att lämna hemmet och sörja för sig själv. Han var då nära 23 år gammal och for till U.S.A.

Jag ville så gärna tro, att ert mycket sympatiska yttrande att man ej kan tillvita någon av de unga skulden till de katastrofer som inträffat, vore riktigt. Att Er dotter om vilken jag icke hört annat än godt härunder råkat bli krympling för livet stämmer ju i högsta grad till medlidande och ville jag naturligtvis göra vad jag kan för hennes och de oskyldigt lidande barnens skull.

Enligt min mening hade det varit lättare för Sven att förtjäna det dagliga brödet för sig och de sina. i U.S.A. än här. Som sakerna nu utvecklat sig är det väl sannolikt att Rose och barnen skulle kunna få det drägligare här. Ni har endast berört frågan om hemfärden och de stora kostnader som äro därmed förenade; dessa dagar ha mina tankar mest sysselsatt sig med vad som skall ske när de komma hit till Malmö där Sven otvivelaktigt har hemortsrätt.

Min tanke är att Sven till en början i Malmö måste hyra sig en 2-rumslägenhet som väl kan fås för 60 à 70 kr i månaden och omedelbart ansöka om fattigvård för sig och de sina. Kan han då icke själv skaffa sig en plats som ger honom en dräglig utkomst får han taga det arbete som fattigvården beordrar honom till som godtgörelse för den hjälp fattigvården är skyldig lämna hans sjuka hustru och barn.

Själv bor jag i en grannsocken till Malmö, Bunkeflo benämnd. Den villa jag där har är intecknad för 10.000 kr således i räntor 500 kr, skatten för densamma belöper sig till 100 kr, underhållet m.m. till 200 kr sammanlagt ungf. 800 kr årligen, som jag har att betala för min bostad. Min pension är f.n. 385 kr i mån. (pr år kr 4.620), ett belopp som alltjämt minskas i mån som indextalet faller. Det lilla kontanta överskott som jag hade vid årets början har godt till bidrag till hyra åt en i Göteborg bosatt son. Som Ni kan förstå kan jag som dessutom har att betala 700 kr i krono- och komunalskatt icke åtaga mig att försörja Svens familj på min pension; men skola de om överfärden på något sätt kan realiseras erhålla all den välvilja och hjälp som jag kan lämna dem utan att själv gå under. Att märka är att min hustru, som snart är 65 år, är sömnlös och sjuk och icke kan åtaga sig bördan av full inackordering av Svens familj , helst som Sven under sådana omständigheter kanske komme att fortsätta att söka platser och inga få.

I söndags fick jag av en i den med Malmö nyligen inkorporerade Fosie socken veta att en hos honom boende arbetslös hantverkare, med en familj på 3 personer, i understöd fick 25 à 30 kr pr vecka och 22 kr i månaden till hyresbidrag under förutsättning att han av hyresvärden erhöll kvitto å att hyran betalts. I den mån hyran för Svens lägenhet överskrider det av fattigvården beviljade anslaget får jag, möjligen med hjälp av min dotter antagligen gripa in.

Kan månne inte Svenska konsulatet i Calif. på Svens framställning av sitt nödläge på offentlig bekostnad hemsända familjen. En möjlighet som väl först borde undersökas?

Under alla omständigheter måste klart besked och bekräftelse från Rose och Sven om hur de ställa sig till Eder plan och till de av mig skildrade konsekvenserna av dess utförande först inhämtas innan något kan åtgöras för insamlande av nödiga 600 dollars och skulle jag slutligen önska få veta i vad mån Eder hjälp härutinnnan är att åräkna.

Med utmärkt högaktning

Svante Svensson

No.Hollywood, 14 maj, 1931.

Kära Far;--

Ditt brev av 25 april kom för tre dagar sedan. Alltsedan dess ha vi talat hit och dit och synat denna så oerhört betydelsefulla fråga i alla sömmar. Naturligtvis ”flög jag i skyn” av lycksalighet vid blotta tanken på att få fara hem i sommar. Att se det så där skrivet på papper kom mig nästan att tappa andan av förtjusning.

Men snart nog nyktrade jag till. Som sagt, det är ej bara att packa och ge sig iväg. Det är mycket att tänka på. Sven vill helt enkelt ej ge tappt och komma hem fullkomligt slagen och utfattig. Om han hade en anställning erbjuden sig hemma vore det ju en annan sak. Men att komma hem och ”leva på nåder” är ej så lätt, isynnerhet som hjälpen skulle komma från dem som verkligen ej ha något att undvara utan kanske måste avstå verkliga förnödenheter för att hjälpa oss.

Du kan ej tro hur djupt det rör mig i hjärtat, detta förslag och erbjudande. Men Sven vill som sagt ej ge upp kampen att nå en ställning här. Han ville gärna se mig och barnen i Sverige, men vill ej själv resa förrän han kan stå på egna fötter. Han har fortfarande en hel del energi och entusiasm och ambition i reserv och hans ”fighting spirit” är ännu ej knäckt.

Så återstår frågan:

1) finns det möjligheter för Sven att få en anställning i Sverige (eller continentala Europa varsomhelst förresten -- fast ej i Ryssland, säger du).

2) skulle jag och barnen resa hem och vänta tills Sven får en inkomst som kan tillåta honom också att lämna U.S.A.?

Anskaffandet av en plats för Sven i Sverige kunde väl ej ske annat än genom bekanta eller bekantas bekanta och synes vara en osannolikhet. Det kunde också ske genom anställning hos ett amerikanskt företag med filial i Sverige vilket skulle vara en lyckträff.

Det skulle vara underbart för barnen att få komma ifrån det här krassa landet och allt elände med bekymret om nästa mål. Att få gå i svensk skola, att lära sig tala svenska, för att ej nämna hyfsade fasoner (fast mina barn kanske ej äro så rysliga som jag tror) skulle vara välbehövligt för dem. Fördelarna för barnen äro otaliga. Själv skulle jag naturligtvis tycka det vara underbart att få träffa er alla, och att få se det kära Sverige. Behöver ej vidare tala om den stormande glädje jag skulle erfara.

Men jag känner att jag kan ej lämna Sven. Inga band i världen äro fastare än de som binda Sven och mig tillsammans. Tillgivenhet till fosterland, fader och syskon väger ej mycket när i andra vågskålen ligger den kraft som binder mig till Sven. Om jag bara kunde se klart framåt skulle jag gärna resa i förväg, men som våra omständigheter nu te sig vill jag stanna vid Svens sida tills allt har ljusnat. Ditt brev har satt vår hemlängtan i brand och skall sporra oss till ytterligare spännande av kraft och förmåga.

(Varje natt är jag i drömmen på resa hem.)Innerligen

Rose

Nya Eriksberg den 21 maj 1931

Kära min gosse Bertie!

Det kan vara tid på att svara på ditt brev av sista mars, tack för det och tack för urklipps-rullen, som kom för några dar sedan!

Det är alltid roligt att få dina ”urklipp”, valda som de äro efter vår smak. Det gläder mig att du fortfarande -- trots de svåra tiderna -- klarar din skiva. En god sak är, att du är en fri av de politiska stormvågorna oberoende människa.

I vårt kära land har det nu gått så långt åt Hecklefjäll med friheten, att folk ej längre kan få vara ifred om de vilja försörja sig med sina händers arbete och ej låta inregistrera sig i sossarnas och kommunisternas leder. Nu i dessa dagar har en ny brandfackla tänts i Norrland, varom jag för ett par dar sedan sände dig en tidningsrulle.

I går var det batalj mellan polisen och pöbeln på Norra Bantorget, de Moskva-besoldade ”Sillénarne” med sina förbjudna standar -- ”Ned med mördarregeringen!” fingo smaka sablarne, så ett 40tal hamnade på sjukhusen. Det skall bli intressant se hur sakerna komma att utveckla sig efter detta -- en och annan tror på inbördes krig, men så långt hoppas jag ej att det går.

Vad Rose uttalande om Ryssland och Sovjet beträffar, har hon sedan tagit detta tillbaka -- det var endast ett uttryck av obehärskad förtvivlan från det stackars barnet. Hon har nu åter genomgått en operaton (...) så det har knappast kunnat vara värre.

