En Stockholmsborgares Familjebrev

Pehr W. Sundström alias Bill Shark

1932B

Back Back to Intro Next

~ 1932 ~

Amerikabreven

Los Angeles, 25 Juli, 1932.

Kära Far!

Utan några orienterande ord meddelar jag dig vårt beslut att giva upp kampen härute och försöka komma hem till Sverige. Detta beslut är så intimt förbundet med samverkan från eder därhemma att det ej kan kallas "beslut" förrän vi fått ett bestyrkande från eder alla.

Sänder härmed en kopia av ett brev från Sven till hans syster Vera, (Nybro, Småland). Du ser däri, att vi bedja eder alla, Svens alla släktingar och mina alla släktingar, att lägga edra kloka råd tillsammans så att det kunde åstadkommas at vi fara hem den 24 augusti med Johnson-båt. Det skulle kosta omkring 600 dollars säger agenten här. Han kan ej giva oss någon sänkning i priset som det skulle kosta honom böter till de amerikanska myndigheterna. Därför skriver han till huvudkontoret i Sverige, och det är med detta kontor vi bedja eder att underhandla.

När vi erbjödos hjälp för ett och ett halvt år sedan nämnde du om en sänkning i priset, så kanske det kunde gå nu också. Agenten här i L.A. är G.Eckdahl & Son, 1043 So.Broadway. Som sagt, Mr.Eckdahl skriver idag till Johnson.linjen i Stockholm, så Du får säkert meddelande från dem några dagar efter detta brevs ankomst.

Vi ha bett Vera Svantesson att korrespondera med Svens släktingar och med dig och med Johnson linjen, så att om och när allt ordnats hon kan sända oss ett telegram givande resultatet. Eller kan Johnson linjen telegrafera kontoret här och vi få bud från dem.

Du kanske tycker detta är brådskande att vi skulle resa den 24 augusti redan, men det är den bästa båtförbindelsen. Vi skulle annars behöva vänta till första okt., och vi kunna ej se någon möjlighet att vi kunde hålla oss vid liv så länge. Det kanske låter tillgjort, men det är faktiskt sanning. Det har verkligen kommit så långt att det är frågan om livet. Lizzie var förvånad när jag skrev till henne att jag ej hade något att baka en födelsedagskaka med. Hon säger:"Du menar väl ej att du ej hade ett enda ägg eller litet socker hemma, eller kanske du ansåg det onödigt?" Hälsa Lizzie, att jag verkligen ej hade något att baka en kaka med. Många dagar ha vi serverat barnen gröt kokat på vatten och mjöl -- eller ha vi haft precis ingenting. Det där går ju för en tid, men månader av det utan utsikt till förbättring tar på systemet. Så för att rädda barnen tigga vi nu om hjälp från alla, som möjligen kunna giva något. Du vet Far, att vi ej givit upp vid första försöket. Du vet, att helst av allt skulle vi vilja hålla i till vi kunde tillkämpa oss seger. Men nu -- nu ha vi ej ens vad de här kalla "a fighting chance".

En pamflett i gult med röd text, layout Rose! No.1 av ”The Kay” edited by Sven Svantesson

125.000 män i Los Angeles gå arbetslösa. Redan i mars hade kommunen tömt sina medel att underhålla dessas familjer, ett antal av 400.000 personer, som skulle leva på medel från någonstans??? Du ser att situationen är utan jämförelee i civilisationens historia.

Käre Far, att komma hem bland människor! Du förstår, att vi ej inbilla oss, att bara vi komma hem skall allt bli rosenrött och bra. Det är ej det vi tittat efter. Vad vi önska, är som sagt en chans, en start, ett fotfäste. Arbete, vilken musik i det ordet efter att ha sett denna hunger efter arbete, förtvivlan, lidande på allas ansikten. Och under det hela ett doft mullrande från oroliga massor, som längta efter våldsamheter, revolution.

Sven har studerat ekonomiska förhållanden, praktik och teori, och kommer hem fulladdad av vetenskap och praktiska idéer. Dessutom har han sin kemiska kunskap och underbara förmåga att lösa problem, som beröra kemisk industri. Själv har jag en erfarenhet, som kanske skulle bliva Nen till nytta i hennes skriverier. Vad jag upplevat skulle ju lätt kunna fylla böcker, och med Nens förmåga kunde det väl bli något.

Skriver nu också till May, men beder dig att underrätta de övriga släktingarna. Jag har många att tillskriva härute, då vi skola "tigga" alla om hjälp till respengar. Vi behöva ju också kläder osv. Troligen bli alla amerikanare så glada att bli av med oss, så de gärna ge en liten slant för den goda sakens skull. Åtminstone hoppas vi, att de bli glada, att vi fara.

Olympiska spelen äro ju i stan. Men om man undantager dekorerade gator ser man ingen skillnad från det vanliga. Hälsa Maggie att hennes gamla "beundrare" "Jonas" är här.

Innerliga hälsningar och med hopp om att se Dig om ett par månder.

Rose

Los Angeles, 25 Juli, 1932.

Fröken Vera Svantesson [Avskrift.]

Nybro, Småland.

Goda Vera!

I alla dessa år har jag burit den förhoppningen att Fortuna måtte gynna mina ansträngningar att harmonisera min egen natur så till vida att min ambition att bliva till verklig nytta i mina med-människors tjänst måtte förverkligas. Hur stora dessa ansträngningar ha varit lär ytterligt få kunna förstå; svårigheterna med min egen natur voro till en början nästan oöverkomliga; senare mitt giftermål med allt dess ansvar i ett främmande land där penningen betyder mer än det estetiska och etiska; ensam -- mycket mer ensam än den vanlige främlingen som allt för gärna följer romarseden, ty som du nog kommer ihåg, måste jag alltid handla i full överensstämmelse med min egen natur eller eget tankesätt, (tankesättet har blivit väsentligt förbättrat, naturen lugnare). Det syntes under åren 1929--30 som om jag skulle lyckats -- och så kom depressionen. I Sverige även som här underskattas nog mycket dess stora utsträckning; den officiella sifran för de arbetslösa i U.S.A. är 10 millioner, men i själva verket är den riktiga siffran kanske närmare 20 mil. dvs. mer än hälften av den i vanliga fall arbetande befolkningen.

Under sådana förhållanden har utlänningen små möjligheter, allt arbete måste gå till landets egna, speciellt arbete såsom industriella förbättringar är omöjligt att genomföra i detta ekonomiska stillestånd. Rose´s sjukdom och barnens tillvaratagande ha kostat vackra slantar, det är inte som i sitt eget hemland där släktingar och vänner giva en hjälpande hand med att ta vara på ett eller flera av barnen när en ekonomisk eller annan slags svårighet uppstår.

Vad mina förhoppningar angår -- från ekonomisk synpunkt -- är jag således fullkomligt slagen härute och har under nuvarande förhållanden inga möjligheter. Därför har Rose och jag beslutat att vi måste komma hem til Sverige och fortsätta utvecklingen. Det synes oss att vi båda skulle ha goda förutsättningar i Sverige, ty vår erfarenhet är betydlig i modern amerikansk produktions-filosofi, vilken innehar goda såväl som dåliga sidor. Men, för att komma hem -- för att gå framåt -- måste vi ha hjälp; hjälp att komma hem, först och främst, och hjälpsamhet med barnen för en tid tills min ekonomiska ställning kan något så när tryggas. I vår familj veta vi väl hur mycket våra släktingar gjorde, särskilt för Nils och Sture, kanske för Fritjof i Amerika och för oss alla under den tid far och mor skulle skiljas .Barnen tala bra engelska, men ingen svenska så litet huvudbry och kanske även nytta och nöje torde de kunna förorsaka.

Själv måste jag kanske utbe mig periodisk gästfrihet tills jag lyckats skaffa mig lämplig plats eller förbindelser, och jag är ganska övertygad att, om denna utönskade hjälp bestodes mig, jag snart skall lyckas placera mig så fördelaktigt som kan väntas under dessa tider. Jag skall ha några synnerligen goda rekommendationer med mig hem från de mera viktiga platser och uppgifter som jag varit verksam i.

Först gäller det därför att få pengar till vår biljett hem. Det betyder på sin höjd den stora summan av 600 dollars. Rose skriver samtidigt med detta till sin far, och Johnson linjens kontor tillskrives genom dess agent härute att ordna för vår hemresa den 24 augusti från Los Angeles. Jag skulle mycket uppskatta om Du ville åtaga Dig att korrespondera angående hopsamlandet av respengar, prisreduktion etc. och med far och mor, Nils eller andra av våra släktingar angående barnens tillvaratagande i Sverige.

Tro mig att jag icke finner mycken glädje att skriva dessa rader. Jag har arbetat under förhoppningen att kunna igen närma mig mina släktingar med gåvor och vänskap istället för med en om hjälp om nåd. Honi soit..

Var hjärtligt hälsad

Sven.

P.S. från Rose:

Sänder en kopia av detta brev till min far, Sjökaptenen Pehr W. Sundström, Nya Eriksberg, Åkeshof (Stockholm). Du kan således lätt tillskriva honom och referera till detta brev. Jag har en syster i Trollhättan som troligen kunde åtaga sig att möta oss i Göteborg, fru May Dahlgren, Kungsgatan, Trollhättan.

Nya Eriksberg, Åkeshov, den 9de augusti 1932

Käre Frände!

Då vi i dec. förrra året korresponderade med varandra hyste jag den förhoppningen, att vi två som i år skulle få tillfälle att personligen träffas, men ännu har den icke förverkligats. Däremot ha de gemensamma bekymren icke uteblivit i fortsättningen, och denna gången äro vi "satta upp mot väggen" (åtminstone är jag det, ty jag kan ej undgå blodets röst inom mig, då ett av mig högt älskat barn och hennes avkommma står inför svältdöden).

Jag närsluter härmed en avskrift av det brev jag i lördags erhöll från Rose. (Flygpost delvis = 11 dar.) Detta jämte en avskrift av Svens brev till Vera klarlägger situationen i Los Angeles. Så vitt mitt förstånd och min erfarenhet ej sviker finnes här ingenting att välja på. Om också Sven vore aldrig så usel i sina anförvanters åsikt -- så vet jag, att min dotter Rose aldrig med en stavelse klagat över sitt sorgliga äktenskapliga öde -- hon klagar alltså ej i oträngt mål. Då hon nu i sitt brev skildrar förhållandena, vet jag att hon talar sanning och att det för dem verkligen gäller "vara eller inte vara?" Att stanna kvar under det livskrafter täres bort av kronisk svält och skuldsättningen dagligen växer, är eller tyckes vara ett så kraftigt skäl även för den envise Sven, så att han nu givit upp. Hade han gjort det förra gången, hade det hela blivit billigare, då dollarkursen stigit med två kronor sedan dess. Enligt min åsikt bör problemet uppelas i två hälvter, av vilka den första -- resans möjliggörande -- är den aktuella och f.n. viktigaste, då det gäller själva tillvaron. Den senare delen är även ofantligt viktig och svårlöst, men jag har på känn, att vad åtminstone barnen beträffa, bör den för närmaste tid kunna tillfredsställande lösas, och med Rose få vi väl alltid någon råd. En splittring av familjen blir det naturligtvis till en början i så fall.

Det gäller att handla snabbt, och därför har jag och mitt ombud mågen Sigurd Erdtman gått i författning om att underhandla med Johnson Linjen. Vårt förslag till rederiet gjordes sålunda (sedan en nedsättning av priset visade sig omöjlig på den grund att Johnsons står i kartell med de andra linjerna) att kontant inbetalas Kr: 1000 och resten medelst amortering av Kr: Etthundra i månaden, mot borgen.

Underhandlingarne härom bli nog ej så lätta, enär ett fall liknande vårt nyligen måste gå till rättegång för att få släktingarne att fullgöra betalningen till rederiet. Sådant förstör för andra, och dessutom är Johnsons överlupna av folks begäran att få rent av gratis befordran hem från U.S.A

Mina dispositioner ha även trasslat sig, enär Dr Nils Svantesson flyttat till Kristianstad och Fr. Vera sägs befinna sig här i Sthlm -- men var? Det är av dessa skäl jag ansåg det nödvändigt att tillskriva Eder in extenco för tids vinnande.

Var nu vänlig att fortast möjligt efter begrundande tillskriva mig. Jag lovar i min tur att delgiva sakens utveckling och utgång här sedan.

Eder tillgivne frände

Pehr W. Sundström

Nya Eriksberg, Åkeshov, den 10 Aug. 1932

Rikstel. Nockeby 457.

Herr Fil.Dr Nils Svantessson Kristianstad

Bäste Frände!

Genom korrespondens med Eder fader,fick jag i fjol veta att hans äldsta son var bosatt här i Stockholm. Visserligen har jag någon gång kommit på tanken att söka upp Eder, för att göra Eder bekantskap, men då jag under de gångna åtta åren, sedan min dotter Rose blev Eder broder Sven Svantessons maka, fått klarhet angående skälen till den tråkiga ställning han intar inom Eder familj, har jag t.v. hållit mig avvaktande.

På grund av de omständigheter, Ni per telefon från min måg Erdtman blivit meddelad om, anser jag det emellertid opportunt att nu söka kontakt med Eder såväl som de övriga av min måg Svens släkt.

Det har meddelats mig, att Ni uttalat tvivel på sannings-enligheten av situationens allvar, och detta förvånar mig visst icke, med hänsyn till Er inställning till Svens pesonlighet och Edra eventuella sorgliga erfarenheter. Emellertid -- om vi också skulle borteliminera hela Svens beskrivning av situationsbilden -- så återstår min dotters ograverad. Ingen har rätt att tvivla på hennes ord. Alla måste vi väl erkänna hennes moraliska mod och oförtrutna kampvilja, och var viss, hon har nu nått botten av alla möjligheter, då hon anropar oss om hjälp.

F.ö. kunna vi avläsa depressionens verkningar i U.S.A. för varje dag i tidningarne, och vad arbetslösheten beträffar, måste vi ihågkomma att lösen nu är i U.S.A. "Ut med alla som ej äro amerikanska medborgare! Arbetet måste gå till landets egna".

Enligt min åsikt måste det nu föreliggande problemet uppdelas i två hälvter. Då det nu gäller vara eller icke vara, liv eller undergång av svält, så är möjliggörandet av deras hemresa det allra förnämsta. Den andra delen är även den mycket viktig, men för dess lösning finnes dock någon tid för oss, ej för den första.

Efter av mig gjorda underhandlingar med rederiet Nordstjärnan (Johnson Linjen) här, har jag just idag fått svar på det förslag jag framlade för dem. Bilj.priset för hela familjen, inkl. allt, går till Kr 3.434:50 efter dagens kurs kr 5:60 per dollar. Mitt förslag att kr 1.000 inbetalas kontant och resten på amortering av 100 kr per månad mot borgen, har avslagits. Detta antagligen på grund av att rederiet nyligen haft ett liknande fall, som föranledde stämning och trassel, enär borgesmännen ej fullgjorde sina betalningar; och sådant vilja de ej längre riskera. Sådant förstör för andra, behövande underlättnad.

För dagen vet jag icke vilka möjligheter som förefinnas att anskaffa denna stora summma kontant. Detta måste emellertid ordnas på något sätt med gemensamma ansträngningar. Jag är nästan alldeles nedbruten av bekymren, och detta mitt upp i min svåra ohälsa f.ö.

Jag anhåller nu vänligast att Ni godhetsfullt sätter Eder i förbindelse med mig. Jag har skrivit till Eder far i går. Fr. Vera är ännu ej anträffbar här -- och tiden är knapp! Med utmärkt högaktning

Pehr W.Sundström

Stockholm den 10 augusti 1932

Fader Bill!

Med anledning av vårt telefonsamtal i måndags angående Svantessons så har Lizzie och jag talats vid om denna sak. Det är ju ytterst sorgligt att det är så svårt för dem där ute, men såvida inte Rose i sitt brev uttryckligen begär att få hjälp att kunna komma hem, så anser jag det fortfarade vara orätt att mana hem dem. Behöva de hjälp är det väl bättre att vi satsa en summa månatligen om så skulle behövas, och sända till dem där de äro. För det första så leva de billigare där ute både vad mat och kläder beträffar, och för det andra så skulle en hemresa för dem betyda en mycket kännbar skuldsättning, som ingen vet när de kunna betala, i all synnerhet som Sv. Svantesson ej tycks hava någon som helst examen och i detta land frågas det ju alltid först efter betyg när det gäller en plats.

Han kan få gå i åratal utan arbete och vem skall då underhålla familjen. Personligen kan jag inte åtaga mig några större förpliktelser. Mina egna barn ha rätt till sin uppfostran, som drager dryga utgifter. Till följd av att vi till 1 okt. komma att byta bostad ökas mina direkta hyresutgifter med ca 500 kr, Görans fortsatta utbildning kommer att draga säkerligen 1.000 kr mera än hittills om året. Torbjörn kommer i vinter att fortsätta sina studier vid Tekniska skolan och måste därför lämna sin plats och, istället för att betala för sig hemma som nu, kommer han att kosta en hel del. Slutligen är det mycket troligt att min lön på kontoret kommer att minskas, hur mycket vet jag ej, men i tidningarne ha synts uppgifter om sänkning av ända till 30% på inkomsten. Av detta är tydligt att jag ej kan åtaga mig några större förpliktelser och en borgens-förbindelse skriver jag under inga som helst omständigheter på. Måndagen den 15 dennes kommer jag till Stockholm och skall då komma ut till Eriksberg för vidare samtal. Lizzie och barnen bedja om sina hälsningar till morfar. Tillgivnast

Folke

Nybro den 10 aug. -32.

Sänder härmed avskrift av telegram från Sven, vilket ställer saken i annat läge. Förstår dem ej.

Vördsamma hälsningar!

Vera Svantesson.

Ljungskile den 11 aug. 1932.

Käre Fader Bill!

Det var ett fruktansvärt allvarligt brev jag får tacka dig för denna gång. Det kom som en verklig shock, då Rose i sitt förra brev för endast någon månad sedan talade om de förhoppningar de hade att slå sig fram genom något nytt företag av Sven. Att saken är allvarlig förstår man ju, när hon ger upp striden, ty hon har ju varit modet självt hela tiden.

Men hur ska det finnas någon möjlighet att få ihop så mycket pengar, då ingen har några? Har du hört från Svens far? Är han villig satsa något och hur mycket? Fröken Vera Svantessson ringde mig i förrgår och ville höra, hur vi tänkte göra, och lät synnerligen ohågad för hela saken. Det var strax sedan jag fått ditt brev och innan jag ännu fått Rosans. Har du meddelat dig med henne? --

(...) Hugo är så bekymrad som han aldrig förr haft skäl att vara för vår ekonomi, så att han anser sig ej kunna ta ansvaret för flera än sin egen familj.

De medel, som kunna påräknas från oss, får jag satsa av den ytterligt lilla summma jag skrapat ihop på lektioner -- dvs. det som blivit över därpå, ty jag har behövt använda en del till resor o.dyl.-- och på 3.444 kr, som ju biljetterna går till, räcker det minsann ingen bit.

Du skall veta, att Trollhättan står inför en fullständig katastrof i fråga om arbetslöshet. Av alla de massor med industrianläggningar, som varit igång, är det bara ett synnerligen litet antal kvar, jag tror det är 4, och ingen arbetar med full arbetsstyrka. Överallt arbetas endast på lager, då ingen avsättningsmöjlighet finnes. Exempel: av Örebros 100tals skofabriker arbetar en (1), och vart skall då all skomaterial ta vägen, som tillverkas i tonvis om dagen på Tacksfabriken, och när den inte kan arbeta längre, vad tror du det blir av oss! Ännu har den ju stått sig bra, men som det tenderar nu, ser det ju fasansfullt ut för hela Trollhättan. De, som nu ha sitt arbete hos Stat eller Stad med sina säkra anställningar och pensionskassor -- t.ex. Folke, N.F. och Maggie -- de ha det åtskilligt mycket bättre än den, som ska försöka trygga sin ålderdom och barnens framtid med egna besparingar. Fastigheterna? Ja, där förlora vi bara på en hyresgäst 12.000 kr och på skatteökning nästa år 2.400 kr. Där går allt, som sparats genom allt det knog och alla bekymmer Hugo haft för dessa välsignade husen. Det är åter depressionen. Trollhättan lever och dör med sin industri. Nu är industrin lamslagen. Skatterna ökas nästa år till det dubbla för att försörja alla arbetslösa. Vilka få betala skatterna? Jo, fastighetsägarna. Där utgår 5% av taxeringsvärdet, antingen det kommer in ett öre i hyra eller ej.-- Hur ska man tänka sig, att människor som kommer hit ska få arbete, när arbetslösheten är lika fruktansvärd här som i U.S.A. Jag tycker det ser hopplöst ut, men naturligtvis måste något göras -- men hur?

Kan inte svenska konsulatet bekosta resa för Rose och hennes familj som för så många andra medellösa svenskar i Amerika? Ty om de ej äro amerikaner, Svantessons, då äro de väl svenskar.

Vore det inte bättre att försöka skjuta ihop en överkomlig summa -- ty för mig förefaller 615 dollars oöverkomlig -- och sända dem nu, så att de kunde ha bättre tid att ordna en eventuell resa 1 okt. med förhoppning att konsulatet skulle hjälpa. När de komme hit vore ju annars alla de där 3000--4000 kr förbrukade, och vad skola de leva av?

Jag tycker det är så gränslöst synd om Rosan och visst önskar jag det vore möjligt ordna med hjälp åt henne, och visst vill jag göra vad jag kan, men vi måste veta, vad som är klokast. Vad ha ni bestämt? Vad har rederiet sagt?

Du förstår jag tänker -- liksom väl också du -- på detta ideligen och på den alltför korta tid, som återstår till den 24de. Jag återvänder till frågan om det ej vore bättre sända dem pengar att möta svårigheterna med där de äro, åtminstone tills allt hunnit utredas angående resemöjligheter och arbetsmöjligheter. Vet du något sätt? Vet Rose, att här är omöjligt få de chanser till arbete, som hon tror på? Vet hon, att studentskor söker plats som bärplockerskor och inte får dem? Ja, jag menar inte att hon ska veta den detaljen, men det anger ju graden av de svårigheter, som komma att möta dem här.

Ja, kära Far, jag har visst skrivit ett osammanhängande brev, där det borde varit både ordning och reda och väl genomtänkt, men du får förlåta mig, att jag är genomtrött efter 2 dygns vaka och oro. Bengt-Gunnar är på bättringsväg nu, som du nog förstått, efter jag skriver alls. Jag längtar få höra från dig. Hälsa alla syskonen. Din fordom

"Sunbeam"

Ljungskile 12.8.32.

Kära Fader Bill!

Vill endast omtala -- för den händelse du ej hört något från Rose´s svägerska -- att jag idag hade brev från Nybro med underrättelse att frk Svantesson haft telegram från Sven, vilket hon återgav och jag i min tur skriver av här:

"Plan only return myself children. Rose stying California opportunity income without burden children. Sven".

Frk S. säger vidare, att hon ej vet vad som bör göras. Har du samarbetat med Svens släktingar? Vad anser du om detta nya förslag? Jag vet ej, hur jag skall kunna skriva något till frk S. då jag ej alls vet, hur det skal ordnas. I hast. Din tillgivna

M A Y

Nya Eriksberg, Åkeshov, den 12 Aug. 1932

Fil.Mag. Fr. Vera Svantesson,

Nybro

Tacksamt mottagit Edra fem rader jämte avskrift av Svens telegram. Till en början konfunderade detta telegram även mig. Jag tror mig dock ur det kunna utläsa, att Rose -- som i sin nöd tillskrivit en massa amerikavänner om hjälp -- möjligen fått något erbjudande av någon bland dem, att vara sekreterare, sällskapsdam eller något dylikt i någon familj, men att hon i så fall måste vara obunden.

Då nu respengarne, genom den abnorma kursstegringen och sv. kronans fall sprungit upp till ett så stort belopp (vilket de kanske i sin upphetsning ej så säkert haft klart för sig), ha de möjligen reflekterat på detta erbjudande som en tillfällig underlättnad av problemets lösning. Jag har emellerid fått en erfarenhet om "ljusglimtarnes" varaktighet i det förlovade landet. Strax efter en sådan delgivits oss, har det djupaste mörker kommit, ingenting står sig -- allt flyter. Om hon skulle stanna för att möjliggöra de övrigas räddning, så gör hon ett offer -- som visserligen kan innebära en lösning av problemet, men det offret borde, enligt allas vår mening här, i så fall tillkomma Sven att göra. "En lös och ledig" man hellre än en dito kvinna -- då hon är moder.

Från rederiet har jag, efter åtskilliga underhandlingar, som gingo ut på en amorteringsplan för biljettsummmans betalande (...) fått avslag.(...) Vi skola nu göra ett försök i Utrikes-Departementet.-- Allt vad göras kan, göres av mig gamle stackare, i mån av förmåga. Var vänlig min kära fränka att hålla kontakt med mig! Med vänligaste hälsning Eder frände

Pehr W. Sundström

P.S. Som ni härav förstår, anser jag barnens hitforslande det viktigaste av allt, och jag har all anledning tro at vi skola kunna ordna för dem vid hitkomsten till allas belåtenhet. D.S.

Nya Eriksberg, Åkeshov, den 12 aug. 1932

Min käre svärson Folke Adler!

Sedan vi i måndags samtalade i telefon har jag varje dag väntat få telefon om ditt och Lizzies besök hos mig för rådplägning, men det har varit förgäves. Jag kunde ej då tro att du och Lizzie skulle taga saken så liknöjt, och dömmma i saker som ni äro okunniga om. De råd och förklaringar, du gör i ditt brev, har jag ganska bra reda på förut, och det har aldrig varit min mening att några obilliga fordringar skulle ställas på er, som har så många på lasset förut. Men jag anser det rent beklämmande, att finna så liten hänsyn till min person -- kanske därför att jag är en fattig pensionär -- så att då jag ville ha ett gemensamt familjeråd tillstånd, där vi gemensamt kunde diskutera ställningen, så håller ni er undan och fattar edra beslut själva, utan att veta vad frågan egentligen rör sig om.

Jag närsluter härmed en avskrift av Rose brev av 25 juli (vilket jag vänligast anhåller att återfå sedan ni tagit del av detsamma).

I samband med innehållet däri kan jag nämna, att det uppdrag Vera S. skulle sköta (med rederiet jämte f.ö. allt annat arbete med korrespondenser och telegrafering till Amerika) har undertecknad utfört, delvis med Sigurd som hjälpare,-- enär Vera Svantesson ej varit anträffbar på grund av semesterresor.

Ni ha ingen aning om vad som ligger bakom dessa dagar i bekymmer och oro för mig. Rederiet antog ej det erbjudande jag preliminärt gjorde. Tiden går, dagarne rinna undan, och nu ha vi endast en vecka kvar att handla på!! Men vilja, intresse och förmåga, ja, t.o.m. barmhärtighetskänsla eterlyses ännu förgäves. Din egen

Fader Bill

Fil. Dr Nils Svantesson

Överlantmätare i Kristianstads län

Kristianstad den 13/8 1932

Bästa Frände!