Bäst vore att vi kunde få familjen hem till Sverige, ty annars gå de väl under alleles. Frågan är bara hur saken skall kunna ordnas. Kostnaderna med Johnson Linjens ångare från Los Angeles blir 2.400 kronor 3je klass för hela familjen, och sedan måste dessutom ordnas för existensen i Sverige. Posten tar så lång tid och därför kan sakerna ej heller avgöras så snart, även om den ekonomiska frågan vore löst, vilket den naturligt ej alls är. Jag har fått ett extra bekymmer --

Du skrev om att du hoppades att svenskarne ej accepterade de slarviga nordamerikanska byggnadsmetoderna -- men det behöver man nog ej befara, ty soliditet och god kvalitetsvara ingår i svenskt kynne medfött och outrotligt, då han utför något. Alltså arbeta t.ex. våra arkitekter ofta med goda idéer tagna utifrån, men med inhemsk gedigenhet i utförandet.(...) Sprid därför kunskap om allt svenskt -- men på god engelska.

Den 28 april slöt Wilhelm Aspengrén sin levnadsbana. Han avsomnade utan plågor genom åderförkalkningen, som på sista månaderna förtvinade hans kropp. Väl var att han fick sluta -- men det är tomt efter barndomsvännen. --

Min hälsa är ”som vanligt”; Lizzie är dålig, men f.ö. tror jag de må bra. Skriver så snart dimmorna skingrats en smula.

Hälsa Hedvig! och må så gott! Din egen trofaste

Fader Bill

Nya Eriksberg den 8 juni 1931

Kära min Rosabit!

Ditt viktiga och avgörande brev av den 14 maj kom mig tillhanda den 2 juni. Jag är tacksam för att det gick så pass raskt att få svar, enär man ej kan nå några reella resultat i underhandlingar, då man lever i ovisshet och ej kan framställa bestämda önskemål. Nu är emellertid hela frågan avskriven, och jag hoppas till Gud, att ingen av er två behöver ångra det beslut, ni kom till.

Svens fasta beslut att kämpa ut striden för att söka nå en ställning, hedrar honom i hög grad. Må han kunna få behålla sin ”fighting spirit” oknäckt även i fortsättningen! Men må han även kunna sätta in sin viljekraft och energi på ett visst, bestämt mål -- icke oavbrutet byta från plats till plats, utan uthålligt och tåligt utan bryskhet och självöverskattning - sträva mot toppen, ja, själva ledningen av företaget. Det tar i allmänhet tid innan något resultat nås, men att åtskilliga av våra bildade och intelligenta landsmän i U.S.A. ha lyckats skaffa sig en oberoende ställning där, är ju ett känt faktum.

Vad nu din egen personliga del beträffar, känner jag mig stolt över, att i dig äga ett barn, som kan visa mod och själsstorhet i så påtaglig grad som du gjort. Under normala förhållanden, skulle beslutet att stanna kvar vid din mans sida, ej kunnat anses mer än vad man väntat -- men nu, som varande invalid, är det mera anmärkningsvärt. Good on you my girl!

Jag skulle nu kunna kommentera alla de spörsmål och problem, som du i ditt brev berör, liksom ock de, vilka vi härhemma ha behandlat oss emellan. Men det är ju onödigt att nu röra i detta huvudbry, sedan anledningen bortfallit.

En sak kan jag emellertid säga: att de ekonomiska förhållandena här i Sverige ha under detta årets gångna månader betydligt försämrats. Anledningen till detta förhållande ligger i öppen dag, och är av flera slag: Det socialistiska partiets växande makt och ökade slöseri med statens medel och dess bromsande på all ekonomisk utveckling (striden mot det ”kapitalistiska samhället” ”slavarbetsköparne” m.m. som terminologien lyder) utgöra de rent lokala företeelserna. Den ryska dumpingen och förstörandet av vår förnämsta export -- den minskade utländska köpförmågan av våra industrialster och den därav följande arbetslösheten inom storindustrien osv.

Som vanligt är, återverkar depressionstider i alla samhällets skrymslen, det är därför -- just nu åtmonstone -- ingen ”idealtid” för tomhänta återinflyttare till Sverige.

Det gläder mig ofantligt att läsa den sista passusen av ditt brev: ”Ditt brev har satt vår hemlängtan i brand och skall sporra oss till ytterligare spännande av kraft och förmåga”.

Just det, ja! Ni ha fått känslan av, att ni ej äro alldeles övergivna och lämnade vind för våg. Och denna känsla bör verka stimulerande, om den rätt uppfattas och utnyttjas. Måtte den alltså kunna tjäna er som en psykomotorisk kraft till motigheternas övervinnande. Hoppas att du återhämtat dig efter den stora operationen -- vars egentliga orsak ingen här har fått reda på.

Skriv så fort du kan. Framför härmed alla härvarandes hälsningar (inga sjuka vad jag vet) till dig, Sven och barnen. Din egen trofaste

Fader Bill

Nya Eriksberg den 29 juni 1931

Kära min gosse Bertie!

Lovade att sända dig något om händelsernas utveckling sedan det klarnat något här -- ja, Ådalens tragedi föranledde tillsättandet av en regeringskommission,och det blev en väldigt stor apparat med hörande av hundratals vittnen o.d. och det kommer nog att dröja ännu en tid innan de bli färdiga med utredningen. Flera sitta under tiden häktade i avvaktan på denna. Man tror emellertid att kommunisterna ej nå mer än de redan gjort, och arbetet är på de flesta ställena åter igång. Många av verken ha slagit igen för året, då exporten av trä genom dumpingen gått ner till hälvten mot i fjol. Det är synd om folket i Norrland, och de engelska köparnes ryska affärer äro till stor del skuld till eländet.

Ehuru Sverige nog kan anses som det lyckligast situerade landet f.n. så är depressionen här dock kännbar i alla brancher med undantag av följande storindustrier: Göta-verken, Asea, S.K.F., Elektro-Lux, Nydquist & Holm, Atlas Diesel, vilka ha persiska och turkiska beställningar (erhållna i konkurrens med hela världen) för tio år framåt för full fräs.

På hemmamarknaden ha vi egentligen endast en affär som går i stor vinstgivande stil, och det är Kooperativa Förbundet -- ett företag grundat av socialisterna i maskerad form -- som bit för bit lägger under sig hela handeln med livsmedel i landets alla städer. Nu ha de egna kvarnar, storartad import med egna oceanångare, inköpt fabriker för tillverkning av skodon, galoscher, kläder, ja allt tänkbart, det bara sväller ut år för år med hundratals miljoner --

I urklippen finner du en annan sak i stor stil. Gubben Versteegh -- den näst Ivar Kreuger högst taxerade mannen i Sverige, och ägare till Marma och andra av verken i Ådalen -- dog strax efter upploppet där. En miljon i papper voro förskingrade, men ehuru den summan är avsevärd, bör den ej genera sterbhuset nämnvärt. Jag kände den där Bergquist, sedan den tiden vi hade affärer med Versteegh, som på den tiden ej ägde Marma, men en hel del andra verk.

Det har varit kallt och blåsigt, dimmigt och ruffigt hela försommaren och min gikt har varit rent rosenrasande av det skälet. Det måtte vara fel i mekaniken där oppe i polarregionerna, säjer Stockholmarne -- i fjol hade vi ju en lång och härligt varm sommar. Undrar därför mycket hur ni haft det i B.C.?

Vi ha f.n. en engelsk eskader på strömmen här, de nyaste 10.000 tons kryssarne (enl. Washington komf). Hela 14 dagar ha de gästat oss och tycks trivas sabla bra ”in the nicest town of Europe”.

Efter alla de detaljrika beskrivningar som Sir Wilkins sänt in till Stockholms Dagblad, har jag känt mig ganska övertygad om att hans plan att med Nautilus kunna gå under isen var realiserbar -- men jag hade aldrig tänkt mig att han skulle visa sig vara så oförstående som sjöman, som att tro sig kunna ta sig över Atlanten i stormigt väder med denna lilla smala bytta i övervattensläge, sedan han byggt upp ett sådant vindfångande atribut på däck, och sedan detta oerhört komplicerade maskinella innanmäte med tusentals smådelar, som nya och oprövade visat sig ej tåla sådana påfrestningar som atlantersjöar kan ge, med en bortfallen mutter står hela klabbet.