Jag har att härigenom få erkänna Edert av den 10 i denna månad och får med anledning av innehållet däri meddela följande.

På grund av förhållanden, varöver jag icke råder är jag icke för närvarande i tillfälle att lämna någon hjälp i det omskrivna ärendet.

Vad min broder Sven beträffar vill jag meddela, att jag icke gjort några som helst förluster på honom eller vållats något obehag av honom. Mitt yttrande i telefonen avsåg endast att ifrågasätta huruvida situationen verkligen var så förtvivlad som den skildrades.

Jag beklagar djupt såväl Svens hustru och familj som honom själv och skulle gärna vilja hjälpa. Jag har likväl i första hand förpliktelser mot min hustru och mina fem barn.

Högaktningsfullt

Nils Svantessson

Nya Eriksberg, Åkeshov, den 13 augusti 1932

Käraste min May!

Hjärtligt tack för ditt långa och innehållsrika brev av den 11te dennes! Allt som kommer mig tillhanda av brev och meddelanden innebar blott besvikelse för mig. Dessa rader jag nu sänder äro avsedda att hålla à jour med situationens utveckling. Nytt för var dag under mitt arbete med saken. Svantessonska familjens medlemmar ha alla fått brev från mig, men ingen mer än Vera, har hörts av och detta var ett kort på fyra rader, jämte kopia av ett telegram från Sven. Detta telegram "ställer saken i ett annat läge" skriver hon. Det lyder så här:(...)

Alltså skulle Rose avkopplas, Sven och barnen resa. Ja, det där kan visserligen förenkla problemet, men gör det nästan lika svårlöst för oss som skulle ändå skaffa 450 dollars. Dessutom anser jag det orätt att barnens mor skall göra offret -- detta har jag tillskrivit Vera om i går och har avsänt ett telegram till Sven, att om han själv kan inbetala sin biljett (200 dollars) i Los Angeles så skola vi försöka att skaffa till resten. Svar härå motses.

Detta kan han naturligtvis ej åstadkomma -- lika litet som vi troligen här kan åstadkommma de Kr 2.750för en vuxen och tre barn. Ehuru jag ej hört från skåningarne, så har jag på känn, att vi ej har ett öre kontanter att motse från dem, och från de härvarande mina barn lika litet. Bergqvists och Erdtmans har jag aldrig räknat med enär jag känner deras ställning alltför väl, och idag har jag äntligen fått muntligen konferera med Adlers -- en konferens som var rent beklämmande och obehaglig för mig. = ingenting att hämta där alltså. Som en sista utväg har jag nu tänkt att -- ehuru understödstagare själv och ekonomiskt värderad som noll söka från annat håll få ihop biljettpengarne till barnen, förutsatt att de få resa ensamma. Jag har räknat ut, att om det finnes en plats för dem på "Balboa" -- en av Johnsons lastångare, som går den 4de sept, från L.A.-- (och de få eftersyn på resan) skulle denna färd gå till Kr 1.250.--

Medan jag skriver detta kom ditt brev av i går. Din fråga har jag emellertid härovan besvarat. Vidare, precis i samma veva ringde mitt "ombud" Sigurd på och ingav dagens rapport. Den ändrar saken betydligt ännu en gång! Johnsonlinjens lägenheter, både för 24 aug. såväl som 4de sept. äro fulltecknade, så att våra underhandlingar där endast skulle kunna träda i kraft med oktoberbåten Annie Johnson eller ännu senare. Vi skola nu söka finna Grängesbergsbolagets och de norska rederiernas möjligheter, samt järnvägs-transkontinent B&N.Y.--Göteborg som ej skiljer mycket i priserna. Alltnog vi arbeta här för fullt. Vidare kan jag omtala, att vi lyckats få löfte om ett räntefritt Statslån i Utrikesdep. à 1.200 kronor, om vi kunna skaffa antaglig borgen av släkten på endera hållet. Det tycks mig förvånansvärt att Vera ej vänder sig till mig om råd och förfrågningar, då maskineriet-arbetet skötes härifrån.

Som nu saken ligger måste vi i alla fall -- i händelse vi lyckas få tag i en båtlägenhet -- ha våra siffror klara. Alltså även den siffra som du kan bidraga med, så att man kan kalkylera, antaga eller förkasta offerter m.m. Jag får därför utbedja mig detta av dig. Vidare så fort jag har mera att komma med.

Hälsa Hugo och barnen. Din egen trofaste

Fader Bill

Nya Eriksberg, Åkeshov den 15.Aug.1932

Kära mitt älskade barn, Rose!

Ditt brev av den 25 juli, kom som ett åskslag ned på mig, där jag satt på mitt rum som invalid sedan en månad tillbaka (olycksfall som jag nu emellertid nu är nästan återställd från). Det var för mig att trots detta sätta i gång ett maskineri för sakens skötande. Sömnlösa nätter och jäktande oro -- brev och avskrifter till de båda släkternas spridda medlemmar, telefoneringar och telegrammer -- och med anledning av brådskan (med sikt tagen på 24 aug.) fanns ej tid att sända utförligt brev till Los Angeles.

Jag har en hel trave med från mig avgående brev i kopior, alla de jag sänt till Svens släkt äro -- med undantag av fyra rader från Vera jämte avskrift av Svens telegram till Vera -- obesvarade ännu. Tiden gick, dag efter dag. Slutligen fingo vi av rederiet veta att både "Axel Johnson" och S/S "Balboa" voro fulltecknade och att J.linjen ej hade något att erbjuda förrän 1sta oktoberbåt.

Just nu när jag nedskrivit dessa rader kom ett brev innehållande ett kort av samma storlek som Veras men på några fler rader från Dr Nils Svantesson, där han helt kategoriskt säger att han gerna ville hjälpa er, men kan inte, då han har förpliktelser mot sin hustru och sina fem barn. Det hela verkade på mig iskallt och lantmäteri-byråkratiskt. Ja, ifrån "skåningarne" synes hjälpen sitta hårt inne, och jag tror knappast på någon alls därifrån, ehuru jag och mitt "ombud" Sigurd Erdtman, utverkat att de skulle få ett räntefritt lån på Kr: 1.200 från Utrikesdepartementet, om Svante Svensson ställde sig som låntagare och Nils och Vera skrevo på borgen. De ha ej heller svarat på detta ännu.

Vad nu våra egna beträffa, så har Adlerfamiljen ej ett öre kontant att hjälpa med och vad Dahlgrens beträffar hänvisar jag till ref. ur Mays brev som jag närsluter. Bergqvists har ju skulder att dragas med och har ett fasligt besvär att klara räntor och amorteringar på förfallotider, och Erdtmans behöver jag väl knappast tala om. Adlers och Bergqvists skola även nu flytta bostäder till på köpet.

Till reskassan finnes f.n. ej mer än löfte från min vän Ivar H. att få ett bidrag på Kr 500:-- och en annan 50:-- kr. Efter allt mitt och Sigurds arbete ha vi inte ännu kommit närmare. Vi skola nu under tiden taga offerter från Norska rederier, som dock endast ha lastbåtar på traden, tror jag, med några få passagerarhytter. De äro naturligtvis billigare, men mindre komfortabla. Och tiden går -- går, och de mina i California land kanske svälta ihjäl under tiden.-- Mina förhoppningar på att vi med samfällda krafter skulle kunna lösa det svåra penningproblemet, bleknade allt mer för var dag, och då avskriften på Svens telegram kom från Vera, kände jag en lättnad över att det nu gällde en person mindre, men på samma gång ansåg jag att det borde vara du som skulle följa barnen hem.

Vid närmare eftertanke fann jag (sedan jag avsänt mitt telegram) att du som kvinna och med större bekantkapskrets, skulle kunna lättare finna arbetsmöjligheter än Sven i dessa tider.

Jag måste därför ändra planen, men så om det ena nejet efter det andra från de våra och tystnaden från Skåne, och nu måste vi inskränka planerna till att endast söka rädda barnen och söka få dem hem på något sätt! Även detta, som vi beräknat kosta ca 1.700 kronor, synes nu bli svårt. Jag har emellertid kommit till det resultatet, att detta är det enda möjliga som kan utföras, men detta under förutsättning, att barnen får nödig eftersyn av någon under vägen hem.

På de stora transatlantlinjerna vet jag att det ofta skickas barn över av alla åldrar t.o.m. babys. Men även på en lastångare med några passagerarhytter ombord kanske det ej vore omöjligt i dessa nödtider. Alltnog är detta den enda utsikt jag kan se.

Innan jag går vidare får jag härmed ge dig några utdrag ur Mays brev.(...)

Ja, dessa brottstycken ur hennes brev den 11 augusti kan ju ge en bild av situationens allvar även här. Sedan du lämnade Sverige har detta blivit ett industriland av världsmått, välståndet har byggts upp av vår export världen runt, och det är nog därför som det allmännna välståndet hållit i sig här längre än i något annat land efter depressionens inbrott. Men så kom ett jätteslag över oss: Kreuger-kraschen, och ehuru den i och för sig togs lugnt här, rev den upp oerhört mycket som vi byggt upp utomlands, bland annat kredit och förtroende, som förr var bergfast.

Vår pappersmasseindustri, som var vår förnämsta tillgång för kontanter, har totalt stoppat på grund av de vanvettiga bolchevikernas uppviglingar till strejker som nu pågått sedan i våras.

Då kom depressionens svallvågor över oss från utlandet, arbetslösheten blev fruktansvärdast inom medelklassen, som ej har kroppsarbetarnes fackföreningshjälp att stötta sig, och nu har på de sista fem à sex veckorna allt blivit svart och omöjligt för hundratusental. Händelser och situationer ha växlat här så snabbt att man knappt kan fatta det. Under dessa förhållanden anser jag nu att det vore rådligast att även Sven stannade och att du -- om, som du säger, inkomst för dig står att erhålla, om du befrias från bördan av barnen -- bestämmer dig för detta tillsvidare, för att komma hem senare, då förhållandena ljusnat.

För barnen kunna vi nog samfällt här sörja, och du behöver ej vara orolig för att de ej skola få all möjlig omvårdnad av dina systrar. Både Nen och Maggie äro beredda på att taga emot varsin av flickorna och gossen tager väl antingen May eller farfadern hoppas jag. Den saken tror jag alltså kan ordnas.

Och pengarne till deras hemförskaffning måste vi även på något sätt anskaffa, ty det är mest synd om dessa oskyldiga små. Det måste ordnas så att de kunna fara tryggt hem utan Eder!! Men det tar ju någon tid att få tigga ihop slantarne därtill -- men det måste -- med Guds hjälp -- gå!! Fatta mod min älskade Rose! Gud hjälper oss nog! Trofaste

Fader Bill

Los Angeles 15 Aug. 1932

Käre Far;

(Som svar på ditt telegram 11 aug. ville jag sända följande: "JOHNSON LINE CROWDED PLEASE CREDIT AGENT ECKDAHL FARE SVEN CHILDREN STOP IMMEDIATE INCOME NECESSARY STOP ASSURED SUCH HERE RELIEVED HOUSEKEEPING STOP SVEN BEST CHANCES SWEDEN STOP WILL FOLLOW WHEN HOME FINANCIALLY POSSIBLE ROSE". Jag gav detta till Sven att sända till dig, men han tyckte det var för många ord, så han ändrade till vad du fick idag, den 15:e. Jag hoppas så att det ej var otydligt. Själv tycker jag det är något oförståeligt, men du är väl van att läsa telegram, så hoppas det ej blir något missförstånd.)

Som du vet har det länge varit vårt mål att få ett hem i Sverige. Vi vilja absolut att barnen skola uppfostras i svenskt hem, som vi härute tydligen ej kunna komma ifrån associationen med barn från den lägre medelklassen. I skolorna blir det ju också en blandning med alla andra raser, både svarta och gula. Men de amerikanska barnens girighet och själviskhet är det värsta inflytandet. Ingen diciplin, ingen "hållning", ingen hänsyn för äldre eller målsmän och lärare.I skolan krusa lärarinnorna för barnen något gräsligt, barnen uppmuntras att spionera och skvallra på varandra och allt rapporteras till föreståndarinnan. Det är den där andan att var och en skall först och främst knuffa fram sig själv utan hänsyn till vilka medel som användas, som vi vilja rädda undan våra barn från att insupa. Det är också många, många andra saker som bidraga till att vi helst vilja ha våra barns karaktärer formade i Sverige.

Alltså: 1. Vårt mål är att få ett hem för våra barn i Sverige.

I åratal har Sven försökt att skapa sig en framtid här, men motigheterna ha varit oöverkomliga. Det är ej för någon vare sig kritisera eller klandra, Sven har gjort vad i hans förmåga stod. Faktum kvarstår att vi leva i armod. Detta sakernas tilstånd måste ändras så att vår och barnens framtid skall kunna räddas. Den närmaste tanken är således att komma till Sverige., vilket skulle vara i harmoni med vårt slutliga mål. Men att vi alla skulle kostas på biljetter från er i Sverige vore en för stor påfrestelse på era sammanlagda möjligheter, det förstå vi väl. Vi hade hoppats få hjälp från bekanta härute, men det lyckades icke. Men barnen måste först och främst försäkras vård (föda, kläder, hälsosam bostad,vänlighet -- nervösa och irreterade föräldrar är ej alltid det bästa sällskap -- en atmosfär som kan ge näring åt en växande barnasjäl).

Alltså: 2. Barnen skola bringas till Sverige.

Att få någon att taga barnen till Sverige kunde ju ej ordnas med mindre att biljett betalades för sådan person. Således skulle antingen jag eller Sven bringa dem hem. Skulle jag fara hem kunde jag i Sverige ej ha ett hem tillsammans med mina barn, då ju ett sådant hem ej kunde finansieras. Alltså skulle barnen bliva tvungna att omhändertagas av vilka av våra släktingar som skulle kunna och vilja hjälpa dem. Själv skulle jag alltså inhysas hos än den ena, än den andra som ville förbarma sig över mig. Att jag skulle kunna få arbete i mitt yrke är ju alldeles uteslutet så överfylld som den banan är hemma, och jag är ju fortfarande "handicapped". Så skulle det återstå för mig att vänta till Sven kunde förtjäna tillräckligt pängar att sända mig och barnen, förutom vad som ginge till hans eget uppehälle. Som det är nu kan han ju ej förtjäna nog för en människas uppehälle, så mycket mindre till fems. Det skulle sålunda dröja åratal, innan industrien så förbättrats härute att Sven kunde få en välbetald anställning.

Under hela denna väntetid skulle jag alltså "leva på nåder", och du vet själv hur pass överensstämmande det är med min natur.

Alltså: 3. Att jag skulle resa hem ensam med barnen vore det mest opraktiska och mest otillfredsställande arrangemang.

Sven har enligt vad jag kan se utsikter att få en anställning i Sverige på grund av hans tekniska erfarenhet i amerikansk, kemisk industri. Vad jag kan sluta mig till från statistika uppgifter äro hans utsikter att få arbete i Sverige icke mindre än de äro härute.

Vad jag hört från Sverige-svenskar den sista månaden tycks den svenska inustrien och affärslivet ej vara så fullkomligt dött som vad är fallet här. Fullkomligt opersonligt sett skulle alltså utsikterna vara något bättre i Sverige. Men därtill kommer att Sven här har emot sig att han ej är amerikansk medborgare, och politiken har så kraftiga rötter i allt vad välbetalda platser beträffar, att han måste ha stöd från någon inflytelserik politiker för att komma någon vart. (Dessutom skulle han helst vara i stånd att ljuga, baktala, förfalska och taga emot mutor.)-- Ryssland är också ett land att tänka på.

Alltså:4. Svens framtidsutsikter äro alls ej nödvändigt förbundna med U.S.A. Det vore mer fördelaktigt för honom att komma till Sverige.

Under Olympiska Spelen gav jag massage åt vår enda flicka, Ingeborg Sjöquist. Behandlingarna gavs från Olympiska medicinska avdelningen, där jag träffade åtskilliga läkare som togo ett intrsse i mitt arbete på grund av att jag ådragit mig barnförlamning under utförandet av mitt yrke, alltså i läkarvårdens tjänst. Genom dessa läkare förnyades mitt hopp om att kunna gå tillbaka till "aktiv tjänst". För att kunna taga en anställning måste jag dock ha barnen omhändertagna, som det vore omöjligt både från tids-synpunkt och arbetskapacitet att jag skulle kunna både sköta en plats och barnen och hushållet. Att hyra någon att sköta hushåll och barn medan jag arbetade skulle ej betala sig, då min inkomst ej kunde bliva så stor att börja med. Jag kan ej vänta mig att jag kunde klämma i med 8-12 timmars arbete som förr. Dock skulle förtjänsten bli väl tillräcklg för mitt eget uppehälle. Jag skulle kunna ekipera mig t.ex. (Mitt klädförråd är absolut ej sådant att jag ens kunde reda mig på överresa till Sverige; för två veckor sedan gav mig någon snäll människa ett par "onämnbara", då jag för tre månader gått med bara strumpor, skor och klänning; någon kappa äger jag ej osv.) Således, om jag alldeles bleve lättad omsorgen av barnen och arbetet som är förenat med ett hushåll, kunde jag använda all min tid och arbetsförmåga att förtjäna dollars. Så småningom kunde jag sända hem till er ,som taga hand om barnen,hjälp med utgifterna. Eller kunde jag börja spara till ett framtida hem i Sverige.

Alltså: 5. Det mest praktiska från sparsamhetssynpunkt (sparsamhet både i fråga om pängar, tid och arbete) är att jag stannar här och "knådar".

P.S. I fråga om massage här i L.A. är det inga amerikanskor som vilja göra det. De anse det för tungt arbete, på grund av att de ej få tillräcklig utbildning och ge massage alldeles fel, arbetande sig själva dödströtta utan att åstadkomma mycket gott för patienten. De ha ej tålamod att taga långa kurser; istället utbilda de sig till "physio-therapists" och göra ej mycket annat än knäppa på elektriska knappar och applikera elektriska apparater, lampor etc. Så nu finns plötsligt få kvar som kan ge massage. Därför har jag så stor utsikt att få arbete.

Summa Summarum: Sven far hem med barnen och jag stannar där jag är till Sven på sitt håll har kunnat financiellt möjliggöra bildandet av ett hem för oss och barnen i Sverige.

Nu får jag hoppas at du ser logiken i denna långa utredning. Jag har alldeles uteslutit all sentimentalitet och alleles bortsett från vad som skulle vara "roligast". Detta är en för viktig fråga att låta det praktiska överskylas av falsk sentimentalitet. Styrkan i planen ligger i att den är grundad på och dikterad av vår kärlek till barnen, vars framtida lycka måste grundläggas så vitt i vår makt står. Innerligen

Rose

Nya Eriksberg den 16 aug. 193

Kära min May!

I mitt förra brev glömde jag besvara din fråga om Konsulär hemförskaffning som ett möjligt moment i vårt penningproblem. Saken är nämligen numera såtillvida ändrad, att inga andra svenska medborgare än sjömännen hemförskaffas tillsvidare genom konsulaten. Däremot har Utrikesdepartementet öppnat en låneförmedling, där i legaliserade och ömmande fall, räntefria amorteringslån på ett eller annat år kan erhållas för hemförskaffningshjälp, mot det att här i landet boende känd och solvent person står som låntagare med borgen av två andra dito. Detta nämnde jag även om i mitt förra brev. Men tro ej, att vi efter att ha tillställt Dr Nils S. hört något från dem om detta. Däremot har jag fått ett litet korrespondenskort med några få krystade rader på, där han säger, att han på grund av omständigheter varöver han icke råder f.n. ej är i tillfälle att lämna någon hjälp "i det omskrivna ärendet". (Sic!) Kallt och byråkratiskt avfattat.

Från Rose hade jag igår telegram (var hon fått pengar till det förstår jag ej) där hon vidhåller sitt beslut att hon skall vara den som stannar kvar på grund av ett erbjudande av inkomst, om fri från familjen. Hon lever synbarligen i den tron, att vi kunna få ihop respengarne för de andra. Jag har idag skrivit ett långt brev till henne, enär jag ej i ett kort telegram kunnat få sakerna klara för henne. Hon vet genom agenten i LA. att båtlägenheterna äro fulltecknade, men vill att vi nu genast skola inbetala pengarne här, då att ej det vid nästa båt 1 okt. redan är fulltecknat igen. Ja, det går nästan runt för mig snart genom all denna skiftning, nya uppslag och brevskrivning. Jag tror mig emellertid förstå, att det enda möjliga är att koncentrera oss på att få över barnen -- Sven måste klara sig själv och stanna kvar. Både Nen och Maggie äro villiga att taga ett varsitt av barnen, och för det tredje hoppas jag att farfadern kan förbarma sig. Konsten är att dels få ihop den tusenlapp som fattas -- ty resten svarar jag själv för -- och dels att få någon som sköter om barnen under resan hem.

Tror du ej att Farbror Carl Dahlgren, som är ungkarl, skulle kunna hjälpa med att sticka i med en slant? Försök, är du snäll! Jag tar tacksamt emot beloppen till "Barnens Räddningsfond", som jag skall kalla den. Skriv snart är du snäll! Tillgivne

Fader Bill

Nya Eriksberg den 22 Augusti 1932

Käraste Rosabiten!

Jag sänder dig härmed endast några få rader till det förra brevets komplettering. Situationen synes alltmera tröstlös från vår horisont sedd. Av ditt telegram tyckte jag mig kunna utläsa, att du antog det vara en given sak att vi skulle kunna samla ihop de nödiga pengarne till Svens och barnens biljetter. I mitt brev av den 12 klarlade jag att detta var n.m. omöjligt

Jag glömde då att säga, att jag ångrade mig att det telegram jag sände ej korrigerades av mig. Det var Sigurd som avfattade detsamma och han skrev -- "Roses staying absolutley not wanted.--" Jag hade tänkt mig ordet "desired" ej "wanted"-- som ju även kan betyda "behövlig" och därigenom missledande

Emellertid är det ju sorgligt, att ehuru ditt stannande ej av mig var önskvärd, detta -- liksom allt det övriga vi hoppades på syns gå upp i luft, då jag ensam ej kan klara upp saken, som du tänkt dig den. Hela min strävan måste nu koncentreras på att få samla ihop en slant avsedd till barnen -- stor eller mindre stor -- för att få dem hem hit -- eller i värsta fall -- om summan ej kan nås -- till kontant hjälp åt dem. Dollarns n.b. värde Kr 5.61 gör saken så motbjudande och svår för alla man talar vid --

Försök att hålla modet uppe! Jag önskar veta vad det är för "inkomst" du och Sven telegrafiskt berört, som garanterad dig.

Gud vare med eder!! Hasteligen Din egen

Fader Bill

P.S. Fortfarande ej en rad, ej ett ljud från Skåne.

Nya Eriksberg den 22 Aug. 1932

Kära min gosse Bertie!

Ehuru detta troligen kommer att korsa brev på väg till mig, vill jag i alla fall tillskriva dig med anledning av de sorgligt tråkiga meddelanden från Svantessons som ingingo till mig strax efter avsändandet av mitt brev till dig den 28 juli. Jag fick ett brev från Rose -- ett nödrop, som var rent uppskakande -- jämte avskrift av ett brev från Sven till hans familj om hjälp att komma hem med den Johnson-båt som skulle anlöpa Los Angeles hamn San Pedro den 24 Aug. (Brevet hade gått med flygpost över till N.Y. och hade endast tagit 10 dar hit.) De hade då nått förtvivlans gräns, många dagar fått leva på -- ingenting. I L.A. gick 125.000 arbetsföra män utan arbete, och då beräknades att med deras familjer blev det omkr. 400 000 individer satta ur funktion.

Det blev för mig att sätta igång ett maskineri för sakens skötande. Sömnlösa nätter och jäktande oro; brev; och avskrifter att spridas ut till båda släkternas medlemmar, underhandlingar med Johnson Linjen, offerter, kalkyler, telegram till Los Angeles osv. Och resultatet av detta jobb blev följande: Svens anhöriga ”taga avstånd” till hela saken -- ja, jag har ej ens fått en rad från hans far, som jag förra året i all vänskap korresponerade med, av hans syster Vera endast ett par rader, och hans äldre bror (Överlantmätaren) en kall, kort och stel skrivelse där han förklarar att han ingenting kan göra åt saken, han har hustru och fem barn att i första hand sörja för osv.

Och inom vår familj kan f.n. ej uppmobiliseras ett rött öre kontant. Alla ha det synnerligen ”trångt” -- t.o.m. Dahlgrens äro inkapabla på grund av depressionen som nu lamslagit vårt lands export och industri i allmänhet. May skriver härom: ”Hugo är så bekymrad som han aldrig förr haft skäl till att vara för vår ekonomi -- Det du kan påräkna från oss får jag i så fall taga av det ytterst lilla som jag har över på lektioner, jag givit, men till Kr:3.434 -- som biljetterna hem gå till, räcker det minsann ingen bit. Du skall veta att Trollhättan står inför en fullständig katastrof ifråga om arbetslöshet. Endast 4 fabriker av alla vi ha, äro i gång, och ingen av dessa med full tid och arbetsstyrka, och det som tillverkas är mest på lager -- och bland dem är Tacksfabriken. Örebro skofabriker (vår största kund) stå alla stilla med undantag av en enda, och vart skall all den skomateriell som dagligen i tontals lägges på lager, ta vägen!! Det är blott en kort tidsfråga att även Tacksfabriken slår igen. Det ser fasansfullt ut för hela Trollhättan, ty den lever eller dör med sin industri. Och då denna är lamslagen gå skatterna ut över fastighetsägarne och drabbar således även oss. Det ser tröstlöst ut --.”

Ja, detta brottstycke ur hennes brev av den 11te dennes kan ju ge en bild av situationens allvar även i Sverige. Vårt välstånd var uppbyggt på vår världs omspännande industri och vår export. Men så kom ett jätteslag över oss: Kreuger kraschen. Den togs lugnt till en början, men så visade det sig efter en tid, att mycket av det vi byggt upp utomlands, vårt anseende och vår kredit lidit skada. Vår valuta är misserabel. (Kronan värd 69 öre och en dollar kostar oss Kr:5.61.)

Mitt upp i allt detta har bolschevikiska kommunisterna lockat arbetarne att ställa till strejker. Massafabrikerna ha stått still sedan i våras, och Finland, Ryssland och Canada ha under tiden tagit våra kunder ifrån oss i trämassa -- vår n.m. största exportartikel. Först nu i dagarne har den striden avblåsts, naturligtvis först sedan arbetsgivare och arbetarne tillsammans förlorat enorma summor för rakt ingenting. Ja, arbetslösheten drabbar nu alla möjliga klasser, och de som hava något, hålla nu krampaktigt i det.