Men det mest notoriska i hela saken är det hafs och slarv och oordentliga sätt, varmed de brådskat i väg. Det är ett typiskt utslag av amerikansk gåpåarmetod.

Då Wilkins i går kom till Bergen med en ångare för att avhämta och till England överföra där liggande reservdelar, så fanns ej de allra viktigaste medtagna i de många lådor som där magasinerats, Sic! de voro kvar i Amerika! Alltsedan båten kom från varvet har det varit dagliga missöden -- och det kan man ej undra på nu. Man tycker det nästan varit bäst att de tagit skorven ombord på en stor Atlanterångare som fört henne upp ända till iskanten, men fråga är om det hjälpt.

Jag närsluter härmed kopia å det svar jag fick från Rose -- det talar för sig självt. Det är rörande, och jag känner mig stolt över att äga en sådan modig dotter. Den frågan är alltså nu avskriven från dagordnigen -- åtminstone f.n.

Här på Hemmet ha vi åtskilligt annorlunda nu, än då du gästade hos mig. Hela det översta etaget är inrett till pensionärsrum och till större delen nymöblerat. Vi äro för närvarande 31 pensionärer och personalen 12, så det är livligt vid måltiderna. Vi äro blott 5 Timmermän, vadan man knappast kan kalla det Ordenshem längre, utan pensionat, då 24 äro betalande. Allt omkring oss, hela nejden börjar även få ett nytt utseende sedan Bromma trädgårds-städer vidga ut sig och trafikens ökats otroligt på alla vägar omkring oss. Trots allt detta lever jag personligen mitt liv rätt så isolerat, ty jag fick nog för livet av alla de tråkigheter jag fick genomgå efter fröken Alstermarks avflyttning. Och i detta sammanhang kan jag omtala, att hon, efter en lång sjukdom (kräfta i levern), avsomnade den 26 maj!! Frid över hennes kära stoft! Och frid över hennes ljusa minne!

Adlers bo naturligtvis på sitt ställe i Mälaren och må bra. De Erdtmanska och Bergqvistska familjerna hälsa -- allt väl. Dahlgrens har jag ej hört från på en tid.

Jag hoppas nu att din hälsa alltjämt står dig bi och att de svåra tiderna ej farit alltför illa med dig. Skriv snart och min hälsning till Hedvig!

Din egen trofaste

Fader Bill

No.Hollywood, july 21,1931.

Kära Far;

Jag vet att du igen har väntat på brev -- men hur kan jag skriva, när du tror att jag är så tapper och allt möjligt annat gott och jag i verkligheten är full av tvivel och oro. Jag kan ej låta dig bliva nedtryckt av min egen förstämning så vill helst vänta till jag ej är så betryckt. Nu har jag också en liten ljusglimt att meddela.

Sven börjar i morgon med ett temporert arbete- - att avprova gasbrännare (spisar, vattenvärmare, kaminer etc.) för American Gas Association, som avprovar alla (eller de flesta) i handeln varande gasspisar etc. De äro på efterkälken med avprovningen för detta års rapport, så Sven kommer in som extra hjälp. Därför kallar jag det ”temporert”, då ingen kan säga hur länge de komma att behöva honom -- eller om detta kan leda till något bättre med detta bolag för framtiden.

Gunnar är i Denver hos Svens bror Fritjof (där jag var med barnen för tre år sedan). Efter mässlingen och kikhostan var Gunnar i mycket dålig kondition och då vi ej ens hade råd at köpa mjölk åt barnen började jag bli orolig över Gunnars hosta som aldrig ville sluta.

Som väl var visste jag att Fritjof och hans fru, Annette, gärna ville ha ett av våra barn, då de upprepade gånger ha uttryckt sin saknad över barnen sedan vi lämnade. Nu tillbringar Gunnar sommarlovet där; om han kommer att bli där till jul beror förstås på hur Sven får det med arbete. Gunnar for ensam på tåget, två dagar och två nätter, och allt gick lyckligt. Han är nu sex år gammal, men är mer försigkommen än en sexåring. I höst börjar han vad vi skulle kalla ”andra förberedande”.

Ann-Kersti, som blir fem år om en månad, sänder vad hon tror är ett brev. Hon är fortfarande ”familjens skönhet”.

Vi ha nu åter frukt att fylla ut målen med. Våra grannar ha flyttat till ”beach” -- sommarnöje, så jag tar hand om deras höns medan de äro borta, och vi få alla äggen, och ungtupparna att äta. De förse oss också med mjölk som en kompensation för eftersyn av trädgården, vattning o.dl. Vi ha ju också vår egen grönsaksträdgård som gett oss många mål. På så vis knalla vi oss fram, trots allt.

Det kommer att gå förfärligt långsamt med ”tidernas förbättring”. Mat är nu så billigt, så man kan bli rädd, nästan, för det förefaller mig att nästa år kommer ingen att besvära sig med att försöka frambringa något, så då blir det brist på födoämnen. Nu slumpas (eller dumpes) massor till förlust för producören -- isynne het lantbruksprodukter. I detta distrikt ha de mycket hönserier och jag har hört många säga att de hellre skänker bort ägg och höns än kostar på transport, som går till mer än de får för äggen.

Kära Far, jag skall försöka allt jag kan att ej göra dig besviken, du tror mig besitta så många goda kvaliteter men själv känner jag mig så ytterligt svag. Många gånger vill jag helst ge upp alltsammans -- jag längtar så efter vila, både fysisk och psykisk.

Tålamod -- och mod -- i sanning mänskliga resourser äro ej nog. Bed för mig!

Rose.

Sunwood 30 Aug. 1931.

Kära min Fader Bill!

Antager att du vid det här laget har uppgivit hoppet, att någonsin få höra ifrån mig mera. Ja, det var verkligen en lång intervall, och jag är både skamsen och förvånad över min långa paus. Du kan ju tro, att jag är både ihjälsvulten och försvunnen. (Med tanke på de ytterst usla tider, som äro rådande.)

Ja, jag måste medge, att man har det ganska ”knalt” nu, vad förtjänst och inkomst anbelangar, men ännu står jag rycken, fastän ”allting flyter”, som du själv brukar säga. Att denna depressionsperiod skulle vara så länge, samt endast bli värre och värre, det kunde väl ingen drömma om.

Min champignonodling ligger f. närvarande i lägervall -- av brist på köpare.-- Folk ha nu ej råd att äta svamp. De äro glada om de kunna köpa köttben, att koka soppa på. Men du behöver ej befara, att jag skall ge odlingen på båten. Så fort tiderna berättiga det, startar jag upp på nytt, samt skall utvidga rörelsen till att omfatta även konservfabrik. En sådan har alla utsikter att ”gå”, då hit importeras t.o.m. champignon spad från Frankrike. Tänk, att slå litet champignonvatten i burkar, och sända hela vägen hit från Frankrike!

Jag har haft litet nödhjälpsarbete ibland och litet byggnadsarbete däremellan, så man fått till det nödvändigaste. Men jämför man sig med tusende andra, då mår man ju som en prins.

Tack för alla urklippen! Ja, där ser man vad kommunisterna kunna ställa till. Även här passa deras agitatorer på att upphetsa de arbetslösa skarorna mot det bestående samhället. En hel hop kommunister ha blivit fängslade eller hemsända till sina resp. land igen. Därav en del, som ha gått i bolsjevikskola (9 mån. kurs) i Moskva!

I ditt senaste brev bifogade du en kopia av Rose´s brev av 14/5 till dig. Jag kan mycket väl förstå Svens syn på saken. För min egen del skulle jag hellre vilja gå under här ute, än att komma hem slagen och utblottad. Har man hustru och barn, ställer ju sig saken något annorlunda, men är Rose så ”determined to stick” är ju frågan löst f.n. Hedvig säger, att om hon hade haft 100 dollars, så hade hon sänt dem till Rose pr omgående, bara för det brevets skull.

Ang. väderleken, så har vi haft en förtjusande sommar. Ej alltför varmt, samt mycket solsken. Det är dock bra torrt, ty här regnar alrig i Juli och Augusti. Men växer gör det ändå, så det brakar, beroende på den rikliga nederbörden under vintern.