Under sådana förhållandena nu blivit under sista månaden, vore det ej rådligt för Svantessons att komma tillbaka hit. Men jag våndas då jag tänker på deras nöd där de äro.-- I telegram jag fick i förra veckan meddelade de att Rose möjligen hade utsikt få en plats, under villkor att hon blev befriad från omsorgen med barnen. Vad det var framgick ej, men antagligen är det väl någon välbärgad familj som erbjudit henne plats i deras hem, som massös och hjälpreda eller dylikt, och då måste hon nat. vara ensam. De ville därför att vi här skulle inbetala 400 dollars till rederiet Nordstjärnan här (Johnsons) för att säkerställa båtlägenhet för Sven och de tre barnen. Detta går emellertid ej att få ihop nu, som förut är sagt. Det hade varit min mening att söka få hit enbart barnen -- vilket går på ca 1.700 kr men om jag också skulle kunna trolla ihop den summan på något sätt, så vet jag ej hur resan skulle kunna utföras, utan att någon äldre ledsagade dem och skötte om dem på vägen.

F.n. ”ligger allt och flyter” - jag vet ej hur sakerna komma att utageras. Dock vet jag, att om blott barnen kunde nå Sverige, så skulle de nog tagas som hand av oss, ehuru de naturligtvis blevo spridda på flera familjer. Pojken Gunnar är 71/2 år, flickan Anne Kersti 6 år, och Vera 4 år gamla.

Ja, jag försöker emellertid få ihop en liten ”Barnens Räddningsfond” att användas till att få dem ut ur ”Det förlovade landet” U.S.A. men ännu har jag ej kommit så värst långt.

Angående min hälsa har jag intet nytt att meddela. Hoppas att du redan skrivit svar å mitt Julibrev, och att du reder dig i dessa vargatider. Kan hälsa från alla -- även från Maja H. Din trofaste

Fader Bill

Sunwood Aug 24. 1932

Kära Fader Bill!

Hjärtligt tack för ditt kärkomna brev av 28 Juli! Det var verkligen mycket tråkigt höra, att Far varit ute för en olyckshändelse, men lyckligt var, att det ej blev värre, som olyckstillbudet kunde ha blivit anledning till. Att sedan få sitta ”fången” i en månads tid mitt under den vackra årstiden, kan jag föreställa mig var verkligen påfrestande. Och sedan, som råge på det hela, vara i avsaknad av alla underrättelser från de sina -- det var en bit av hårt öde. Tråkigt, att jag ej skrivit till dig förr, men som du vet, så är jag oförbätterlig.

Det var roligt höra, att Far ibland kan ”använda ” mina urklipp. Hoppas nu blott, att du får någon ”hacka” för opuset om Norberg. Det visar, att du allt fortfarande har vikingablodet sjudande i dina ådror, då du ”gillar skarpt”, saker som dessa. Rätt så, ”keep up the good work”! Om tyska marinens skolskepp ”Niobe”-olyckan läste jag i våra tidningar, men ang. ”Bävern” har här ej stått något (som var att vänta). Ja, är det ej rysligt, vad tiden går. Att du nu har varit på Eriksberg i tio år! Vad du säger ang. valutan av medlemskapet i Orden är sant. Storartat är det, och jag känner mig verkligen glad åt, att du hade den resursen och ”hamnen”. Ett varmt tack för din uttalade tro på mig! Hoppas att jag ej besviker dig. Jag tänker ju ofta på, om det hade varit annorlunda för mig, ifall jag hållit mig kvar i brädgårdsbranschen i Stockholm. Då kanske jag nu hade varit en ”pamp” och ett stöd och en glädje för dig. Det är ju lätt att vara efterklok, och man vet ju ej ens ännu, vilket som varit klokast.(...) Har farbror Ivar fortfarande ”Canada” kvar?

Jag kan omtala, att jag ”startat en ny industri i B.C.”, enl. utsago av managern för Hudson Bays´Co. Fruitdepartment.-- Artikeln är kronärtskockor, av vilka jag har en liten försöksodling. Jag tog 6 st. in till Hudson Bays´ häromdagen och direktören blev så förtjust, så han visade dem för alla, som ville se, och sade:”This is a new industry in British Columbia -- B.C.artichokes”.

Det importeras rätt stora kvantiteter hit från California, så kunde jag få någon ”form” på saken, kanske det kan bli bra affär. Ansjovishistorien blev ej någonting utav med detta år, på grund av depressionen, men jag ser av ditt urklipp, att i Sverige äro de ej rädda. Jag sänder dig många hjärtliga hälsningar!

Din son Herbert

Har Far hört något från Rose på sista tiden?

Överlantmätaren Herr Fil. Dr Nils Svantesson

Kristianstad

Nya Eriksberg, Åkeshov, den 26 aug. 1932

Bäste Frände!

I det jag erkänner mottagandet den 15 dennes av Edra rader av den 13 dennes, vari Ni klarlagt Eder ställning till "ärendet" rörande våra anhöriga i Los Angeles, nödgas jag dock ännu en gång tillskriva Eder härom.

Min måg Sigurd Erdtman hade nämligen, innan jag mottog Eder skrivelse, avsänt ett uttömmande brev till Eder jämte en lånehandlingsblankett från Utrikesdepartementet för komplettering enl. brev. Tio dagar ha nu gått sedan dess utan att vi hört något från någon av Eder.

Från Utrikesdep. har nu påstötning gjorts till Erdtman med anhållan om klart besked och påpekande att det erbjudande som givits måste antagas eller förkastas inom de närmaste dagarne, dvs att handlingen åtefordras i komplett skick -- i annat fall inträder annan lånesökande i turen.

Jag anhåller därför vänligast att även i den händelse Ni förkasta låneplanen, lånepapperet returneras till Erdtman (som har hand om saken i U.D.) jämte Edert skriftliga svar. Med Högaktning

Pehr W.Sundström

Nya Eriksberg, Åkeshov, den 26 aug. 1932

Käraste dotter May!

Sedan mitt brev av den 16 dennes till dig har jag ej fått höra från dig och jag vet alltså ej ännu om jag kan påräkna något bidrag till frågans lösning från Trollhättan. Ett syns mig dock klart, att jag nödgas avkoppla Skåneintressenterna från den kontanta penningfrågan. Gubben Svensson har ej ens besvarat mitt brev av den 9de augusti!!!

Det lån å Kr 1.200 som Utrikes Dep. lovat bevilja (som jag förut nämnt) trodde jag att skåningarne skulle med glädje acceptera -- men de ha ej svarat än mindre återsänt papperen underskrivna. Jag har nu igår sänt dem brev om att U.D. anhåller om att få papperen klargjorda, ty annars riskerar vi att lånet övergår till annan lånesökande. Jag har även meddelat dem, att även om de förkasta låneförslaget, behöva vi handlingarne returnerade, för att få andra namn anskaffade och ej gå miste om detta förmånliga erbjudande de gett.

Som jag förut sagt dig, ändras situationen och uppslagen ofta. I dag har Johnson Linjen meddelat, att de fått ett telegram från Sv.Konsuln i San Francisco, med en vädjan till rederiet "att söka på lindrigaste sätt åvägabringa den svenska nödlidande familjen Svantessons hemresa". Rederiet har av mig begärt få uppgift på vilket kontanta belopp vi här hemma kunna prestera, och jag har genom Sigurd E. (som skött rederisaken) svarat, att under förutsättning att lånet i U.D. kan av oss erhållas t.ex. med mig som låntagare och tvenne borgensmän, så kan 2.000 kronor inlevereras till J.Linjen.

Jag räknar då så här: Kr S.1.200 som U.D. direkt utlämnar till Rederiet och 800 kr. som inkomma genom mig. Rederiet telegraferar idag denna siffra till Los Angeles och San Francisco med anhållan om uppgift huruvida den förmodade insamlingen i Calif. för de våra gett resultat och vad den kan ge, varefter rederiet åter skall ge oss besked innan något besluts. Så står saken f.n.

Statens stödjelån och bidrag till hemförskaffning i ömmande fall pålägges ej vanlig affärs eller bankhänsyn visavis namnen, synes mig. Det är amorteringslån -- i detta fallet Kr 300 var tredje månad och för denna amortering gälla borgensmännens namn, vad de kunna.

Detta nya uppslag som getts idag rubbar emellertid ej så länge min andra plan, som endast gäller barnens hittagande, och den tilltalar mig mest från praktisk synpunkt sedd. Den har jag kalkylerat till högst Kr s 1.800, vilken summa med ev. hjälp från U.D. och ett par andra håll skulle av mig kunna åstadkommas.

Jag får nu innerligt bedja dig vara ett undantag bland alla mina korrespondenter och svara på detta brev fortast möjligt. Och glöm ej vad jag i förra brevet bad dig om.--

De innerligaste hälsningar sändes Hugo, barnen och dig själv, min kära Sunbeam,från trofaste

Fader Bill

Tullkontrollören Herr Svante Svensson

Nya Eriksberg, Åkeshov den 27 augusti 1932

Käre Frände!

I mitt brev till Eder av den 9de aug.,skrev jag:"Var nu vänlig att fortast möjligt efter begrundande tillskriva mig". Jag börjar därför tro, att detta brev, som var adresserat till Vintrie, aldrig kommit Eder tillhanda, då jag i en så pass allvarsam gemensam angelägenhet, saknar Edert för mig högt aktade och värdefulla utlåtande. För tids vinnande tillskrev jag även Dr N.Svantesson och Fr. V.Svantesson. De dispositioner jag då tänkt mig, ha sedan flera gånger måst ändras, av bekanta skäl. Problemet förenklades, men förelåg likafullt olösligt, då det visade sig, att inga kontanter -- annat än de jag själv personligen kunde uppbringa -- var att räkna med. Jag meddelade Rose i ett telegram, den d.v. ställningen och har sedan i ett brev (som jag hoppas hon får den 1 sept.) sagt henne, att jag nödgas koncentrera mina ansträngningar på att få barnen över hit, så att föräldrarne få fria Händer att söka arbete var för sig.

För två av barnen har jag säkert löfte at få hem hos de härvarande mågfamiljerna, och även för det tredje torde finnas möjligheter längre fram. Kostnaden för deras hemtagande har jag kalkylerat till Kronor 1.800. F.n. fattas mig ännu ungefär hälvten av den summan, men ännu har jag ej utnyttjat alla möjligheter till att fylla siffran. Därjämte måste Rose så ordna, att barnen få någon person eller överresande familj, som tager hand om dem under resan.

Jag har nu som sagt inställt mig på detta.

Vad låneplanen i Utrikesdepartementet beträffar, är detta min måg Erdtmans idé och på vilken han offrat mycken möda att genomdriva hos vederbörande. Han har handlat häri alldeles självständigt, men sedan därom hållit mig underrättad. Hans avsikt med denna transaktion har varit att på det sätt han kunnat, hjälpa till att få medel till resekostaderna. Jag anhåller att Dr Svantesson godhetsfullt, vare sig låneplanen av Eder gillas eller förkastas, lånepapperen returneras hit för att om Ni förkastat det om möjligt få lånet ordnat på annat sätt innan det blir för sent, enär U.D. underrättat om att endast några dagars anstånd ges oss för att få lånet, som annars övergår till annan lånesökande.

Jag avslutar detta med att göra en vänskapsfull framställan att få ett svar å detta brev. Med utmärkt högaktning och tillgivenhet

Pehr W.Sundström

Sjökaptenen Herr P.W.Sundström

Nybro den 28 aug. 1932

Käre Frände!

Edert till Vintrie adresserade brev har jag i vederbörlig ordning bekommit här i Nybro. Orsaken till att jag ej besvarat det är bland annat att Sven bedt Vera och icke mig underhandla med Rose anhöriga. För mycket parlamenterande gagnar icke saken.

Förlidet år gav jag Eder min åsigt tillkänna att Sven hade mycket större möjligheter att draga försorg om sig och de sina i Amerika än här i Sverige och däri har jag ännu ej ändrat mening.

Jag är således icke alls tilltalad av planen att få Sven hit över, en plan för vilken Rose i ett brev till min hustru i våras ivrigt pläderade, särskildt framhållande att hon, om min hustru träffade anstalter för Svens hemresa, i Amerika hade resurser för sig och barnen, som ännu icke voro exploaterade. Eder och alla edra anhörigas åsigt att Sven och icke Rose bör bringa offret för familjens existens delas naturligtvis av mig, och kan ej annat än djupt beklaga vad Sven brustit i berörda avseenden.

På min hustrus enträgna uppmaning ha min son Fritiof och hans hustru i Denver tvenne gånger räckt Rose och barnen en hjälpande hand, sista gången genom att åtaga sig omvårdnaden av Sven Gunnar till dess föräldrarna själva blevo i stånd att tillfredsställande sörja för honom. Trots detta har Rose i sin påskrift uti Svens brev till Vera varit mycket angelägen om att framhålla att Svens anhöriga ej gjort dem några tjänster. Innan Vera och Svens öfriga anhöriga göra något åt saken få de väl ha ett bestämdt besked av Sven om vad han ej endast planerar göra utan vad han verkligen vill att de skola göra.

Vad barnen beträffar gläder det mig höra att mågfamiljerna äro så vänliga att taga mot dem för den händelse att Sven och Rose verkligen skulle ha hjärta att skiljas från dem, istället för att utnyttja oexploaterade resurser, som Rose sagt sig hava och Sven inför en så kritisk situation möjligen skulle kunna skaffa sig och taga vara på. Den korrespondens Er måg Erdtman inledt med min son Nils om lån i U.D. anser jag dem själva böra fortsätta.

Med utmärkt högaktning och tillgivenhet

Svante Svensson

Los Angeles, Aug. 30 1932

Käre Far!

Innerlig tack för brev av den 15:e som jag fick idag. Jag gick genast till Eckdahl & Son och talade med Herr E. om de nya planerna. Vi ha försökt allt vad vi kunnat att skaffa pängar nog till att täcka omkostnaderna för resa härifrån för Sven och barnen, med Johnson linjen eller Hamburg--Amerika linjen. Herr Eckdahl fick telegram om att det "möjligen" kunde skaffas $360 "trough foreign office" (vilket han förstod menades att regeringen skulle lägga till något till biljetterna) om resten kunde anskaffas härute. Vi kunna som sagt ej anskaffa denna återstående summa (omkring $150) så jag hade föreslagit att barnen skulle skickas hem ensamma. Så kom ditt brev idag med samma lösning på gåtan.