Under denna sommar, då jag haft mycken ledighet att vara hemma, har jag varit ute i skogen och skaffat ved, så nu ha vi ved för ett år framåt. Hedvig har arbetat med, som en hel karl. Du skulle se henne svingande en slägga och träffa jernkilen ”clean and true”, då vi spräcka kubbarna. ”Det här är annat, än att sitta och spela bridge i 3-an”, brukar jag säga till henne. Det här livet är dock hennes största nöje, så märkvärdigt det än låter.

Skulle man utföra samma saker hemma, som man gör här, skulle man nog anses som någon sorts övermänniska. Men här ligger det i luften, att man skall stå ut med vad som helst. Man blir, genom ett slags naturlag ”tough”, tough som landet självt and ”rugged as the mountains”.

Vad gör Sigurd nu, och hur klara de skivan? Vad har Folke Bergqvist för anställning?

Här stod för några dagar sedan i tidn., att New York fondbörs påverkats av bank- och politiska krisen i Sverige. Kreuger-aktierna m.fl. gingo ned och draga med sig amerikanska aktier i fallet. Sablar i det snuset! Sverige måtte vara rätt kraftfullt, och en makt att räkna med nu. Vad syftas här på för kris i Sverige?

Nu ber jag om min kära hälsning till alla syskon och svågrar samt barn och själv är du innerligt hälsad av Din trofaste son

Bert

Nya Eriksberg den 31 aug. 1931

Älskade Rosabiten min!

Jag har ej glömt att svara på ditt kära brev av den 21 juli, vilket jag bekom den 10de dennes, men det har gått ett par veckor likväl. Innerligt tack för ditt lilla välkomna, rörande brev med dess efemära ”ljusglimt”. Men dock skulle det ju kunna hända, att ett provisoriskt uppslag leder till ett annat och bättre -- så resonerar jag i detta fall. Men man skall bara inte inrikta sig på något som är i högsta grad ovisst. Så göra en del människor, och då känns bakslaget så mycket hårdare.

Genom våra utmärkta tidningar, som noga följa med de amerikanska, såväl som övriga länders bekymmer och svårigheter, kan en och var även i vårt lilla avlägsna land, hålla reda på ”hur det står till därborta” i U.S.A. där allting sker i stora mått -- the biggest in the world -- och där t.o.m. naturkrafterna lyda parollen -- går det illa åt farmarne, som ruinerats av torkan och gräshopperna, och arbetslöshetens offer äro uppepå 5--6 miljoner.

Intet annat land skulle kunna bära konsekvenserna av dessa svåra förhållanden. Och om U.S.A. kan övervinna denna kris, så blir nästa ännu svårare, såframt ej dessförinnan genomgående förändringar skett i mångt och mycket. (Till en början: bort med förbudslagen, som demoraliserar hela nationen och gör halva befolkningen till lagbrytare.)

Det är f.ö. kusligt överallt nu, ty allt mer och mer blir den ena nationen beroende av den andra. Ehuru Sverige kan räknas till ett av jordens lyckligaste länder numera, klagar man likafullt överallt här.

Roligt var för morfar att få höra något om de små ”Svantessönerna”. Det var ju alltid en lättnad för dig, att Gunnar fick komma till farbroderns i Denver, och intressant var att höra, att han rest ensam dit och klarat sig. (Och man får ju ibland läsa om sådana fall, då ungar sändes iväg med en påsatt adresslapp som ett annat kolly. Och de gå troligen säkrare fram och ha det bra på vägen, ty snälla, hjälpande människor komma alltid att ingripa.) Jaså -- ” Anne-Kersti är fortfarande familjens skönhet”. Det vore nog så roligt om morfar, innnan han dör, kunde få skåda den unga damen, -- och naturligtvis även de andra två.

Av de 17 barnbarnen finnes ett här, som jag ej heller sett, nämligen Freds dotter Freddie (har du hört ett så tokigt flicknamn?) Hon är nu fyllda 16 år, och hennes porträtt, som togs i våras, verkar en fullvuxen 25-årskvinna så storväxt och utbildad är hon. Hon skriver till mig ibland, men på breven, skulle man gissa att hon blott var 12 år. Konstigt eller hur? Hennes styvfar, som var en välbärgad pamp förut, har i fjol på borgensförbindelser förlorat sin förmögenet. Det var meningen att hon skulle ha kommit hit på besök ifjol under Utställningen, men så kom förlusten samtidigt och omintetgjorde saken.

Familjerna här må alla väl, och inga särskilda ”händelser” äro att omtala avseende dem. Själv känner jag emellertid, att jag börjar bli gammal. Krämperna bli allt envisare och kapaciteten mindre. Jag måste emellertid arbeta, så länge jag kan se och röra händerna -- ty sedan blir livet av ringa värde för mig. Jag är nu i farten med att på maskin renskriva konceptmanuskriptet till min tionde bok (vars namn jag ännu ej bestämt). Det är en sjöfarts-historisk bok, avsedd för den mognare ungdomen, och skall utgöra en resumé av segelfartygens förflutna, glansfulla era -- min svanesång -- åtminstone på det området.

Jag har mina bekymmer och dubier angående detta verk. Det synes mig bli så torrt och ”matter of fact-like” -- vilket ju också är ett ålderdomstecken.

Vad sedan dina slutord i ditt brev beträffar, äro de rörande, och jag känner mig själv så hjälplös och oförmögen att kunna bistå dig. Du längtar efter både fysisk och psykisk vila -- stackars mitt barn! Jag förstår dig så, som kanske ingen annan. Du har så rätt i, att ”våra mänskliga resurser äro ej nog”. Men över oss hava vi den Eviges fadershand, som kan och vill hjälpa oss, då vi fast och oryggligt sätta vår lit till Honom -- men det är just det svåra i saken, där svika våra mänskliga resurser oftast.

Din begäran, att jag skall bedja för dig, uppfyller jag varje dag, och har alltsedan dina olyckor började i San Francisco gjort det. Men min älsklingsskald Victor Rydberg säger:

” -- Var glad, hav tröst,

ty du bär evigheten i ditt bröst!”

Jag hälsar er nu alla innerligt och hoppas att det slutligen skall ljusna för eder mina kära.

Din egen trofaste

Fader Bill

Los Angeles,1423 b-W.4th Street, September 17,1931.

Kära Far;

Denna gång är det min tur att undra över en lång tystnad. Har drömt att du var sjuk, så jag är verkligen ängslig. Men om så vore fallet skulle väl Lizzie skriva till mig, så jag hoppas det bara är inbillning.

Nu ha vi äntligen lämnat vår ”cigar-box”, som barnen kallar den lilla gröna lådan i North Hollywood. Vi bo nu mitt i staden, men det kunde man ej tro, när man är här. Vi ha haft alldeles väldig tur med att få fatt på ett hus med trädgård med staket runt om, så det är som en värld för sig själv.

Detta hus (bungalow) är beläget bakom ett stort apartment-hus och det sista av en rad av flera bungalows. Det är mycket träd- och buskplanteringar kring alla husen, men till det här hör även en särskild trädgård dit endast vi ha tillträde. Hela fastigheten är belägen på en kulle, så de hus som äro närmast äro lägre än oss, vilket ger oss fri utsikt. I trädgården växa apelsin- fikon- och vinträd, klängrosor utefter de höga staketen; där är en liten fiskdamm med vattenhyacinther och bäst av allt ett lusthus med asfalt-golv vilket vi inrättat till lekstuga åt barnen.

Huset har fyra rum och kök (badrum och köksveranda med ”wash-tub”) och en riktig öppen spis i vardagsrummet (med riktig menar jag en som man kan elda brasa i och ej en som bara har gasvärme från en inmonterad gasspis och ingen skorsten).Det är fullständigt möblerat med linne, porslin etc., vilket är bra för det lilla vi hade när vi gifte oss är verkligen utslitet. All denna härlighet kostar endast $40 pr månad. Sven är fortfarande kvar hos American Gas Association.

Innan vi flyttade till stan hyrde Sven ett rum i L.A. ty det tog 2 tim att komma till arbetet från N.H. (4 tim om dagen på spårvagn!) Nu kan han t.o.m. gå om han har tid. Så du kan förstå hur mycket trevligare allt är nu, och mer ekonomiskt med. Vi ha nu även telefon, som vi ej haft på 3 1/2 år. Så jag känner mig som en riktig människa och ej längre som en levande begraven. Vet du, det var över tre månader som jag ej kom så långt som ett kvarter från vårt hus i N.H. Det hände två gånger att jag räknade till så långt mellan en titt utanför tomtens omedelbara närhet.

Så du ser att jag nu börjar ett nytt liv fullkomligt. Även är jag fullkomligt fri från den där hemska ryggvärken som befanns vara en efterräkning efter operationen.

Så har jag äntligen fått en ny ”brace”, som jag behöft sedan i April samt nya skor. Gick i strumpfötterna i fyra veckor och min högra fot svällde och bråkade värre då jag gick på utsidan av foten. Så nu är allt detta bekymmer och lidande förgånget och allt är idel solsken.

Kära Far, du kan ej förstå hur lycklig jag är att kunna skriva dig detta! Jag vet att du blir lycklig också, och det är underbart att äntligen kunna bringa något som ej är sten på börda. --

Gunnar är fortfarande i Denver, men jag har skrivet och bett Svens bror att skicka pojken hem, men de tyckas dra på saken och vilja ha honom till jul. Men jag vill helst ha pysen hemma nu när allt är bättre. Få se hur det blir.

Innerliga hälsningar från oss alla.

Rose

Detta brev har legat över en vecka för att vänta på kuvert och frimärke. Sven glömmer varje dag att skaffa nämnda nödvändighets-artiklar.Han arbetar 12 t. om dagen, så förlåt honom.

Nya Eriksberg den 11 oktober 1931

Kära min gosse Bertie!

Innerlig tack för ditt länge avvaktade brev av den 30/8! Det är det längsta ”spell”, du tagit att svara på brev till mig. Emellertid har jag likvisst ej känt mig så värst orolig -- mitt sjätte sinne (eller vad ska vi kalla denna okulta förmåg av ”fjärr-känning”) har icke slagit alarm för dig som fallet var med Rose på olika tider.(...)

Vi som leva i denna tid, kunna emellertid säga, att vi leva i en makalös tid, som under sina sista decennier förändrat världen och dess förhållanden mer än tusen år förut åstadkommit. För den som kommit till min ålder känns det litet jäktigt att följa med i galoppen, men fan så intressant är det som åskådare sitta på läktarn.

Det är just vad jag länge tänkt: att de stora ångbåtsbolagen H.A.P.A.G. och Norddeutsche Lloyd skulle börja samsegla. Ända sedan krigets slut har det varit fråga om en sammanslagning, men olika politiska majoriteter inom bolagen har hindrat detta -- men tyskarne äro praktiskt folk. Ja, nu kanske vår Johnson.linje får känning av konkurrens på Nord Pacifictraden.(...)

Angående ”Trader Horn”, kan jag omtala att jag såg filmen med samma namn i en privat urpremiär i Sverige, nämligen å Travellers Club innan någon annan här sett den. Det var en intressant afton; vi hade ett tiotal ”afrikander” bland medlemmarne närvarande som ”experter” för filmens vetenskaplga granskning.

Angående den amerikanska notisen om Sverigefinancer -- Kreuger-papper osv. får jag hänvisa till en del urklipp jag nu sänder dig. Nog är din framkastade förvåning befogad. Men så är det, att Sverige nu ryckt upp till en bemärkt finansställning även internationellt sett. Och följen härav blev, att vårt land även blivit utsatt för ”exchange tricks” i stor stil. Falska börsrykten, emanerade från Sovjets agenter i N.Y., London, Paris osv, göra vad de kunna för att skada oss och landets anseende och framkalla baiss och panik.

Trots Sveriges inhemska goda ställning har landet fått en kännbar knäck sedan England släppte guldmyntfoten och pundet rakade ned. Vår Riksbank nödgades även släppa vår guldfot och det var klokt av den, ty annars skulle våra exportörer kommit än sämre ut. Men det alla här anse Riksbanken gjort dumt i, var att de höjde diskontot till 8% -- det gjorde ytterligare panik i utlandet (dock ej här). Emellertid har denna ränta sänkts nu igen till 7%. Tiderna äro svåra och arbetslösheten mycket stor här i Sverige -- och dock kan man tryggt säga, att, med undantag av Holland, finns intet land f.n. som har ett sundare affärsställning än gamla Sverige -- vi ha det bra mot de andra.(...)

Dumt nog har jag inte samlat på alla de nya epokgörande svenska uppfinningar, som på senare år släppts ut i världsmarknaden. Det har nog inbringat landet åtskilligt med pengar, men antagligen mångdubbelt mer till de länder som köpt patenten.

Nere vid den, sedan du for härifrån, nya ”Norr Mälarstrand” har nu rest sig en lång sträcka av kvarter med höga funkis-hus, från vilka öppnar sig en bedårande tavla, som nog ej har sin like i Europa. De bruka i pressen kalla den ”Manhattan”; skyskraporna äro pygméer här, men det estätiska finns i stället.

Från Rose har jag nyss fått brev. Nu har det ljusnat något för dem, Sven har tillfällig plats i Gasbolaget i L.A. som gaskontrollant, och de ha flytat till Los Angeles och fått bra och billig bostad. Men, som du vet, ingenting tyckes vara länge för de stackarne, så jag tar detta med stor skepsis.

Sommaren här har varit = 0, tillsammans har vi haft elva dagars sommarvärme -- resten kan man ej räkna med, men nu i oktober ha vi haft strålande vackra dagar. Ha,ha,ha!

Alla familjerna här må f.ö. bra. Du frågar om vad anställning Nils Folke har -- detta förvånar mig. Du vet väl att han är Kapten vid Intendenturkåren, i aktiv tjänst här vid Arméförvaltningen i St-m. Han har nyligen börjat en utbildningskurs som statens kontrollant för läder- och textilvaror, och blir sedan inställd för denna befattning. Det bedrövliga är emellertid, att han var så skuldsatt, då han gifte sig, och detta visste varken Maggie eller vi andra. Detta gör, att trots Maggie får tjäna på apotek här med en rätt god inkomst, så förslår det aldrig för dem å grund av räntor och amortering på skulderna.

Sigurd Erdtman har som människa kanske bättrat sig något, sedan det var fråga om skiljsmässa, men han skulle gå alldeles under, om ej Nen drog hela lasset ensam. På sin högsta höjd förtjänar han på sina alster numera till kläder och cigarrer o.d. (ej ens det gjorde han förr). Både Nen och Maggie äro synnerligen duktiga kvinnor.

Jag har flera gånger haft besök av Maja Holm. Hon undrar varför ej Hedvig skriver. Hon mår bra, och tycker jag att hon numera verkar mera vederhäftig än förr. Hon har sin tjänst kvar.

Förut har jag glömt fråga: Har ni radio? Utan en sådan kan ni väl ej vara i dessa tider. Livet får genom den en annan mening, då man ej rör sig ute i världsvimlet själv. Alla sända dig sina innerliga hälsningar!!

Mina krämpor kännas dag för dag mer markerade, min tionde bok är M.S. färdig, konsten är nu att få en förläggare, ty nu orkar jag ej längre med det jobet.

Hjärtlig hälsning till Hedvig -- glöm ej Maja! Din trofaste

Fader Bill

Nya Eriksberg den 12 Oktober 1931

Käraste Rosabiten min!

Oändlig tack för ditt kärkomna och glädjande brev av den 7 sept.-- postat den 18de. Jag hoppas att du fått mitt, som jag beräknat, omkr. den 20de således endast ett par dagar efter ditt brev lämnade L.A.

Åter har ett nytt skede inträtt i ditt skiftande liv -- en ljusning i mörkret. Dock, hur ofta har det ej varit växlingar för dig från ljus till mörker och vice versa. Så vitt jag kan se och bedöma, är er utkomst beroende på varaktigheten av en för Sven lämplig befattning. Och hans anpassningsförmåga i de olika situationerna spelar därvid en stor roll. Sedan finns det något som heter ”tur och otur”- - den senare har han haft rätt mycket av -- men med den energi, han visat sig besitta, får man hoppas att den skall kunna avtrubbas.

Jaså, ni bo nu i en bungalow med trädgård och andra härligheter, mitt i storstaden L.A. Vad hyran beträffar, må jag säga, att den efter våra hyresbegrepp är rent fantastiskt billig. Det måtte ej vara någon avundsvärd ställning, ekonomiskt sett, att äga hus, som (möblerade) ej ge större ränteavkastning.