Om vi nu kunna få dessa $360 skulle det räcka väl till att betala resa för barnen per järnväg till New York och därifrån med Svenska Amerika linjen till Göteborg. Det skulle även täcka biljett för Sven till New York, så att han kunde följa barnen och se dem väl ombord. I så fall skulle de lämna härifrån den 11 Sept. och segla den 15 Sept. Sven kunde då stanna i N.Y., om han ej möjligen finge arbete å båten. Det senare föreslogs av herr Eckdahl, då han ej var säker på att barnen kunde få följa med "Kungsholm" utan någon som reste med dem.

I dag skriver herr E. till Svenska-Amerika linjen i New York för att finna ut hur det ställer sig med de $ 360 i Stockholm; och även om det finns möjligheter för barnen att resa ensamma den 15:e September. Om allt går bra och pängarna finnas för oss att använda till barnens biljetter, så tar Sven dem till New York och jag stannar här. Så får vi se i framtiden hur vi kunna ordna om att en gång alla mötas i Sverige.

Du får väl mitt brev i dag, då jag skrev till dig samma dag du skrev till mig. Så du kan se precis hur jag resonerar angående mitt kvarblivande. Med din klarsynthet har du ju redan sett situationen sådan den är, så jag är glad att veta att du gillar mitt resonemang.

Av Mays brev, som du citerar, kan jag förstå att det ej vore så bra för Sven att komma hem till Sverige just nu, så om han komme till N.Y. bleve det ju bäst för honom att stanna där eller i Chicago. Nöden är visserligen större i östern än här i Calif., men å andra sidan om industrien visar någon uppsving blir det först i östern och mycket senare här, där det mest är filialer av de stora bolagen i östern. Som jag sagt förut gör det geografiska läget vad Svens förutsättningar beträffar ej så stor roll. Andra saker måste bestämma våra rörelser.

Så vill jag tacka dig för all din innerlighet, för dina omsorger och den sömn du uppgivet till oroliga tankar. Som jag säger till Sven, dagarna gå väl an, men att ligga om nätterna och vända och vrida på allt till hjärnan känns som den skulle sprängas i bitar, det är värre än de hemskaste mardrömmar, för dem kan man vakna upp ur, men denna andra slags mara håller en i ett järngrepp som aldrig tycks vilja släppa. Så jag uppskattar allt vad du går igenom för vår skull. Och det är svårt att veta att du och mina systrar skola ensamma utkämpa detta.

Svens familj som jag hade räknat på att giva det ekonomiska stödet, har givit mig den grymmaste besvikelse. Ett brev från Svens mor är det hårdaste och mest hjärtlösa jag läst. De vilja helt enkelt ej ha något med oss att göra, det är tydligt. Vad "byråkraten" Nils beträffar kunde ju han -- om han ville -- bestå resan för oss alla utan att behöva renraka alla reserv-resurser, som mina systrar äro berädda att göra för att hjälpa mina barn. Jag gråter när jag läser om Nens och Maggies beredvilja.

Jag vet ju så innerligen väl hur det skall klämma till i plånboken, men ni alla öppna edra hjärtan och erbjuda allt. Men vad "skåningarna" beträffar tyckas de stänga dörren mitt för näsan på oss och deras hjärtan tyckas bära påskriften "Förbjuden ingång". Jag hoppas innerligen, att de mjukna upp och visa sig mer mänskliga i en snar framtid, ty det är så svårt att gå och tänka dystra tankar om dem. Jag hade ju förlitat mig fullkomligt på mina barns farföräldrars tillgivenhet och godhet. Jag hade ej en aning av tvekan i det fallet lika litet som jag tvivlade på din tillgivenhet. Du är i mina ögon en hjälte -- en kapten som i farans stund tar ett fast grepp om rodret, utan tanke på att spara egna krafter, hållande kursen rak mot målet genom stormande bränningar. Jag tackar Dig! (...)

Kanske får du höra från oss eller J.-linjen eller Sv.A.-linjen innan du får det här brevet. Blir det en möjlighet att få barnen iväg i Sept. hör du förstås ifrån oss. Så fort allt blir bestämt skriver jag brev till systrarna mer utförligt om barnens alla svaga sidor etc. så att de kunna bliva förberädda på vad som kan väntas av dessa vildar -- "Wild Westerners". May kommer väl att möta dem i Göteborg, eller hur? Hon kan ju då få tillfälle att se om det är någon som "tilltalar" henne. Och vi få väl bedja May att taga hand om deras bagage och ompackning etc. Allt detta och mer skriver jag om så snart vi få veta resdagen.

Hjärtinnerliga hälsningar till dig och er alla.

Rose

Rose och Sven September 1932

Dear Father Bill:

I deeply appreciate your kind and ready response to our call.

For the last few years I have felt well abreast time -- thought -- riding the crests; just lately I feel as though I am beeing sucked away by an undercurrent of overwhelming strength. I trust to be delivered safely; that such is my destiny once more to see security and sanity in this world, in my life so as to be able to carry my thanks to those who (themselves in danger to be drawn in) would extend a firm and helping hand.

By my own effort -- just now I can accomplish nothing in a direct material way -- I would be sunk. So thanks for the timely pull; another breath and, perhaps, a new and better day. I salute you, Sir. Sincerely

Sven

Thn 31.8.32.

Kära Fader Bill!

Tack för dina brev, varav kopian av Rose´s kom idag och ditt förra väntade här, då jag i måndags kväll kom inflyttande från Ljungskile. Förlåt att jag ej skrivit! Det beror ej på likgiltighet. Bengt Gunnar är alltjämt sjuk och vi ha nu levat i en ständig oro i mer än 3 veckor och mina 2 vaknätter sist jag skrev till dig ha blivit 20.(...) Vet du, om man får sända begagnade kläder tullfritt? Nya är ju hög tull på förstås och då vore ju pengar bättre, men pengar ska ju vara till biljetter. Hälsningar! I hast

May.

Nya Eriksberg den 2 sept. 1932

Kära min Rosabit!

Innerlig tack för ditt utomordentliga brev av den 15 aug.! Det var i och för sig ett litet mästerverk av logisk reda och på samma gång djuptänkt och rörande vackert i all sin nakna verklighet och brist på sentimentalitet.

Emellertid är det ju ej möjligt för er därborta att fullt säkert bedöma situationen här hemma. Det allmänna läget här är betydligt svårare än vad som framgår i utländska omdömena och till den stundande vintern kommer det helt visst att förvärras. Av de många tiotusentalen arbetslösa som ej ha bröd för dagen äro flertalet tillhörande det borgerliga småfolket som t.ex. kontorsanställda, expediter och överhuvudtaget ur de icke direkt kroppsarbetande folkskikten. Kroppsarbetarne tillhöra fackföreningar och ha stöd från de maktägande socialistpresidierna, och klara sig därför bäst, även utan arbete. Till en borgerlig plats finnes hundratal sökande. Därför avråder jag även Svens hitresa. Som ni torde veta förut är det mycket olika förhållanden där ni är och här vis à vis platssökning. Som det sagts mig, har Sven ingen examen, och examensbetyg är ju det första som behövs här då det gäller en teknisk plats. Han skulle kanske riskera att få gå i åratal utan anställning i det yrkesfack han hör till.

Jag finner vissa saker i Svens brev till Vera alldeles för sanviniska, och det smärtar mig att behöva säga detta. Termen amerikansk "produktions-filosofi" verkar besynnerlig och oförstålig. I varje fall tror jag ej att denna "filosofi" skulle vara tillämplig i Sverige annat än i vissa fall möjligen -- folkkynnet har måhända något att därvidlag säga till om.

En annan sak är även den, att Svens förhoppningar på sin släkt, enligt min uppfattning äro allt för högt ställda. Min ställning till din mans släkt har just på grund av deras kallsinnne, tröghet att ge besked och Nils Svantessons uppenbara ringaktning av min person, kommit i ett beklagligt läge. I långa uttömmande och i familjevänskap avfattade brev till fadern, Nils och Vera, har jag hållit kontakt med dem sedan jag fick ditt nödrop per 25 julibrevet.

Efter en väntan på tjugo dagar fick jag äntligen ett brev från Svens far, däri han säger att orsaken till dröjsmålet varit, att Sven i sitt brev uppdragit underhandlingarne med mig åt Vera och ej åt honom (och för den sakens skull, som ju ej jag kan hjälpa, ignorerar han mina upprepade begäranden att få ett svar, vilket jag anser som ovänlighet och brist på takt). I detta sitt brev säger han:"(...) Men trots detta har Rose i sin påskrift uti Svens brev till Vera varit mycket angelägen om att framhålla stt Svens anhöriga ej gjort dem några tjänster". (Denna passus av din hand fanns emellertid ej i den avskrift å sagde brev som du sände mig. I ditt P.S. står endast en uppmaning att vända sig till mig och min adress.) (...)

Vad åter det uppdrag Vera fått av Sven beträffar, så har, vad mig själv beträffar, hennes kontakt med mig inskränkt sig till fyra rader på ett kort, angående Svens telegram och sin oförmåga att kunna få ut en begriplig tolkning av detsamma. Med May lär hon ha haft ett samtal i telefon, och som May säger i brev till mig "Fröken Vera Svantesson ringde till mig i förrgår och ville höra vad vi tänkte göra, och lät synnerligen ohågad för hela sken". Alltså med mig har hon ej brytt sig om att rådslå, trots mina brev och alla uppgifter angående mina dispositioner med Rederier, Utrikesdepartementet m.m.

Vad slutligen Fil. Doktorn, Överlantmätaren i Kristianstads Län och n.m. bosatt i Kristianstad beträffar, har han som jag sagt, genom sitt uppträdande omöjliggjort vidare kontakt med mig. Sigurd Erdtman får hädanefter ensam sköta honom per brev eller telefon.

Som härav framgår har jag övergivit allt hopp om samarbete med "skåningarne". Inga kontanter eller borgesnamn kan jag heller påräkna från de våra till problemets lösning. Alltså vilar alltsammans på mig ensam.

Jag satte i går in i bank det kontanta beloppet Ett Tusen Kronor, som jag hittills fått ihop i smärre poster. Det är ej lätt arbete, må du tro, men jag hoppas att det skall lyckas mig, att få "Kaliforniabarnens Räddningsfond", som jag uppkallat den, större, innan pengarne komma till användning.

Jag hoppas att medvetandet om, att Fader Bill håller i rorkulten och att det verkligen finnes en liten slant, som från och med i går tillhör dina barn, i någon liten mån skall verka lugnande.

Jag återkommer nu till ditt storslagna brev -- av vilket jag lät göra fem avskrifter och distribuerat till May och till Skåne.-- För min del gillar jag ditt resonemang -- utom i följande: I punkt 2, utgår du från den förutsättningen att barnen ej skulle kunna få omvårdnad på hemresan, utan att vi betalade biljett för den person som skötte om dem. För det första skulle det ju vara en kvinns-person, som iallafall ämnade sig hem till Sverige. Men så orimligt hög betalning för att pyssla om så pass stora barn under resan, som 200 dollars eller fri resa, det är väl ej din mening. Om vi taga bort en nolla, så tycker jag det borde räcka.

För det andra så har jag ännu ej fått klart för mig från rederiet, angående möjligheten att få någon av den kvinliga betjäningen som barnavårdare. Denna sak tycker jag ej borde stjälpa hela lasset, och borde väl genom agenturerna i L.A. eller Frisco kunna ordnas i samband med biljetternas likvidering här för barnen.

I samband med barnfrågan, så har jag hela tiden utgått ifrån, att något gemensamt hem för barnen ej nu skulle ifrågasättas; de måste ju till en början vistas spridda: Nen och Maggie var sitt i Sthlm och Gunnar som jag hoppas hos May (Bengt Gunnar och Sven Gunnar som kamrater).

Detta senare dock ej ännu diskuterat mellan oss. May har vakat nära en månad vid Bengt Gunnars sjuksäng. Han sjuknade i Ljungskile i en halsåkomma och har haft feber nästan hela tiden. Hon är därför ursäktad av mig att jag ej ännu kunnat få någon form av rådplägning oss emellan, ty hon är alldeles "nere" f.t.

I din hopsummering bortfaller alltså för min del "Sven far --". Då något samarbete med hans släkt synes vara omöjligt. Alltså menar jag, att om han lämnar Amerika, så får han själv söka förmå sin släkt hjälpa sig över. Jag orkar ej ensam.

May frågade i ett litet brevkort igår om jag trodde att man kunde skicka dig begagnade kläder, vilka ju ej borde draga den höga tullen som är på nya. Jag vet ej detta för tillfället.

Emellertid kan du motse brev från mig minst ett i var vecka medan denna fråga utformas. Anser du det nödvändigt att pengar tages ur barnafonden redan nu för stundens behov för dem, så får du underrätta mig därom. Och var tröst! Gud är nog med oss!

De innerligaste hälsningar från oss alla till er alla genom din trofaste

Fader Bill

Nya Eriksberg, Åkeshov den 10 September 1932

Kära min gosse Bertie!

Tack för ditt brev av den 24 aug.! Det var sannerligen det till storleken minsta jag fått från dig som kanadensare. Annars brukar det ju vara fallet att då man skriver med långa uppehåll mellan breven så bli breven större och innehållsrikare. Nåja, jag får väl vara nöjd med det min herr son anser tillräckligt för gamle far.

Något annorlunda ställer sig dock den saken med det andra Stillahavskustbarnet: Rose. Du frågar om jag hört något från henne -- Ja, min gosse -- mer t.o.m. än vad som är normalt och oskadligt för mina nerver. Jag bifogar härmed hennes nödrop av den 25 juli i avskrift, till detta var även bifogat avskrifter å Svens brev till sina anhöriga osv. Det hela blev en riktig själsskakning och jag satte mig efter många besvärligheter i korrespondens med Svens släkt i Skåne, bestående av Fadern: pensionerade Tullinsp. Svante Svensson och hans fru -- äldste sonen: Överlantmätaren Nils Svantesson i Kristianstad och systern, Vera Svantesson, skollärarinna i Nybro. Redan från början fann jag, att de ignorerade och bagatelliserade saken, och att de ej voro ”tilltalade av” att Sven med familj skulle komma hem, ej blott tomhänta, utan även utan arbetsutsikter, och till råga på allt, förorsakande en utgift å över 600 dollars eller Kr:3.434 efter n.v. kurs.

Ja, allt det där kunde ju vara sant -- men skulle vi låta dem gå under i svältdöd? Jag satte genast igång att få ihop penningbidrag från några vänner, och ordnade med offerter från Johnsom Linjen och Broströms, samt norska rederier m.m. Tiden gick med oavbrutna underhandlingar, två kabelgramer har Rose personligen sänt hit och tre ha Linjeagenterna kostat på och själv har jag telegraferat en gång till Rose.

Så kom Rose brev av den 15 aug. varå avskrift närslutes. (Detta storslagna brev, vars logiska och sakliga innehåll man med skäl måste beundra -- gjord av en liten tapper sjömansdotter.) Problemet förenklades med en tredjedel genom detta förslag, och med detta vände jag mig till Utrikes Departementet, som ställde i utsikt ett amorteringslån på Kr:1.200 -- om gubben Svensson ställde sig som låntagare med barnen Nils och Vera som borgensmän. Papperna sändes ned till Lantmätaren och den ena veckan gick och en ny kom, inga svar kommo från dem å Sigurds kraftiga påstötningar per telefon och i brev. Slutligen fann jag att ”skåningarnes” tystnad var en slags taktik, för att förhala och omöjliggöra mitt arbete för barnens räddning. Papperen återkommo utan deras påskrifter och därtill ej en rad skriven till förklaring. Maken till taktlöshet, kallsinnighet, egoism och omedgörlighet får man leta efter.

Hela bördan måste jag nu taga på egna axlar. Jag hade tänkt mig orka med att skaffa pengar till enbart barnens hemresa -- men så svarade rederiet Johnson att detta ej gick för sig, utan att någon vuxen person som tog hand om barnen medföljde dem. Att för mig -- själv understödstagare -- kunna skaffa ihop Kr:2.200, till biljetter åt Sven och de tre barnen i dessa ohyggliga vargatider -- det går över min förmåga, som det ser ut. Jag har lagt upp ett check konto i Sthlms Ensk. Bank för ändamålet, varpå jag satt in Kronor 1.200 -- (alltså fattas det en tusenlapp). Så ligger saken för närvarande och Johnson båten går från Los Angeles till Göteborg den 2dra Oktober.--

I går vände vi oss till Generalkonsul Johnson direkt med en skrivelse, som Sigurd ”författat”; det är ett halmstrå förstås. Du finner av denna min relation, att jag ej haft så lugna dar under de sista månaderna. Ingen av mina mågar (ej ens Hugo D.) ha ett rött öre kontant att bidraga med till ”Kaliforniabarnens Räddningsfond” som jag kallar min insamling. Den ende som gjort ett dugg nytta bland dem, är Sigurd. Själv har han ingenting, alltså står ingen risk ekonomiskt, men han har varit mig till god hjälp med att vara mitt ombud och smidigt sköta underhandlingar, som t.ex. i U.Dep. (ehuru alltsammans nu syns bli ett förgävesarbete).

Meningen var annars at de två flickorna skulle omhändertagas av Nen och Maggie och Svens anhöriga skulle taga hand om pojken Gunnar (7 år). Alltsammans flyter nu, som du ser -- Skulle du kunna ta pojken på någon tid tills det ljusnat??

Under de oerhörda svåra förhållandena för Svantessons, antar jag att de bo ”på nåder” där de nu haft sin bostad, 1423 B.West, 4th Street, Los Angeles. För säkerhetens skull kommer jag att hädanefter adressera till Johnson Lines agenturen dvs. (som du ser i R.s brev) G.Eckdahl & Son, 1043 So.Broadway L.A. Eckdahls har troligen kontakt med dem.

Ja, nu får jag väl övergå till något annat med anledning av ditt brev, jag fick igår. Med glädje finner jag att du senterar min tro på dig och ej vill svika den. Ävenså att du fått ett nytt ”uppslag” -- en ny trädgårdsprodukt. Jag finner det rätt konstigt, att det är så mycket av ett och annat som helt enkelt saknas i Canadian productions -- har ni fått någon tillverkare av manglar ännu? Med så många tusentals svenskar i B.C. borde man väntat sig mycken svensk exploatering av vår svenska slöjd och andra alster. I U.S.A. är allt möjligt svenskt n.m. på modet. Arkitektur, konsthantverk, konstglas, slöjdalster m.m. Detta låter sig kanske förklaras genom den livliga kontakten våra kulturella institutioner stå i med motsvarande i U.S.A. En oavbruten följd av svenska utställningar ha lanserats under de senare åren.(...)

Några verkligt stora brädgårdar finnes nu ej fler än Ivar Holmer, som även har Canada kvar, Nordström & Lindroths: Fredell, Värtan, f.ö. ha alla de många nya, små intäckta ”funkisbrädgårdar” med speciallager, apterade längder, mera à la butik, men de tyckas sälja och klara sig mycket bra i allmänhet. Johan Stålhands affär som efter hans död drevs för Handelsbankens räkning i flera år, är nu totalt slutrealiserad och platsen vid Allm. Gränd övertagen av Staden. Ja, f.ö. finns det nog mer att tala om, men som jag snart skriver igen får du vänta till dess. Hälsningar från alla!

Fader Bill

[blyertsanteckning] Meddelat om Ivar H. och Maja Holms hjärtegåvor.

Sunwood den 18 Sept. 1932

Kära min Far!

Tack för ditt brev av 22 augusti! Det var sorgliga meddelanden däri. Vad som förvånar mig är, att Sven förödmjukat sig, att skriva till sina anhöriga med bön om hjälp, att komma hem. Då Far tog upp saken förra gången, så ville han ju absolut ej resa. Av att han nu ändrat sig, kan jag förstå, att deras belägenhet måste vara förtvivlad. Då jag ej skrivit till Rose på länge, kan jag ej bedöma, huru de hava det. Mig synes dock, som att de borde få någon sorts understöd från kommunen. Men de kanske ej få detta, då de ej äro amerikanska medborgare. Det var synd, att de ej bott i Canada istället, ty här få alla behövande ”relief”, om de varit i landet sedan Januari i år, oberoende av medborgarskap. Vi äro själva på den dieten nu. Jag har hört, att U.S. sänder hem massor av utlänningar på statens bekostnad. Hämta dem med polishjälp, om de ej vilja gå själva. Därför förefaller det mig, som om det borde vara lätt, att bli hemsänd, om man själv vill. De lära dock ej bli så väl behandlade, isynnerhet under väntan på båtlägenet.

Vi skulle gärna taga hit ett av Rose´s barn (Vera), men jag vill eller kan ej gärna ikläda mig ansvaret, om hon skulle bli sjuk, då vi i dessa tider permanent sakna medel till läkarvård. Vad jag ej heller vet är, om flickan räknas som Amerikanska eller Svenska. I det senare fallet får hon alls ej komma in i landet och i det förra är det förenat med många parlamentarier i dessa tider.

Att få barnen till Sverige, och uppfostrade där, vore ju en utmärkt sak (förutsatt att Rose fick möjligheter, att snart sluta sig till dem), men för Rose, att kanske i årvis vänta på den utvägen, är ej bra. Och vad Sven skall hemma att göra, kan jag alls ej förstå. Enl. vad jag ser av ditt brev, så äro förhållandena i Sverige fullt ut lika dåliga, som här, och antagligen komma tiderna att förbättra sig fortare här ute, än i S., då som vi veta, Ni fått känning av det onda mycket senare än vi.

För honom, att få något jobb hemma är, enl. vad jag kan bedöma, tröstlöst. Det är bättre för honom, att stanna där han är. På den här continenten kan man alltid taga ”any odd job”, vilket man ej kan i Sverige. Då han stått ut med eländet så pass länge, synes det mig, som han gärna kunde rida linan ut. Ty någon gång skola väl saker och ting taga en annan riktning, och då kan det vara bra, att vara på den plats, och i det land, de senast blivit aklimatiserade i. De tyckas helt plötsligt förlorat tålamodet, but ”wait and see”, that´s my advise to them.

Nya Eriksberg, Åkeshov den 5 September 1932

Broder Gustaf Tobieson!

Enär mitt förut nästan läkta bensår gått upp igen, kunde jag ej, som ämnat var, närvara vid Axel Hultmans jordfästning.

Jag har sedan vi, den 26 augusti sammanträffade, fått ett nytt budskap från Los Angeles och mitt yngsta barn Rose Svantesson av vilket jag närsluter en kopia, om det -- för min skull -- intresserar dig att läsa detta märkligt klarläggande dokument.

För att möjliggöra barnens räddning hem, har jag i dagarne vänt mig till några av de gamla vännerna, som känna till saken. Och alldeles förgäves har det ej varit. Tillsammans med mina egna sparslantar har jag fått ihop Kr: 1100 till "Kalifornia-barnens Räddningsfond" till vilken Ivar H. genast bidrog med 500, Joh.Olsson och Erik Wall tillsammans med 300.

Det fattas mig f.n. ännu omkring 700 kronor till biljetterna för enbart barnen. (Föräldrarna få väl komma efter, då det ljusnat så mycket i "Det förlovade landet", att de var på sitt håll kunna få sitt bröd.)

Broder! På de värnlösa barnens vägnar, framställer jag frågan -- om jag vågar hoppas att även från dig få ett bidrag till Räddningsfonden.

Vännen Pelle

Stockholm den 6 sept 1932

Gustaf Tobieson V.Trädgårdsgatan 19 A

Stockholm

Telegram "GETOB"

Herr Kapten Per Sundström

Timmermansorden hem,

Åkeshof, Nockeby.

Käre Pelle!

Jag har emottagit Din skrivelse av den 5 ds. och finner i vilket elände Dina släktingar i Amerika befinna sig.

Ehuru jag själv har mina svårigheter på grund av de svåra tiderna och även på grund av att jag i första hand måste tänka på en del egna släktingar, vill jag dock icke undandraga mig, då det gäller att hjälpa dessa människor, och beder Dig för den skull, när det passar, på mitt kontor avhämta Kr 100:--

Hälsningar

Vännen Gustaf Tobieson

Nya Eiksberg, Åkeshov den 6 sept. 1932

Broder Carl Dahlgren!

Jag vet ej i vad mån du känner till det bekymmer, som släkten -- dvs. mina barn -- har råkat i, genom familjen Svantessons i Los Angeles nödställning och deras förtvivlade beslut att komma ut ur "det förlovade landet". De ha kämpat med den bistra svältnöden under en längre tid, och för att ej gå alldeles under, söka de komma hem till Sverige. Fullt medvetna om att detta tager mycket pengar ävensom om att utsikterna för dem här i vårt land f.t. äro mycket avskräckande, har Rose, den tappra flickan, beslutat att ensam stanna, enär utsikter till inkomst beretts henne, om hon kan bli frigjord från omsorgen med barn och hem. Alltså skulle Sven Svantesson jämte barnen återvända hit enär utsikterna för honom äro så tröstlösa, att de här skulle vara bättre.

Jag hade emellertid trots allt inställt mig på att bara de tre barnen skulle tagas över hit -- detta på grund av de stora kostnaderna för biljetterna med den höga kursen på dollars -- men efter otaliga förhandlingar med Johnson Linjen, som trafikerar Los Angeles och därifrån går till Göteborg, och sedan med Sverige-Amerika Linjen -- har jag slutligen fått det beskedet, att de ej åtaga sig ansvar för barnens omhändertagande under resan.

Sedan vi fått allt detta genom kabelgrammer och brev över Atlanten och kontinenten klarlagt, och offerten för fadern och de tre barnen fastställt till 360 dollars, har jag inget annat val. På grund av depressionen har det för mig varit ett långdraget och mödosamt arbete att få någon form på saken.

Mannen Svantessons anhöriga äro inkapabla att hjälpa till med kontanter, och från mina egna mågfamiljer kan ej -- och det av skäl, som jag nödgas godkänna -- ej ett kontant öre erhållas -- möjligen med undantag av May Dahlgren, som utlovat ett bidrag av 200 kr: av hennes på lektioner sparda medel. Däremot ha Erdtmans och Bergqvists lovat att taga varsin av de båda flickorna (6 och 4 år gamla)-- tillsvidare. För gossen Sven Gunnar (7 år) har jag ej fått något bestämt ännu, men hoppas att Gud hjälper oss även därmed.

Jag har emellertid nu med några vänners hjälp och egna slantar fått ihop en god början till "Kalifornia-barnens Räddningsfond", som jag kallar den, och i Sthlm Ensk. Bank insatt å dess konto Kr 1100. Till täckande av biljetterna behöves alltså ytterligare omkring 1000:--.En del av denna summa har jag kanske utsikt få in -- hoppas jag -- från behjärtade medmänniskor.