Meddelandet om din förbättrade hälsa, var det allra mest glädjande av allt i brevet. Innerligt tackar jag Gud därför och för -- bönhörelse.

De förfärligt svåra tiderna, som hela den civiliserade världen gastkramas av, kommer troligen att vara ännu länge.(Åtminstone tror man att depressionen kommer att fortgå över vintern, om ej längre.) Det gäller därför för alla de som svårt hava, att kunna hålla sig flytande över den tiden. Jag måste därför anse det som en särskild Guds nåd, att Sven fått det jobb han har -- måtte det blott få fortsätta och leda till något fast och säkert för framtiden.

Jag har för ett par veckor sedan haft brev från Herbert. I B.C. är arbetslösheten i dessa vargatider rent av hemsk. Det finns flera tiotusental svenskar i B.C. som sakna det nödvändigaste. Många av dessa ha myndigheterna nödgats internera i Camps och andra ströva omkring i hopar som hungriga vargar på rov --

Jämfört med dessa har Herbert det ”furstligt”, säger han, på sin ägandes torva, som åtminstone ger dem den nödtorftiga födan i avkastning. Kontanta inkomster har han däremot ej haft på länge. Hans champignon-odling ligger nere, ty ”ingen människa” har numera råd att äta lyxmat, ”tacka gud” säger han, ”att de ha råd att köpa lite köttben att koka soppa på”. Jag är emellertid fullt övertygad om, att han klarar sig, så framt hans hälsa håller. Styrkan i hans ställning är, att han har en fast punkt att hålla sig till, och icke behöver ambullera, som de ovannämnde landsmännen i B.C. Genom denna omständighet har han även kunnat sätta ut ett mål att sträva till -- och enbart den saken ger livet en annan mening.

Enligt vad jag lärt och erfarit i livet, är den geografiska fläcken, där lycksökaren slår sig ned, ej det absolut avgörande, utan personens egen karaktär och levnads- och arbetsmetoder. En seger vinnes oftast genom seg, ihärdig målmedveten kamp, även om hindren synas skyhöga. Detta om detta.

Angående ”tjocka släkten” -- Hos Adlers går livet sin jämna gång; alla är f.n. friska hos dem (vilket är en sällsynthet). En nyhet kan jag dock omtala från det hållet. Gunvors i fjol ingådda förlovning med Einar Sahlin är uppslagen! Och detta gjorde både föräldrarne och mig glädje -- ty något mer omaka än dessa två ser man väl sällan. Gun erkänner villigt, att det var synnerligen förhastat från hennes sida, och tycks nu vara ”återställd” i normalt själsläge igen. Ja, de barnen!

Hugo Dahlgren var här i St-m för ett par dar sedan på affärs-genomresa. Vi åto middag tillsammans och hade a very long chat together. Genom Englands och därefter Sveriges släppande av ”guldfoten”, pundets och kronans sjunkande värde, ha alla våra storindustrier och all vår export kommit i en svår klämma. Förlusterna bli på somliga håll enorma. Även Hugos (dvs. Lawsons) fabrik i Trollhättan har fått sin andel. May är ännu rätt så klen av blodbristen, men dock bättre än i våras, då det ej såg så förhoppningsfullt ut för henne.

Sigurd Erdtman, som förlorade sin sångröst för fyra eller fem år sedan, har återfått den rätt så bra, genom det ”gynsamma klimatet” på Stora Essingen, där de nu bott något över ett år. Jag blev bjuden på en konsert, han tillsammans med en ung sångerska och två andra damer (piano och harpa) hade där ute för några dar sedan. Det var litet folk, men det hela var utmärkt och applåderna hjärtliga. Nen är frisk och står för hela det rusthållet ensam -- ofantligt duktigt och arbetsamt som författarinna (n.m. med ett stadgat namn). Maggie knogar på apoteket Fenix, för att i någon mån stödja Nils Folkes dåliga ekonomi -- Ja, det är ett slit för brödbiten överallt -- För min egen del har jag nu min tionde bok färdig. Den är ännu utan namn, är ej läst av någon ännu, allt med den ”flyter”, vet således ej om jag kan få sälja den till något förlag eller ej. Själv orkar jag inte numera ge ut något på eget förlag -- gubben är för gammal till det otroligt jäktiga arbetet. Få se vad jag har att säga om detta verk i nästa brev -- Gikten i fötterna blir allt olidligare, och jag kan endast företa små, små promenader och blindheten -- ja, det där blir ej bättre genom att ”lipa”. Du bör skaffa dig ett nytt färgband till din skrivmaskin, ty jag har svårt att läsa de svaga typerna i ditt sista brev. Alla hälsa er innerligt! Och jag nedkallar den Högstes välsignelse över er alla mina kära kalifornia-barn! Tusen hälsningar till er alla från din trofaste

Fader Bill

Sunwood 15 Nov. 1931

Käraste min Fader Bill!

Excuse me, Father! I fully realize, that I am much to blame for not writing you in time for your birthday. -- Men, för att återgå till ”ärans och hjältarnas språk”, jag har på de senaste 14 dagarna helt enkelt glömt bort saken. Förlåt en ”yngling som felar” för tusende gången. Hur sablarna skall det här brevet kunna flyga till Sverige och Dig på 36 timmar? Där ha vi problemet, tills vidare ej löst. Jag sänder det just nu ”pr telepatisk” och få vi se, om du känner på dig, att jag vid den här tiden hade min själ hos dig.

Ja, kära far, jag får önska dig hälsa, krafter och bibehållen andlig styrka under ditt nu påbörjade nya år! Må intelligensens gnista, som hittills varit dig så nådig, fortfarande hava sin boning i din hjärna. Önskande dig allt gott, jag härmed utsträcker min hand över land och hav, till ett varmt och hederligt handslag för att gratulera dig, min 73-årige, beundransvärda Fader!!

Stå du på dig som hittills! It has beeen well done all through, old kid!

Det var roligt få veta, att du ej varit orolig för mig, fastän jag ej hade skrivit på så länge. Ditt ”sjätte sinne” sade dig sanningen.-- Nästan alla ”settlers” här, includerande mig själv, äro nu ute på s.k. relief work. Vi gräva diken och rödja land här i Burnaby för $3:20 pr dag. Sabla låg avlöning, då jag är van vid, att tjäna det dubbla, men tiderna äro ju sådana, att man får vara glad för att få någon inkomst alls.

Kan du tänka dig synen av den f.d. gamla sanatoriekunden Herbert, en gång dödsdömd, iklädd gummistövlar, stående i ett dike med vatten upp till knäna ibland, rotande med en spade i Canadas jord?! Detta har jag gjort nu under en månads tid, i ur och skur, utan att få så mycket som snuva en gång. Peppar och salt.

Jag talade i mitt förra brev om ”getting tough”, och eftersom det i en artikel bland dina sända urklipp nämndes om en bonddryg svensk, som ”blivit så töff” i det här landet, så han ej ”kärer för något”, ber jag få omtala (vilket du antagligen redan förstått) att den sortens ”töffhet” (fy tusan sådant ord) känner jag Gud ske lov ej utav. Jag har fortfarande mitt ljusa och öppna, ärliga gossesinne kvar, trots åren och ”all hardships”.

Här ha vi haft sommar alltsedan Mars månad och den är ej slut ännu. Gräset är grönt och blommor finnas i trädgårdarna, samt kan man på dagen gå omkring utan både väst och kavaj. Vad sägs om det? Skulle du ej vilja vara här? På ”prärien” är det nu full vinter, och de arbetslösa skarorna därfrån strömma till Vancouver. De komma pr gratisbiljett på C.P.R. & C.N.R. samt ge myndigheterna stora bekymmer.

Storslagna program för arbetslöshetens avhjälpande ha utarbetats av såväl Federal som Provincial guvernments här. Så har B.C. byggt 170 camps spridda över hela provinsen, i vilka 16.000 män givits bostad under utförande av vägarbeten. Över 5.000.000 dollars voro avsedda att ”avverkas” under detta arbetschema, varav the federal guvernment skulle tillsläppa hälvten, samt provinsregeringen och resp. berörda municipaliteter vardera 25%.