Nu vill jag emellertid framföra till dig, att då jag så här uppträder som böneman för de nödställda (barnen i synnerhet) gör jag det icke till dig i din egenskap av köttslig bror till min måg Hugo eller i frändskaps relation, utan som t.ex. en Sann Odd Fellow broder till en annan. ty uppriktigt sagt, tror jag mig förstå, att min dotter May, i sin ställning aldrig skulle drista att ens tala vid dig om denna bedrövliga sak.

Du får därför vara vänlig och uppfatta saken som en privatsak oss emellan. May har i ett flertal brev delgivit mig (med anledning av Los Angeles affären) de bekymmersamma tidernas inverkan på deras ekonomiska perspektiv och Hugos inställning till den här saken tror jag mig kunna utläsa. Alltnog önskar jag, att min vädjan till dig om ett bidrag till Fonden icke kommer att föranleda något obehag för någon av släkt och fränder.

Kan du och är villig till att göra en god gärning genom en gåva till fonden i fråga, så tackar jag dig innerligt och broderligt å de hjälpbehövandes vägnar.

Min adress är, som du vet, Nya Eriksberg, Åkeshov.

Jag ber om min vördsamma hälsning till Fru Widstrand. Broderligen i V.K.& S.

Pehr W.Sundström

Nya Eriksberg, Åkeshov den 9 Sept. 1932

Älskade Rosabiten min!

Ännu "flyter" allting vis à vis biljettpengarnes anskaffande. Alla dagar har jag arbetat och alla nätter vakat och grubblat för att rädda dig och de dina. Men hela bördan vilar på mig ensam, ty från din mans anhöriga får jag varken bidrag i form av kontanter eller ens svar på brev, sedan de kritiserat mina planer, som jag i samband med ditt sunda och logiska program förelagt. Det smärtar mig att behöva säga det, men dessa kallsinniga, egoistiska, snarstuckna och omedgörliga människor, vill jag för min del ej ha något vidare att göra med. De krypa bara i sitt skal och lägga ej två strån i kors för att hjälpa till att lösa problemet. Du torde få mina ord besannade, att varken Sven, du eller barnen ha något som helst stöd att vänta från det hållet.

Överlantmätare Nils S. gav Sigurd Erdtman i Aug. ett löfte om att insända 300 kronor till min "Räddningsfond" den 1sta sept. Men detta har han naturligtvis icke gjort och de lånehandlingar från U.D. som Sigurd sände honom att få kompletterade, återkommo utan påskrifter och utan en rad medföljande till förklaring.

Det är nu allt svårare att få något in till fonden, sedan jag "skummat grädden" dvs. varit på besök hos de av mina få kvarlevande vänner som äga något i plånboken och i -- hjärtat. Min fond är nu på Kr 1200 -- alltså blott 200 kr. större på en hel vecka och över 1500 torde jag ej kunna kommma, som det ser ut.

Den sista nyheten i mitt och Sigurds arbete med Johnson Linjen är att den (och likaså Broströms) ej taga emot barnen utan att de hava någon vårdare med. Detta förstörde alldeles min plan att enbart taga hem barnen, som jag arbetade för och även kunnat få ihop pengarne till.

Nu ha vi i dagarne gjort ett sista försök hos generalkonsul Johnson privat, å vilken appell jag torde få ett svar inom några dar. Blir detta även negativt, kan jag f.n. ej se någon utväg ur mörkret. Om några dagar torde jag emellertid återkomma i ett nytt brev om saken.

Jag gillar och högaktar dina åsikter om den beroendeställning som skulle vänta dig här nu i dessa svåra tider, och innerligt glad vore jag om du kunde återtaga ditt yrke "på fri hand", som den kunniga och duktiga representant för svenska gymnastiken, du är i U.S.A.

Finnes det mig någon möjlighet och du så påfordrar, skall jag anskaffa en särskild slant till din ekipering, så att du kan "uppträda bland folk".

Mera om ett par dar. Hälsningar! Din egen

Fader Bill

Hoppas du ej ändrat adress. Kan eventuelt värdebrev adresseras till Eckdahl?

Nya Eriksberg, Åkeshov den 13 sept. 1932

Broder Karl Dahlgren

Trollhättan.

I saknad av svar å mitt brev av den 5te dennes, nödgas jag härmed återkomma, i hopp om att du ej är bortrest, så att du fått mitt brev. Jag borde kanske i mitt brev ha nämnt, att ordnandet med biljetterna måste göras fortast möjligt, enär plats måste reserveras på förhand, och detta göres genom att rederiet telegraferar härifrån till Linjeagenturen i Los Angeles därom, och detta i sin tur ej göres förrän pengarne inbetalts här. Och båten skall avgå den 1sta oktober från Los Angeles. Jag vore dig därför tacksam om du omgående ville ge mig ett brevsvar -- hur detta nu än blir,-- blott jag får klart besked, så att jag vet vad jag har att rätta mig efter.

Dagarne ramla i väg fort, då man omhänderhar en sådan här problematisk penninganskaffning. Och jag beder Dig Broderligen ej att vredgas över denna påstötning, ty jag har ju inga anspråk framställt, endast varit böneman, och härå önskar jag naturligtvis ett svar. Din varmt tillgivne vän

Pelle

Nya Eriksberg, Åkeshov, den 14 sept. 1932

Käre broder Albert Tullgren!

Nu kommer jag antagligen att förvåna Dig med inneliggande handlingar och det ärende dessa beröra. Det hela sändes Dig i Din egenskap av ordförande i Vår Loge´s Understödsutskott.

Till en början hade jag, av flera skäl, endast tänkt vända mig till Lägret med detta ärende, men motvinden blev starkare än jag beräknat i min privata penninganskaffning till "Kalifornia-barnens Räddningsfond".

Som jag av H.P. i Lägret, Magnus Bergholtz (vilken av mig blivit insatt i saken) blev ombedd att sätta mig i förbindelse med Oskar Dillén för Lägrets U.utskott och denne även tillhör Ditt utskott, så har jag här bifogat den P.M. i avskrift, som han av mig per post erhållit att om några dagar behandlas i Lägrets U.U.

Då Du tagit del av bilagorna, hoppas jag att Du fått en klar bild av det hela, men vore f.ö. glad om Du dessutom gav mig tillfälle att komplettera ärendet muntligt innan det kommer före -- om Du själv så önskar.

Broderligen i V.K.&S.

Pehr W.Sundström

Nya Eriksberg, Åkeshov den 18 sept. 1932

Kära Broder Karl!

Jag får härmed erkänna ingången av Din penninggåva, stor kronor 30:-- till Kalifornia-barnens hjälp och får å deras vägnar framföra deras tack.

Med anledning av Ditt brevs senare dels innehåll, kommer jag om några dagar att -- om min hälsa tillåter (jag ligger nämligen f.n. till sängs)-- uttala mig.

Tillgivne vännen

Bill

Bryter mot Sjuksysters "order" då jag skriver detta vid skrivbordet.

Nya Eriksberg, Åkeshov den 19 september 1932

Käraste Sunbeam!

(...) Sedan några dagar tillbaka är jag själv nu "kammarherre" -- förständigad att ligga till sängs. Jag lär ha överansträngt mig vid "rännandet i stan" säger "Medecinalstyrelsen" här på Hemmet. Det kom högst olägligt för mig, då jag har kommit så pass långt med mitt arbete i Amerikajobbet. De sömnlösa nätterna ha naturligtvis även varit bidragande.

Alla mina uppgjorda planer på basen av hjälp med lasset från Svens anhöriga i någon form, strandade totalt (...). Jag får ensam skaffa medlen till de nödställdas hjälp- - och detta måste jag utföra utan hjälp av Utr.Dep., ty mitt namn duger icke längre som låntagare sedan jag själv blev understödstagare i T.O. Jag har tagit mig an saken på fullaste allvar.(...) Så du förstår att det belopp från dig som i ditt sista kortbrev uppgavs, vore synnerligen välkommet -- det vore i så fall den första slant, som lades till mina egna, från båda släkterna räknat!!

Jag hoppas att Bengt Gunnar är frisk igen! (...) Med hälsningar till alla dina och med hopp om att du snart låter höra från dig tecknar tillgivne

Fader Bill

Trollhättan den 27/9 1932.

Käre Fader Bill!

(...) Fast jag ej låtit höra av mig, ha mina tankar därför ej vilat, utan ständigt kretsat kring problemet Rose och hennes familj. Sedan saken kom i det läget, att Rose ensam ej skulle komma över till Sverige, tyckes det mig allt dunklare, om det verkligen är rätta lösningen.(...)

Genom den imponerande insamling du åstadkommit har ju nu möjliggjorts, vad jag åtminstone i somras tyckte såg omöjligt ut, men när familjen väl är i Sverige, vidtager ju nya, ännu större svårigheter, nämligen att ordna framtiden för dessa fyra. Genom att släkten Svantesson ställt sig helt utanför, kommer ju hela ansvaret för dem alla att vila på dig, som ordnat deras förflyttning, och det synes mig vara väl mycket för dig.

Visserligen lovade ju Maggie och Nen i somras att taga hand om varsitt barn tillsvidare -- men det tredje barnet, som du trodde att farfadern ville ta emot, och mannen, som du icke räknat med skulle komma över, var skola de vara?

För den händelse du räknat med oss i detta fall, vill jag genast säga, att hur gärna jag än ville hjälpa Rose på det sättet, kan jag det icke, då Hugo på det bestämdaste sagt, att det ej får ske, och hans skäl äro sådana, att jag fullt förstår, att han har rätt, fast måhända min känsla för Rose säger något annat. Hugo utgår ifrån, att om vi skulle ta hand om något av barnen, skulle det betyda, att vi därmed åtoge oss hela dess uppfostran och därmed sammanhängande ansvar och kostnader. Han tror nämligen ej, att Rose ensam kan vara i stånd att bekosta tre barns uppväxttid i Sverige och även uppehålla sig själv i Calif. Att mannen skulle inom överskådlig tid få något arbete här, anser Hugo uteslutet, och jag tror han känner till möjlgheterna i den vägen.

Hugo säger, att om han vore tio år yngre, skulle han våga taga sådana risker, som det skulle innebära med ansvar för ännu ett barn, men han är 46 år -- hans son 8. Han arbetar intensivare och samvetsgrannare än de flesta, det vågar jag påstå, allt för att kunna trygga våra barns uppfostran -- men han har inte de kroppskrafter han hade förr, och ingen pension att falla tillbaka på en gång, när han inte orkar längre.

Hur hans försök att genom fastigheterna få en extra sparad penning, utfallit, berörde jag i ett föregående brev.

Enligt vår mening vore det bättre, om Rose kunde få den arbetsfrihet hon måste ha, på så sätt, att hennes man åtoge sig omsorgen om barnen med hjälp av den Kaliforniabarnens Räddningsfond du grundat, och som väl med de låga levnadskostnaderna i Calif. torde räcka ganska länge, om den fördelades i kvartals- eller månadsposter. Rose´s inkomster antagas väl även bli så pass, att något så småningom bleve över till familjen.

Dessutom finge vi systrar försöka hjälpa till med kläder och någon mindre summa eventuellt. För min del bleve det alltjämt min lilla inkomst av skolan, som kunde komma ifråga. Beklädnadsfrågan blir ju enklare där ute också, där klimatet ej nödvändiggör så många varma plagg som här.-- Du svarade aldrig på min fråga om möjligheten att sända klädesplagg till U.S.A. Det var så hjärtskärande att höra, hur den stackars lilla Rosan får gå klädd och jag önskade så, att jag kunde skicka henne hjälp på något sätt och ville gärna sända mina 200 kr till henne direkt, om de ej behövas för fonden.--

Har du hört något från Rose nyligen, om hur de ha det ställt? Har hon börjat något arbete ännu, eller hur reda de sig i annat fall? Har du skrivit något till henne om svårigheterna härhemma, som hon kanske ej har någon föreställning om?

(...) Rose tror, att bara Sven kommer till Sverige,(...) skola de genst få ett hem tillsammans. Detta tyder på, att hon alls ej vet, vilka svårigheter den svenska industrien har att kämpa emot, och som depressionen kom senare hit än till U.S.A., bör förbättringen vara närmare där än här.--

Att lägga ned över 2.000 kr hos ett ångbåtsbolag och ej veta, hur det sedan går de fyra, som rest över havet, det synes mig ett betydligt mer osäkert företag än den plan jag nyss nämnde.

Men kanske har du redan ordnat för deras hitkomst, fastän jag ej hört något därom. Maggie lät dock rätt oviss om hon kunde åtaga sig sin del, vilket ju dock gällde endast för en tid -- och hur blir det sedan? Hon liksom Nen har ju egen inkomst av sitt arbete, som hon kan förfoga över, men båda ha ju krävande plikter mot sina egna barn, så det kan inte vara lätt för någon av dem att åtaga sig ytterligare ansvar och kostnader.

Jag ber dig därför, att -- ehuru du nog tycker, att jag ej har någon anledning att befatta mig med, vad som göres med den stora penningsummma, som din faderskärlek skapat -- taga i betraktande det ansvar och de svårigheter, som vänta. Om vi alla systrar vore oberoende och kunde handla efter egen önskan, då vore det ju ingen konst.Jag skulle intet hellre önska än att få ha en av de små flickorna här -- men det går ju inte! Och på samma sätt tänka nog de andra. Tyck inte, att jag är hjärtlös! Om du visste, hur många sömnlösa timmar jag gruvat mig och grubblat, skulle du förstå slitningen mellan plikten mot mina egna och önskan att göra mitt yttersta för syster Rose.(...)

Många hälsningar från oss alla genom Din tillgivna dotter

May

2 okt.--12 nov. 1932:

Svantessons ombord på M/S Annie Johnson destinerad till Göteborg

---

Back Back to Intro Next

---

Created : 2 July 2013 ©J.Gade Last update: 22 July 2013 File: SBFB_1932B Book (54 pages)