Allt var klappat och klart, ”kamparna” byggda och arbetet igångsatt, då som ett åskslag kommer underrättelse från Ottawa regeringen , att hela arbetsplanen måste revideras och nedskäras kanske till hälvten, på grund av ekonomiska svårigheter. Varför de ej insett svårigheterna från början är en gåta för alla, och här står nu vår regering med sina camps och alla inköpta verktyg, sängar, maskiner och övrig attiralj. Du må tro, att de blivit både vreda och snopna. Ej att undra på förrästen. Jag själv anser, att ordet skandal ej är för starkt, och bevisar det bra liten framsynthet av huvudregeringen, att en månad efter en överenskommelse av sådan viktighet och sådana mått ingåtts, vara tvungna att ändra saken. Ett erkännande att de själva räknat fel.--

Vet du, att vår arbetsminister i B.C. är svensk? Heter Bruhn och varit ”logger”. Han fick hals över huvud bege sig till Ottawa, för att fråga dem vad tusan meningen med nedskärningen var, samt försöka få dem att vidhålla sin ursprungliga överenskommelse. Han har istället fått återvända med beskedet, att reducera de 16.000 man i camps till 7.000. Så´na ”skitas”! Varför kunde de ej ha tänkt på det från början? Sänder härmed en del urklipp i saken.

Eftersom du förra julen frågade, om vi här hade några julgranar,(...) trädet kallas här spruce, liknar vår svenska gran, men virket är mycket sämre. Att skövla dem för 6 cents pr styck är en skam, men är mycket i stil med landets metoder.

Hoppas Rosans Sven får behålla sin nya plats en tid (...) det är nog ej alltid hans fel, att han får flacka så mycket, ty intet på den här continenten tyckes vara varaktigt.(...)

Ang. Maja, så skriver nog ej Hedvig så ofta till henne, men, som du kanske vet, så är hon ännu trögare i brevskrivning än jag. Hon har dock skrivit till Majas födelsedag i September. Hedvig skrev även till Wilhelm i Sept., till en av Maja uppgiven adress, men det brevet kom hit i retur från Sverige häromdagen. De hade flyttat, stod det på kuvertet. Märkvärdigt synes det mig, att de ej tänka på, att i huset anmäla, vart de flytta.

Du frågar, om vi ha radio. Nej, kära du. Vi ha ej råd därtill ännu, men nog vore det både intressant och uppbyggligt med en sådan. Vi bruka ibland gå till en norsk familj och höra på deras radio.

Ang. skandinaver, så vet jag ej, om jag omtalat, att här, i huset mitt emot vårt, bor en svensk ungkarl vid namn Carlsson. Han är smålänning, kom från Sverige för ca 40 år sedan. Han var först i ”staterna”, varit ”snare” [suare?] och ”jobbar nu på gräiden”. Det är uttytt: Gräft kloakledningar i U.S.A. samt brukar deltaga i beredandet av järnvägsbankar för skogsbolagen. Ett slags rallare alltså -- Två hus från hans, bor en annan svensk, Johnson från Hälsingland. Han är sleepershuggare, och har gjort goda pengar i skogarna under 8 års tid. Han och hans fru äro i 35 årsåldern. Hedvig är dock ej vidare tilltalad av, att prata med dem, ty de äro ganska inskränkta.

Hjärtliga hälsningar till alla syskon o. svågrar samt är du själv innerligt hälsad av Din alltid trofaste son

Butt

Nya Eriksberg den 28 november 1931

Käraste min Rosabit!

Då nu julen stundar nödgas jag skriva till dig innan jag hört från dig sedan ditt 7de Sept.brev, ty annars blir det intet julbrev, som jag antar du sätter värde på att få till den rätta tiden är inne.

Sedan jag sist skrev (den 12 okt.) har den allmänna situationen ej förbättrats utan snarare tvärs om. Arbetslösheten, penningbristen och avmattningen i affärerna, komma att här som överallt i Europa tilltaga under den stundande vintern. Jag kan därför för min egen personliga del, känna mig ytterst tacksam mot Försynen, att jag har en fristad och det allra nödvändigaste materiella ograverat -- trots att det mången gång sett hotande ut, att jag skulle bli tvingad härifrån. Förhållandet mellan mig och Hemmets styrande har kommit in i lugnare vatten, och hoppas jag att detta får fortfara under den tid jag har kvar. Allt står i Guds hand! (...)

Jag får nu tillönska dig, Sven och de små -- alla -- en innerligt glad jul!! Att ni måtte kunna fira den utan de många bekymmer, som mången föregående jul för er fört med sig. Den gode guden hålle sin skyddande hand över eder alla!

Innerliga hälsningar sändes er från de härvarande syskonen! (På min födelsedag hade jag glädjen att få alla de tre härvarande systrarna samlade på en gång till middag hos Adlers, vilket ej hänt på flera år.) Din trofaste

Fader Bill

Nya Eriksberg den 30 nov.1931

Kära min Bertie!

Det stundar jul, och får jag därför sända dig några rader till årets största högtid i hopp om att de träffa dig i hälsa och kraft.

Sedan mitt oktober brev gick, har ingenting av synnerlig vikt inträffat inom det politiska livet i gamla Sverige. ”Vågmästaren” Ekman sitter ännu kvar vid statsrodret. Den gamla f.d. stenhuggeri-arbetaren är nog även litet fåfäng, och ehuru han ej tagit emot någon orden, tycker han det nog låta smeksamt, att vara en av Rikets tre exellencer. Med kännedom om hans och ett dussintal andra f.d. kroppsarbetares politiska och sociala karriär i vårt land, måste man medge att vi sitta i ett verkligt demokratiskt land, där det finnes en chance för förmågan. Den ekonomiska depressionen blir även hos oss nu allt mer tryckade, arbetslösheten till vintern allt mer hotande, och dock har man gjort allt vad göras kan för att i god tid ”mota Olle i grind”.

Här ute i Bromma-gebietet har dock knappast någon avmattning i byggnadsverksamheten förmärkts. Sossarne hade redan för flera år sedan genomdrivit planerna för bebyggelsen och pengar blevo avsatta därtill. Våra gamla vänner firman Olsson & Rosenlund påstås ligga i konkurrens med Stadens Tomträttskassa och förmedla lån; de lär ha omkring fem miljoner investerade i Bromma fastigheter. De ha, som vanligt, bottenpapperen och klara sig alltid genom sin kapital-styrka. men f.ö. väntas många kullerbyttor inom byggnadsvärlden. Det är den eviga kretsgången. Sedan jag slutade som affärsman blevo många ”sjasar” rika och pösande, för att åter efter en tid sjunka ihop som en sprucken ballong, påminnande om salig Jörgens skämt över ”Klothamns sista suck”.

Från vännen Ivar Holmer kan jag hälsa dig. Sedan han i somras blev änkling och Ingrid -- sedan hon skilts från sin ovärdige man -- flyttat hem till föräldrahemmet, har jag varit hos dem oftare än förr. Han är sig lik till det yttre och lika klok, försiktig och vidsynt som affärsman, och egendomligt nog lika vital som förr -- bl.a. kör han själv sin bil och ”står i natt och da” med alla trådarne i sin hand. Harald kommer nog aldrig upp till fadern, därtill är han för maklig.

Träexportörerna ha detta året blott nått halv omsättning, och med ruinerande valutaförhållanden nu å hösten sedan pundet rakade ner. Det är synd om dem, men även synd om den engelska nationen. Det stora, mäktiga Imperiet, havens härskarinna, under sekler världens ekonomiska stormakt. Var är det nu?? Dess stjärna har börjat att dala med en våldsam fart. Jag hörde häromdagen ett föredrag i Radio av Professor Nelson i Malmö om Imperiets Dominions.

Angående Canada -- den största till både yta och folkmängd -- nämnde han, att framtidsperspektivet för landet visserligen ännu låg dimmigt, men att en kommande separation från Imperiet kunde skönjas. Den av många beramade anslutningen till U.S.A. är likvisst mer än oviss. Av landets tio mljoner innevånare utgöres tre miljoner av French Canadians, vilka äro absoluta motståndare till en anslutning. B.C. är nästan till sin helhet engelskt betonat, och endast Central provinserna äro för anslutningen. Dock ville han betona, att det i Canada f.n. investerade amerikanska kapitalet är betydligt större än det brittiska, och att sedan nu England råkat i nödläge, stiger yankees ekonomiska inflytande i samma proportion som Englands avtar. Detta om detta.

Jag nämnde i förra brevet om mitt nya verk, att detta var M.S. färdigt. Det blev emellertid, efter en lång och påfrästande väntan för mig, refuserat av Förlaget Natur och Kultur. Denna bok, som utgjorde ett historiskt avsnitt från segelfartygens glansperiod med en ingående behandling av ”Världshavens största handelstrader” och en del intressanta fartygs öden och äventyr -- hade jag tänkt mig kunna passa för den mognare ungdomen. Men nu är det ej modernt längre att ställa upp en bok åt dem som förr var vanligt. Nu skall det skrivas i ett sammanhang, smörjas ihop som en roman med en eller flera huvudpersoner i.

Du kan tänka dig, att jag nu ej är så glad, ty jag hade inbillat mig att jag nu på gamla dar hade i nämnde förlag fått ett litterärt stöd, då jag numera ej orkar knoga med hela lasset ensam -- såsom distribution och exploatering av vad jag skriver. På grund av denna malör har jag, dels fått mina cirklar rubbade och fått en andlig knäck -- med ett ord tappat sugen. Ty det är för underligt vad uppmuntran en författare får stimulerar framåtandan och arbetslusten.

Nu ser jag framför mig detta oändligt trista och förödmjukande jobbet att traska omkring till de olika förlagen och bjuda ut sitt verk. Jag har en förnimmelse av, att de vid dessa tillfällen, helst skulle vilja rent ut säga mig att då man går på 80-talet har man ingenting att göra på litterära marknaden längre -- ”gå hem och dra på dej något gammalt”!

Jag får nog sätta mig till att skriva en ”roman”,som det ser ut. Nen hålls i Åhlen & Åkerlundska förlaget (n.m. inköpt av Bonniers) där arbetas n.m. bara med de fem stora veckotidningar, som utgå i jätteupplagor och vilka till största delen bara utgöres av pignoveller drypande av kärlek och romantik. Stackars Nen, man kan bli tokig av mindre.

Ja, nu har jag inga egentliga nyheter från ”de våras” familjer att omtala. Från Rose har jag ej hört något vidare, men hoppas att jag till julen får det.

Nu får jag emellertid önska dig en verkligt god jul, med all den svenska trevnad, som jag vet att Hedvig kan framtrolla, ”då hon sätter till”!

Vidare ett gott nytt år med andra och bättre förhållanden framskapade i hela världen -- ty vi äro numera ovanligt mycket beroende av varandra jorden runt.

Framför även till Hedvig samma julönskan från mig! (...) Din trofaste

Fader Bill

Sunwood 30 Nov. 1931.

Kära Fader Bill!

Ref. till mitt brev av 15 ds, vilket jag hoppas kommit dig tillhanda, vill jag härmed sända dig några rader såsom ett Julbrev.

Mår fortfarande bra, samt knogar iväg på mitt temporära nödhjälpsjobb. ”Tiderna” sågo ett tag ut att bli bättre här. Vetet steg duktigt, samt med det, silverprisen och aktier, men härligheten varade ej länge. Så mycket fick man dock se, att det finns gott om pengar i landet, ty så snart aktierna började gå upp, började även folket att köpa rätt friskt. Så fort publiken ser, att det finns en chance for easy money flyger pengarna ut.

Federal-regeringen har upptagit ett lån på 150.000.000 för att uppklara sina tilltrasslade affärer. Detsamma blev översubscriberat på 4 dagar, inom Canada, vilket visar, att här finns pluringar, bara de vilja ut med dem.

Vi ha nu i 2 veckor haft vinterlikt väder, med frostnätter och solvackra dagar, men predikar nu i dagens tidning ”vädermannen” regn. Vi ha ännu, trots frosten, blommor i trädgården och gräset är grönt. Vi hålla på och måla och tapetsera inomhus nu (så snart jag har en chance) så vi få riktigt snobbigt till Jul.

Och nu får jag innerligt önska dig en glad och god Jul samt ett gott Nytt År! Jag kan ej vara hos dig, för att giva dig en klapp, men i andanom giver jag dig Stora Famnen.

Beder dig även framföra mina varma julhälsningar till Lizzie, Nen, alla andra; systrar o. svågrar och barn, ingen glömd, samt till farbror Ernesto.

Käraste Hälsningar!!! Din tillgivne son

Bertie

Hedvig ber om sin Julhälsning!

Los Angeles, dec. 2, 1931.

Kära Far!

God Jul!!! Gott Nytt År!!!

Nu har jag fått nya band så att jag kan skriva läsligt. Tack för ditt brev av Okt. 12, som nu har väntat en månad på att bliva besvarat. Ditt föregående brev fick jag aldrig. Var därför mycket ängslig över din hälsa och mycket glad att få ditt brev.

Har varit mycket upptagen på sista tiden så jag nu känner mig stark nog att återupptaga praktik som sjukgymnast. Har gjort iordning det lilla rummet, som har franska fönster utåt trädgården. Det kallar jag mitt kontor; har där skrivmaskinen, medicinska böcker etc., ett behandlingsbord (massage-bord, menar jag), pallar och bänk för gymnastiska rörelser etc. och hoppas snart få en ribbstol. Har ännu endast två patienter, men det tager ju tid att komma igång. Som vi ingen bil ha nu, kan jag ej taga patienter att behandla i deras hem. Det här rummet (kontoret) är det enda i huset som har värme (gas-värmeledning) så jag kan få det så varmt jag vill.

I vardagsrummet har vi öppen spis där det brunnet brasa nu i omkring två veckor. Det har varit väldigt kallt och jag är minsann glad att vi ej bo i det gröna skjulet i N.H. Ännu ha vi ej behövt köpa bränsle för det fanns så mycket lådor och bräder på tomten, som vi staplade upp först vi kommo hit. Och ingen annan av hyresgästerna i fastigheten har öppen spis, så vi få allt bränsle som finns häromkring. Det här är endast andra gången sedan vi gifte oss att vi bott i ett hus med så mycket som en skorsten; den förra gången var det en gaskamin i spisen så vi kunde ej ha brasa i alla fall. Nu njuter jag kan du tro att äntligen ha en brasa.

Tack för nyheterna om ”tjocka släkten”. Att Gunvor Adler har vuxit upp enda till en uppslagen förlovning kan jag knappt få i mitt huvud. Som jag minns henne bäst hör hon till i småskolan. Att jag har så många år på nacken själv är ännu mer otroligt. Jag tycker att jag just nu börjar att leva. Människor som jag träffar nu som ej sett mig på en åtta, tio månader faktiskt gapa när de se mig.

Till utseendet är jag minst fem år yngre -- men jag känner mig åtminstone femton år yngre vad livsglädje och energi beträffa, dock med en livserfarenhet och en viss grad av visdom, som ge mig en säker och fast grund att bygga på. Med ett ord, jag känner mig: Lycklig!

Sven har skrivet flera avhandlingar om vad han kallar ”Social economic efficiency” och jag har hjälpt honom med maskinknackningen. Kopior ha gått till alla möjliga storgubbar från Presidenten, senatorer etc. och ned. Men det är ett otacksamt arbete. Endast en revolution skulle kunna förmå penningfurstarna att släppa taget om dollarn. De rika bli rikare och de fattiga fattigare, tills det slutligen ej finns några köpare kvar. Så får väl Wall Street tugga guld till svälten gör kål på dem också. Men innan det kommer så långt kokar de ihop ett krig för att folket skall glömma skrika på mat och igen besättas av en patriotisk trance så att korten skall kunna blandas bort. Det bleve ju en utlösning av de betryckta känslorna som Wall Street bara kunde förtjäna på. Ja, få se Far, hur långt borta kriget är. Japan är ju en bra ursäkt!

Men låt oss nu glömma tidens oro och vända tankarna mot den stundande högtiden! Måtte allt förbliva ro och frid, och helg-anda inträda i alla sinnen. Den mest underbara institutionen i kristenhetens historia: J U L.

Rosabiten

During 1931: $258

Rent 144, Radio 30, Ice 7, Gas, el, water 8, Hospital 47, Doctors 22

Translations: sept.1930--okt.1931: Total $277.

---

Back Back to Intro Next

---

Created : 2 July 2013 ©J.Gade Last update: 22 July 2013 File: SBFB_1931 Book (54 pages)